Diss. Stockholm : Stockholms universitet, 2007.

Zugl.: Göteborg, University, Diss., 2008.

<p>Mandus Almqvist Johansson, "Komposition 1"; studioinspelning 2 feb 2016.</p><p>Medverkande: Mandus Almqvist Johansson - akustisk gitarr, Julia Strzalek - klarinett, Emma Augustsson - cello, Emil Skogh - kontrabas, Andreas Pollak - trumset, klingande objekt.</p><p></p><p>Mandus Almqvist Johansson, "Komposition 2"; studioinspelning 2 feb 2016.</p><p>Medverkande: Mandus Almqvist Johansson - elgitarr, Julia Strzalek - klarinett, Emma Augustsson - cello, Emil Skogh - kontrabas, Andreas Pollak - trumset, klingande objekt.</p><p></p><p></p><p></p>

Med en blandning av tematisk och kritisk diskursanalys, undersöker denna studie den moderna svenska storstadspressens musikestetiska förhandlingar om house och techno. En hypotes antas om att recensionerna om dansmusik (som till stor del är ett sinnligt och kroppsligt förfarande) förväntas förhandla med den klassiska musikestetikens diskurs, där musikens ses som ett andligt eller abstrakt objekt. Musikkritiken, som är en del av medieoffentligheten, ställs likväl inför ett dilemma om objektivism och subjektivism. Det skrala materialutbudet försvårar förvisso utvidgade slutsatser, men undersökningen visar på svårigheter med att recensera dansmusik och problem i musikkritiken. Recensioner om house och techno söker sig till viss utsträckning mot en andlig eller objektivistisk diskurs för att legitimeras i det offentliga samtalet. Detta kan förstås som att de sinnliga musikdiskurserna ingår i en underordnad kulturell hierarki präglad av en dikotomi uppställd i den dominanta västerländska filosofiska traditionen.