When a patient is in urgent need of treatment, for a condition like cancer, a fast method to produce diagnosable material from the laboratory is desirable. CellientTM uses alcohol-fixation and enables diagnosis the same day the sample is received, while the standard method using formaldehyde takes over 48 hours before a diagnosis can be provided. CellientTM is fast and reduces human errors, but the affect it has on immunocytochemistry is not fully established. The purpose of this work was to validate CellientTM for clinical use. The validation was to establish whether cytological specimens prepared using the CellientTM gave comparable results to specimens prepared using the standard method. Specimens were prepared using both methods before immunocytochemical staining with antibodies was performed. Validation was performed using a parallel analysis of patient specimens using the CellientTM method and the standard method and then immunocytochemically staining the material with antibodies targeting CDX2, CK5, CK7, ER, Ki67, p63, TTF-1 and WT1. Staining was then compared between the methods for each specimen. Because of an unsatisfactory number of specimens but also because of statistical differences between staining of the CellientTM material and the standard methods material the clinical use of the CellientTM could not be validated. The CellientTM provided a weaker staining in many cases. Thus further studies are needed which by optimizing the staining procedure might validate CellientTM for clinical use with ICC. An alternative would be to further utilize the already existing ThinPrep-method for ICC. It is desirable to leave methods involving hazardous formaldehyde. / Att från laboratoriets sida snabbt få fram diagnostiserbart material är önskvärt när patienten snabbt är i behov av behandling för till exempel olika typer av cancer. Med CellientTM, som använder alkoholfixering, kan diagnos erhållas samma dag som provet tas. Standardmetoden med formaldehyd tar över 48 timmar innan patienten kan få en diagnos. Preparering av prover med CellientTM går snabbt och minskar mänskliga felkällor, men hur materialet infärgas med immuncytokemi är inte helt fastställt. Syftet med arbetet var att metodvalidera Cellient TM för klinisk användning. Valideringen skulle kontrollera om cytologiskt material som prepareras med denna metod var jämförbart med material som prepareras enligt standardmetod. Detta genom att se till eventuella skillnader vid immuncytokemisk infärgning med olika antikroppar. Metodvalidering användes genom att parallellt preparera patientmaterial med Cellient-metod och standardmetod och sedan färga preparaten med antikroppar riktade mot CDX2, CK5, CK7, ER, Ki67, p63, TTF-1 och WT1. Infärgningar genererade med de båda metoderna jämfördes mellan patientfall. På grund av för litet statistiskt underlag men också på grund av för stora skillnader mellan standardmetodens infärgning och Cellient-metodens infärgning kunde inte CellientTM valideras. CellientTM genererade i de flesta fall en svagare infärgning. Arbetet visar behovet av vidare studier genom optimering av infärgningsprogram för att i framtiden kunna validera antikroppar för klinisk användning med CellientTM. Alternativet skulle vara att utveckla på arbetsplatsen redan etablerade ThinPrep-metoden för användning med immuncytokemisk infärgning. Det är önskvärt att på sikt lämna metoder som involverar den hälsofarliga formaldehyden.

Aripiprazol är den aktiva substansen i läkemedel för bipolaritet och schizofreni och metaboliseras av två enzym till den aktiva metaboliten dehydroaripiprazol. Till följd av interindividuella skillnader i aktiviteten hos enzymen samt att koncentrationen in vivo kan påverkas av andra läkemedel rekommenderas terapeutisk läkemedelsövervakning (TDM). Därmed har en selektiv och känslig vätskekromatografi- tandem masspektrometri (LC-MS/MS) validerats för kvantifiering av aripiprazol och dess aktiva metabolit dehydroaripiprazol i humant serum vid Specialkemi, Klinisk kemi och farmakologi vid Lunds universitetssjukhus utifrån interna kriterier byggda på riktlinjer från European Medicine Agency (EMA). LC-MS/MS analys utfördes på Tripple Quad 6500+ från AB Sciex med joniserande elektrospray (ESI) och multi reaction monitoring (MRM). Valideringen fastslog metodens mätområde till 4 – 2 500 nmol/L och kvantifieringsgräns till 4 nmol/L för respektive analyt. Metodens inomdags- och mellandags noggrannhet (variationskoefficient (CV%)) och riktighet (nominell differens) för kontrollprover (10 och 1 000 nmol/L) var mellan 3,5 – 9,1 % och mellan -6,8 – -13,0 för respektive analyt vilket var inom godkända kriterier. Innan metoden implementeras på kliniska prover bör framtida utvärdering undersöka om minimering av provsmittan är möjlig samt utvärdera långtidsstabiliteten av analyterna.

En blodtransfusion kan rädda liv men det kan också avsluta ett liv om fel blodtransfunderas. En oförenlighet mellan mottagaren och blodgivaren kan leda tillimmunisering eller hemolytiska transfusionsreaktioner (HTR) med dödlig utgång. Viktigast att ta hänsyn till är A- och B-antigenen inom AB0-systemet och D-antigenet inom Rh-systemet då dessa kan orsaka stor skada. På grund av en stor variation hos D-antigenet, i form av svagt uttryck eller skadade epitop kan individer med vissa av dessa varianter immuniseras om de erhåller RhD-positiva erytrocyter. För att minska risken för immunisering av mottagaren används därför olika reagenser för att detektera D-antigenet beroende på om individen är mottagare eller blodgivare. Syftet med studien var att utvärdera bestämning av RhD-antigen vidblodgivargruppering i en kolonn innehållande anti-D som påvisar kategori VI genom direktagglutinationsteknik (DA), samt att jämföra med befintlig metod för påvisandet avsvaga och partiella D med indirekt antiglobulintest (IAT). Tanken var att minska antaletmanuella analyser med IAT. Blodgivargruppering utfördes på helblod från 50 nyregistrerade blodgivare i AB0/D gelkort med DA-teknik. De RhD-negativa proverna analyserades med IAT för konfirmering av negativa resultat samt påvisning av RhD-varianter. Resultaten med det nya anti-D reagenset visade något starkare reaktioner än med det nuvarande reagenset. Detta kan antyda att fler skulle kunna bestämmas som RhD-positiva utan att IAT behöver utföras. Studien ger för lite underlag för några konkreta slutsatser. Avslutningsvis föreligger det ett intresse ur patientsäkerhetssynpunkt att utföra en meromfattande studie för att på djupet utvärdera bestämning av RhD-antigen meddirektagglutinationsteknik. / Blood transfusion can save lives, but if incompatible blood is transfused it could lead to immunization or fatal haemolytic transfusion reactions. The ABO and the Rh systems are considered the most clinically relevant systems. There are several variants of RhD antigen and individuals expressing some of these variants can be immunized if they receive RhD positive erythrocytes. Therefore, to reduce the risk of immunization, different reagents are used to detect the D-antigen depending on whether the individual is a recipient or a blood donor. The aim to this study was to evaluate RhD phenotyping in blood donors using a new anti-D reagent that detects partial D category VI with direct agglutination technique and to compare with the current method for detecting weak or partial D. Could the number of manual tests for the D variant with indirect antiglobulin test be reduced? Anticoagulated whole blood from 50 newly registered blood donors were grouped with the AB0/D gel card and D-negative samples was further analyzed with indirect antiglobulin test for confirmation of negative results and detection of RhD variant. Thereactions with the new anti-D showed stronger results than those from current anti-D. The results may indicate that with the new anti-D, more tests could be typed D positive, without indirect antiglobulin test. There is not enough data for proper conclusions,but there is an interest in a more comprehensive study to evaluate the D phenotyping with direct agglutination technique in the aspect of patient safety.

Lubricant is a common name for a large group of products that are essential for almost every engine or other machinery equipment that include mechanical part movements. Their main application is reduction of the friction between two rubbing surfaces by interposing a lubricating film between them. Other important functions of lubricants beside lubrication are; heat transfer, energy efficiency enhancement, corrosion and oxidation protection. All types of lubricants mainly consist of base oil and additives. Base oils are mainly hydrocarbon compounds, while additives are various chemical compounds added to the base oil to enhance some of the already existing properties, or to impose new properties that are beneficial for application purposes. During the storage period, where different storage conditions can occur, many of the requirements for lubricants chemical and physical stability needs to be fulfilled. Inappropriate storage conditions can cause physical and chemical changes in lubricants, which can make them unusable for the intended application. The effects of different storage conditions on lubricants stability were investigated in this work. The experimental part of this project was conducted at Fuchs Lubricants Sweden AB. At the beginning of the experiment, twelve 2L high density polyethylene bottles (HDPE) filled with the lubricant, were divided into three groups. The first group consisted of four closed HDPE bottles previously filled with the lubricant that were stored at 9 °C, 22 °C, 45 °C and 80 °C. The second and the third group consisted also of four open bottles and four bottles with added distilled water stored at the same storage temperatures. The amount of lubricant was approximately the same in all bottles. At different time intervals sample aliquots from the top, middle and the bottom layer were taken from these bottles and analyzed. The effects of different storage conditions on the lubricant’s stability and homogeneity were acquired by two distinctive spectroscopic methods. Inductively Coupled Plasma Atomic Emission Spectroscopy (ICP-AES) was used for elemental composition analysis, while the Fourier Transform Infrared (FTIR) Spectroscopy was used for evaluation of chemical changes on molecular level. Results from ICP-AES analyses showed almost homogeneous elemental distribution, virtually unaffected by different storage conditions in all sample bottles. Results from FTIR analyses showed that observed changes in absorption peaks (673, 863, 972. and 1267 cm-1) took place almost simultaneously at all three layers in all bottles stored at four different temperatures. These results suggest that the analyzed lubricant was stable and homogeneous for the observed period. The lowest storage temperature caused minimal changes in the lubricant and can be considered as optimal storage temperature for this product. It was also observed that increased temperature, direct exposure to oxygen and presence of water catalytically affected the rate of these changes. A part of this project was to validate the method used for ICP analysis. For this purpose, the following method performance parameters were investigated: linearity, precision, accuracy, Limit of detection (LOD) and Limit of quantification (LOQ). The obtained results showed that linearity of the method for all elements, in the used standard, was confirmed based on the set criteria. Precision and accuracy were tested in repeatability conditions and at four different concentration levels. The obtained results showed that accuracy of the method increased with concentration, and was highest for 50 ppm, for almost all elements. The highest precision (< 2 % RSD), for almost all elements was obtained for the concentration of 25 ppm. The LOD values were between 0.01 and 1.42 ppm while calculated LOQ values were between 0.04 and 4.73 ppm. / Smörjmedel är det gemensamma namnet för en stor produktgrupp som är nödvändig för nästan alla motorer eller annan maskinutrustning som inkluderar mekaniska delrörelser. Deras huvudsakliga tillämpning är att minska friktionen mellan två ytor i rörelse genom att införa en smörjfilm mellan dem. Andra viktiga funktioner förutom smörjning är; värmeöverföring, energieffektivisering, korrosion-och oxidationsskydd. Alla typer av smörjmedel består huvudsakligen av basolja och tillsatser. Basoljor är huvudsakligen kolväteföreningar medan tillsatser är olika kemiska föreningar som läggs till basoljan för att förbättra några av de befintliga egenskaperna eller att införa nya egenskaper som är fördelaktiga för applikationsändamål. Under lagringsperioden, där olika lagringsförhållanden kan uppstå, måste många av kraven på smörjmedlens kemiska och fysikaliska stabilitet uppfyllas. Olämpliga lagringsförhållanden kan orsaka fysiska och kemiska förändringar i smörjmedlen som kan göra dem oanvändbara för avsedd användning. Effekterna av olika lagringsförhållanden på smörjmedelstabilitet undersöktes i detta arbete. Experimentell del av detta projekt genomfördes hos Fuchs Lubricants Sweden AB. I början av experimentet, tolv 2L högdensitetspolyetenflaskor (HDPE) fyllda med smörjmedlet, uppdelades i tre grupper. Den första gruppen bestod av fyra slutna HDPE-flaskor som ifylldes med smörjmedlet och som lagrades vid 9 ° C, 22 ° C, 45 ° C och 80 ° C. Den andra och den tredje gruppen bestod också av fyra öppna flaskor och fyra flaskor med tillsatt destillerat vatten lagrat vid samma lagringstemperaturer. Mängden av smörjmedel var ungefär lika i alla flaskor. Vid olika tidpunkter togs prov från topp-mitten-och bottenskiktet från dessa flaskor och analyserades. Effekterna av olika lagringsförhållanden för smörjmedelsstabiliteten och homogeniteten förvärvades genom två distinkta spektroskopiska metoder. Induktivt kopplad plasma atomemissions-spektroskopi (ICP-AES) användes för elementsammansättningsanalys medan Fourier transform infraröd spektroskopi (FTIR) användes för utvärdering av kemiska förändringar på molekylär nivå. Resultat från ICP-AES-analyser visade nästan homogen fördelning av element, opåverkad av olika lagringsförhållanden i alla provflaskor. Resultat från FTIR-analyser visade att observerade förändringar i absorptionstoppar (673, 863, 972 och 1267 cm-1) inträffade nästan samtidigt i alla tre skikten i flaskorna lagrade vid fyra olika temperaturer. Dessa resultat tyder på att det analyserade smörjmedlet var stabilt och homogent under den observerade perioden. Den lägsta lagringstemperaturen orsakade minimala förändringar i smörjmedlet och kan betraktas som den optimala lagringstemperaturen för denna produkt. Resultatet visade också att ökad temperatur, direkt exponering för syre och närvaro av vatten hade katalytiskt påverkat graden av dessa förändringar. En del av detta projekt var att validera metoden som används för ICP-analys. För detta ändamål undersöktes följande metodprestanda-parametrar: linjäritet, precision, noggrannhet, detektionsgräns (LOD) och kvantifieringsgräns (LOQ). De erhållna resultaten visade att linjäriteten för metoden, för alla element, i den använda standarden bekräftades baserat på uppsatta kriterier. Precision och noggrannhet testades i repeterbarhetsförhållanden och vid fyra olika koncentrationsnivåer. De erhållna resultaten visade att metodens noggrannhet ökade med koncentration och var högst för 50 ppm, för nästan alla element. Den högsta precisionen (<2% RSD), för nästan alla element, erhölls för koncentrationen av 25 ppm. LOD-värdena var mellan 0.01 och 1.42 ppm medan beräknade LOQ-värden var mellan 0.04 och 4.73 ppm.

Vid positronemissionstomografi (PET) kräver vissa radiofarmaka lösningsmedlen N,N-dimetylformamid (DMF) och dimetylsulfoxid (DMSO) vid syntes. Rester av lösningsmedlen kan därför finnas kvar i produkten som ska injiceras i patienten och därför ska mängden lösningsmedelsrester kontrolleras enligt Europeiska läkemedelsmyndighetens riktlinjer (EMA). Gaskromatografi är standardmetod för att kvantifiera lösningsmedelsrester men är inte optimal för DMF och DMSO, som istället kan analyseras med UHPLC (ultra high performanc liquid chromatography) och UV-detektor. Syftet med projektet var att utföra metodoptimering och validering av en reverse phase UHPLC-UV metod för lösningsmedlen DMF och DMSO, på ett Agilent 1290 instrument. Sex aktuella radiofarmaka (spårmolekyler) användes vid utförandet. För metodoptimering studerades flera instrumentinställningar för analys av DMF och DMSO. Under optimeringen analyserades DMF och DMSO lösta i provmatriser och spårmolekyler med olika koncentration. DMF separerade från provmatriser och spårmolekyler. DMSO co-eluerade med de nämnda ovan och därför utfördes den efterföljande valideringen endast för DMF. Resultaten från valideringen erhöll godkända resultat för fem av sex radiofarmaka. Korrelationskoefficient var 0.9998, noggrannheten bestämdes till 96.8 – 101.5% och för precision som repeterbarhet och reproducerbarhet blev den relativa standardavvikelsen <5%. Detektionsgränsen bestämdes till 0.014 µg/mL och kvantifieringsgränsen till 0.047 µg/mL. Slutsatsen av projektet var att haltbestämning av lösningsmedlet DMF kan utföras. Därmed kan kraven från EMA säkerställas, men för en mer optimal metod kan ändring av pH på mobilfasen, flödeshastighet, kolonntyp och orsak till de breda topparna studeras närmare.