Syftet med denna uppsats är att spegla skillnaderna mellan norsk och svensk dialektkultur genom att undersöka översättningar av dialektala inslag i skönlitteratur. I Norge är dialekterna inte lika utjämnade som i Sverige. Dessutom har de hög status och används både i vardagslivet och i offentliga sammanhang. I studien undersöks huruvida norska översättningar av romaner som innehåller dialektala inslag är mer dialektala än svenska översättningar på grund av dialekternas särskilda ställning i Norge. Undersökningen består för det första av en kvalitativ och en kvantitativ analys av ett urval dialektala repliker, samt deras översättningar till norska och svenska. För det andra analyseras intervjuer med två av översättarna som utförde översättningarna ifråga. Analysen tar även hänsyn till talspråk, som ligger mellan dialekt och standardspråk i ett tänkt kontinuum och som kan användas för att översätta dialekt. Uppsatsen undersöker dessutom ifall översättningar mellan grannspråk är mer dialektala än översättningar från ett främmande språk på grund av deras språkliga och kulturella närhet. Därför excerperas de dialektala replikerna ur en norsk och en svensk översättning från italienska, en svensk översättning från svenska samt en norsk översättning från svenska. Analysen visar att de två översättningarna mellan grannspråk innehåller dialekt, medan de två översättningarna från ett främmande språk inte innehåller någon dialekt. Trots detta visar båda de norska översättningarna en större medvetenhet om dialekternas identitetsbärande roll. Den norska översättningen av den svenska boken innehåller ett stort antal dialektala markörer, än mer än den originella källtexten. Detta tyder på att texten anpassas till den norska dialektkulturen, som värdesätter användning av dialekt i alla sammanhang, och att läsaren förväntas förstå ett stort och varierat antal dialektala markörer.