Ett av skolans syfte är att lära ut kommunikativ kompetens och göra eleverna till goda, retoriska talare med förmåga att tala i olika sammanhang. Den här studien syftar till att undersöka hur elever använder sig av inledning, avslutning samt ickeverbalt språk i inledning och avslutning i det muntliga nationella provet, samt om ett generellt mönster kan utläsas från eleverna med samma betyg. Analysmetoden bygger på ett antal kriterier kring inledning, avslutning och ickeverbalt språk utarbetade från tidigare forskning angående de tre aspekterna. Materialet för studien utgörs av 13 inspelade tal från kurs 1 och 3 i svenska. Resultatet visade att det helhetsbetyg eleverna fått på provet korrelerade med deras förmåga att använda språkliga medel vid aspekterna inledning, avslut och ickeverbalt språk och att eleverna med samma betyg i stort sett använde sig av samma språkliga medel.

I följande studie undersöks gymnasieelevers retoriska utveckling mellan kurserna svenska 1 och svenska 3. Syftet med studien är att få en inblick i huruvida det sker en retorisk och språklig utveckling under gymnasieåren. Analysmaterialet är tio filmade muntliga anföranden från nationella prov vars inledning, avslutning och röstanvändning analyseras med hjälp av metoden innehållsanalys. De muntliga anförandena transkriberas och analyseras med hjälp av analysscheman som tydliggör skillnader och likheter på ett överskådligt sätt.            Enligt forskning rådet det brist på retorisk undervisning i skolan. Det råder även brist på forskning om elevers retoriska färdigheter, framför allt med fokus på retorisk utveckling. Denna ämnesdidaktiska studie ämnar bidra med ny empiri till forskningsfältet. Resultatet i studien visar att eleverna genomgår en retorisk och språklig utveckling mellan kurserna svenska 1 och svenska 3. Både en utveckling i användning av retoriska funktioner och röstanvändning kan urskiljas efter analys av materialet. Slutsatsen är att eleverna utvecklas retoriskt under gymnasietiden. Anledning till utvecklingen kan vara duktiga lärare och mycket övning i muntliga moment vilket elever i svenskämnet behöver.

Tidigare genomförde vi en systematisk litteraturstudie som syftade till att beskriva elevers talängslan i klassrummet med fokus i svenskämnet i årskurs 7–9 utifrån tidigare forskning. Det var möjligt att dra slutsatsen att området talängslan inte är särskilt väl forskat om på en nationell nivå och därför baserades studiens resultat främst på internationell forskning inom området. Syftet med denna empiriska studie är att öka kunskapen om svensklärares uppfattningar och erfarenheter om undervisning och bedömning i att tala och samtala inom svenskämnets ramar kopplat till fenomenet talängslan. Den teoretiska utgångspunkten för studien är det socio-kulturella perspektivet. För att uppnå studiens syfte genomfördes intervjuer med tio svensklärare i högstadiet. Resultatet av denna studie visade att elevers talängslan främst blir synlig i situationer som innebär att de ska tala inför andra. Svensklärarna var medvetna om att eleverna behövde få stöttning vad gäller sin talängslan och därför redogjorde lärarna för lämpliga hjälpmedel och anpassningar. Majoriteten av lärarna menade att det var nödvändigt att främst ge eleverna positiv respons i samband med ett muntligt anförande eller redovisning. Svensklärarna ansåg även att de bedömde samtliga elever lika oavsett om de lider av talängslan eller inte.