I den politiska debatten sägs arbete vara den främsta vägen in i det svenska samhället, samtidigt som tidigare tonvikt på stöd och socialt ansvar har ersatts av aktivering och individuellt ansvar i etableringsprogrammen för nyanlända. Detta tankesätt centrerar social inkludering kring lönearbete och utelämnar den avsevärda del av samhällslivet som sker på fritiden. Denna studie ifrågasätter lönearbetets primat och undersöker därför integration i förhållande till fritidsvärlden, utifrån upplevelser av hem- och tillhörighet. Detta görs genom halvstrukturerade intervjuer med informanter som flyttade till Sverige i vuxen ålder. Mot bakgrund av Floya Anthias texter om migration och integration lyfts de relationella och flytande aspekterna – de translokala kontexterna – av hem- och tillhörighet. Den lokala kontexten utforskas vidare med Gary A. Fines interaktionistiska perspektiv på grupper, och fritidsaktiviteternas betydelse belyses med hjälp av Tony Blackshaws teori om fritid i moderniteten. Tolkande fenomenologisk analys av materialet visar hur fritidsaktiviteter kan understödja behovet av självförverkligande och gemenskap, samt hur upplevelsen av social inkludering till stor del handlar om de interaktioner som går utöver acceptans eller tolerans. Positiva och integrerande upplevelser bland informanterna relaterade till huruvida den lokala gemenskapen välkomnade och bjöd in, samt interaktioner som kännetecknades av uppskattning, gränsöverskridande, omsorg, och hänsyn. Vad detta föreslår är att stat och civilsamhälle borde vidga sin förhärskande förståelse av integration och gemenskap.