I Sverige utförs en stor del av arbetet med våldsutsatta kvinnor av personer som arbetar på olika kvinnojourer. Detta arbete innefattar främst att tillhandahålla stödjande samtal till de våldsutsatta kvinnorna, som ofta kan lida av posttraumatiskt stressyndrom till följd av våldet. Dessa stödsamtal beskrivs i tidigare forskning som påfrestande för de personer som arbetar inom kvinnojouren. Stödsamtal med våldsutsatta kvinnor som lider av posttraumatiskt stressyndrom kan leda till upplevelser av sekundär traumatisering hos den som tar del av kvinnans traumatiska berättelser. Syftet med denna studie är att undersöka hur personer som arbetar inom kvinnojourer upplever de mentala påfrestningar som arbetet med våldsutsatta kvinnor kan medföra samt hur dessa påfrestningar kan förstås och hanteras. Materialet till denna studie har samlats in genom semistrukturerade intervjuer med fem personer som arbetar inom olika kvinnojourer. Materialet har därefter analyserats utifrån kvalitativ innehållsanalys. De flesta av intervjupersonerna berättade att de upplevt mentala påfrestningar som till exempel ilska, trötthet, frustration, vanmakt och nedstämdhet till följd av arbetet. Begreppet sekundär traumatisering var relativt okänt för de flesta av respondenterna. Många av dem kunde inte heller säga sig upplevt symtom av sekundär traumatisering till följd av arbetet. Handledning samt stöd från kollegor var viktiga komponenter gällande hanteringen av dessa påfrestningar. Ytterligare ett resultat som framkom var intervjupersonernas inställning till arbetsrollen där respondenterna delade med sig av olika föreställningar om vad arbetsrollen innebär. Av resultatet framgår således att det finns tendenser av mentala påfrestningar som i vissa fall kan förklaras med hjälp av sekundär traumatisering. Olika copingstrategier används för att hantera de påfrestningar som arbetet medför. Arbetsrollen är komplex då den bygger på en historia av en stark ideologisk övertygelse som har sin inverkan på förhållningssättet mellan empati och distans i mötet med den våldsutsatta kvinnan.

Brottsutredning av brott som begås i en nära relation innebär omfattande belastningar för utredarna som möter brottsutsatta och våldsutövare, granskar grafiskt material och samtidigt ska navigera sig inom en stor myndighet. Syftet med denna studie var att granska vilka belastningar som polisutredare upplever i sin yrkesutövning, vad som skyddar från belastningar och om det finns skyddsfaktorer som saknas. Dessa frågor besvarades genom intervjuers med sju utredare inom Brott i Nära Relation och en tematisk analys. Teorier om hanteringsmekanismer och systemteori har använts för att fördjupa förståelsen av det empiriska underlaget. Studien visade att de olika belastningarna kunde delas in i två fält. Det första fältet var yrkesrelaterade påfrestningar där påträngande insyn i människors liv och traumatiska berättelser var återkommande. Organisatoriska påfrestningar var det andra fältet och innefattade hög arbetsbelastning, personalbrist samt bristande förståelse från ledande aktörer inom myndigheten. Det kollegiala stödet och chefens inställning till medarbetarnas mentala hälsa var den skyddande faktor som frekvent återkom i samtliga intervjuer. Studien visade även att de skydd som erbjöds av arbetsgivaren ibland fungerade undermåligt, dels på grund av svårigheter att prioritera skydd, dels kollegors negativa inställning. Det lyftes även önskemål att skyddet skulle vara mer frekvent återkommande, och finnas i nämnare anslutning till arbetsplatsen. Slutligen önskade utredarna att ledande aktörer i myndigheten skulle få en ökad förståelse för arbetets påfrestande natur. / Investigating domestic violence entails substantial strain on the investigators that meet victims and perpetrators, reviews graphic material and simultaneously must navigate within a sizeable governmental authority. The aim of this study was to examine what strains the investigators experienced in their profession, what protective aspects where there and what protective measure was lacking. These questions were answered through interviews with seven domestic violence investigators and through thematic analysis. Theories of coping and systems theory was applied to expand the comprehension of the empirical foundation. The study showed that these strains could be separated into two factions. The first faction was strains related to the professional practice where invasive insight into people’s lives and traumatic reports where frequently occurring.  Organizational strains were the second faction and included a high workload, lack of staff and a dearth of understanding from the leaders in the authority. Support from colleagues and the closest manager’s attitude towards mental health in the employees was frequently brought up in the interviews as protective aspects. The study also showed that the protective aspects offered by the employer was deficient in some respects. This was in part because of difficulties in prioritizing the protection, and in part due to colleagues’ negative attitude towards these protections. The investigators expressed desires about how the protection could be more frequent and remain in a closer proximity to the workplace. Finally, the investigators coveted an increased understanding of the straining work from the employers.