De stora arealer med varierande utmarker som fanns innan jordbruksreformerna genomfördes i början på 1800-talet, är idag kraftigt reducerade. Detta på grund av att den tidigare så viktiga utmarken, i många fall, antingen blev uppodlad eller planterad med skog. I mitt arbete har jag valt att studera om tillfälliga störningar i form av uppodling respektive granplantering har påverkat vegetationen i nuvarande betesmarker. Två olika betesmarker valdes ut i Hörby kommun, Skåne. En del av den ena betesmarken blev uppodlad i början av 1900-talet medan en del av den andra betesmarken blev planterad med gran. Fältskiktet inventerades, dels i de områdena där den tillfälliga störningen förekommit samt i de områden som varit kontinuerlig betesmark. En jämförelsestudie mellan den kontinuerligt betade marken samt den störda marken gjordes sedan i de båda områdena. Resultatet som erhölls visade på att det inte fanns någon skillnad i artantalet på det område som varit uppodlad. I området där granplanteringen fanns visade resultatet däremot på en signifikant skillnad. En förklaring till att det inte fanns någon skillnad i det uppodlade området är sannolikt att tiden som gått sen marken återställdes till betesmark varit tillräcklig för att marken skulle bli lika artrik som den kontinuerligt betade marken. En annan viktig faktor var att de omgivande betesmarkerna sannolikt bidragit till att spridningen av arter underlättats. I den granplanterade marken har orsaken till ett lägre artantal troligen varit en effekt av den försurning som kan ske i marken av granen och dess barr. En mindre trolig teori till det lägre artantalet skulle också kunna bero på att arterna helt enkelt har problem att sprida sig till den granplanterade marken. Tack vare den omgivande betesmarken med lång kontinuitet ansågs det ändå finnas goda möjligheter för en gynnsam spridning av arter vilket i sin tur medför att artantalet kommer att öka med tiden.

Det svenska skogsbruket har med fokus på beståndsvis avverkning och återbeskogning genererat ett mosaikartat landskap med en mängd väl avgränsande kantzoner mellan yngre och äldre bestånd, och att uppkomna förändringar hos växtmiljön i anslutning till dessa beståndsgränser kan påverka såväl tillväxt som artsammansättning har konstaterats i ett flertal tidigare studier. Men även om dessa studier påvisat förekomsten av kanteffekter har resultaten varierat utifrån geografiskt undersökningsområde och studerade trädslag. Tidigare studier har utifrån ett nordiskt perspektiv dessutom främst fokuserat på tillväxtförändringar hos tall i Finland och norra Sverige, vilket föranlett att denna studie valt att undersöka förekomst och omfattning av tillväxteffekter inom kantzoner belägna mellan angränsande äldre och yngre granbestånd i västra Götaland. Studien har genomförts genom att inom ett antal representativa objekt samla in data utifrån utlagda provyor i terrängen och undersökningen har avgränsats till att omfatta trädens höjd- och diametertillväxt samt markvegetationens artsammansättning. Vidare jämförelser har därefter gjorts utifrån avstånd från aktuell beståndsgräns, kantzonernas väderstreck i nordlig respektive sydlig riktning samt de yngre beståndens skötselhistorik i form av röjt eller oröjt. För att undersöka förekomsten av signifikanta skillnader mellan grupperna har insamlad data analyserats med hjälp av variansanalys (ANOVA) samt Tukey’s test för skillnader mellan medelvärden. Resultatet visade på signifikanta kanteffekter hos yngre granbestånd där tillväxtnedsättningarna var som tydligast närmast beståndsgränsen, oavsett väderstreck och tidigare skötselhistorik. Dessa tillväxtnedsättningar var dock mindre än de som tidigare konstaterats hos tall, och till skillnad från tidigare studier kunde inga tillväxteffekter konstateras hos angränsande äldre bestånd. Inga tydliga skillnader kunde heller konstateras utifrån kantzonernas väderstreck eller de yngre beståndens skötselhistorik. Markvegetationens artsammansättning uppvisade i sin tur en ökad förekomst av lavar och bärris intill beståndsgränserna. Bärris, lavar och ljung förekommer frekvent inom sydligt exponerade kantzoner medan smal- och bredbladigt gräs i sin tur uppvisade en ökad förekomst inom nordligt exponerade kantzoner. Utifrån dessa resultat skulle en tänkbar rekommendation inför kommande skogsbruksåtgärder och återbeskogning kunna vara att utifrån konstaterade tillväxtnedsättningar ej prioritera plantering av gran inom ett avstånd av 0-2,5 m från beståndsgräns angränsande mot äldre granbestånd. Därmed skulle kantzonen kunna nyttjas för naturvårdande ändamål då dessa områden gynnar den biologiska mångfalden och utgör intressanta miljöer för arter som annars skulle riskera att bli utkonkurrerade i angränsande mer slutna granskogsbestånd. / The aim of this study was to evaluate edge effects along forest edges between young and old Norway spruce stands in south-western Sweden, and examine its influence on tree growth and field vegetation. Comparison between distance from stand edge, exposure (north or south facing) and young forest clearing (cleared or not cleared) showed a reduced growth among young trees near the stand edge, mainly at a distance of 0-2,5 m. This edge effect occurred regardless of exposure or forest clearing history. On the other hand, in contrary to earlier studies, no positive growth effect was found in older stands adjacent to younger stands. Regarding edge effects found on field vegetation, blueberries, lingonberries and lichens showed an increased incidence adjacent to stand edges. Berries, lichens and heather showed an increased incidence at south facing edges while grass showed an increased incidence at north facing edges.