Att Sveriges gymnasielärare också har uppdrag som mentor för sina elever är mycket vanligt. Litteratur och forskning på området belyser komplexiteten i de dubbla rollerna, som dessutom är otydligt beskrivna. Denna konstruktion vilar på en tradition i skolan där klassföreståndarskapet varit föregångare. Då det inte finns formella krav på att undervisande lärare skall ha mentorsrollen, är det anmärkningsvärt att svensk litteratur och forskning inte ifrågasätter denna norm som snarare vilar på tradition än vetenskap. Den här studien beskriver skolor som valt att göra annorlunda, det som kallas avvikande enheter. I vilka avseenden arbetar de annorlunda? Hur trivs personalen med detta annorlunda arbetssätt? Det tydligaste särdraget är att skolorna har heltidsmentorer som inte undervisar eller betygsätter. Studien visar att särdragen hos två av de tre skolorna är fler och djupare än bara heltidsmentorskap. Genom kvalitativa intervjuer har mentorer och lärare fått ge sin bild inifrån av en multiprofessionell skolorganisation och beskriva sin egen upplevelse av denna annorlunda ansvarsfördelning. Studien ger bilden av lärare och mentorer som är tillfreds med sin arbetssituation och som vill utveckla organisationsmodellen ytterligare. En jämn fördelning av ansvarsbördan på personalen tycks vara en avgörande framgångsfaktor, liksom att personalens roller är tydligt beskrivna. Studien visar att samma organisering som ger pedagogerna en känsla av tillräcklighet också avlastar rektorerna. Även om inte utbildningskvalitén undersöks i den här studien, finns tydliga tecken på att kvalitén och inte minst rättssäkerheten gynnas med en multiprofessionell skolorganisation. Organisationsformen är ovanlig och blygsamt beforskad i svenskt skolväsende, intressant nog är den vedertagen inom bland annat vård och rättsväsende sedan länge.

Syftet med föreliggande studie är att utifrån en hermeneutisk ansats öka kunskapen om elevassistenters och lärares uppfattning om vilken roll elevassistenter på högstadiet har, och på vilka sätt elevassistans som särskilt stöd kan förstås. Tidigare forskning har visat att såväl elevassistenters roll som ansvarsfördelningen mellan elevassistenter och lärare är otydlig och att elevassistenter inte sällan har arbetsuppgifter av pedagogisk karaktär. I uppsatsen sätts elevassistenter in i ett organisatoriskt ramverk med hjälp av Gunnar Bergs teori om skolan som institution och organisation, och deras arbetsuppgifter analyseras utifrån Claes Nilholms tre specialpedagogiska perspektiv. Studiens empiriska material är insamlat med hjälp av semistrukturerade intervjuer med elevassistenter och lärare. Att ansatsen är hermeneutisk innebär att det är informanternas uppfattningar om elevassistenters roll och elevassistans som särskilt stöd som är i fokus. Resultatet visar att elevassistenter utför en mängd olika arbetsuppgifter, från enkla och okvalificerade till avancerade och komplexa. I arbetet med den elev assistenten är särskilt stöd för kan elevassistenten fungera som ställföreträdande elev, som tillrättaläggare och/eller som lärare. Stödets utformning är framför allt kompensatoriskt och åtgärdande på individnivå. Elevassistans som särskilt stöd, så som det framstår i studien, kan även förstås som ett sätt för den enskilda skolan att utnyttja sitt organisatoriska frirum och stödets utformning blir då ett sätt att hantera till exempel dilemmat att alla elever ska uppnå samma kunskapskrav på en given tid samtidigt som undervisningen ska anpassas till elevernas olika förutsättningar.