Kulturmiljövårdens hantering av de gröna miljöerna har länge varit bristfällig, vilket Visby vallgravar utgör exempel på. Park­området som sträcker sig utmed ringmuren från norr till söder ger idag ett till viss del naturpräglat intryck trots att det under slutet av 1800-talet genomgick omfattande planteringar och därmed i hög grad är medvetet gestaltat. Detta har medfört att kun­skapen om varför vallgravarna ser ut som de gör är otillräcklig. När Visby togs upp på UNESCO:s världsarvslista 1995 pekades vallgravarna ut som buffertzon. På ett kontrasterande sätt har man från kommunal sida på senare år utvecklat planer för exploa­tering både i och nära inpå vallgravsområdet. Undersökningen har syftat till att med Visby som exempel belysa hur gröna kulturmiljöer kan komma att tolkas på olika sätt när vi väljer att tillskriva dem särskilda tidslager och därmed bortse från andra. Dessutom har syftet varit att syna hur buffert­zonskonceptet applicerats i den kommunala planeringen och på detta sätt lyfta fallet till ett internationellt perspektiv. Undersökningen har visat på att Planteringsgillets verksamhet till stor del format dagens vallgravsområde. Samtidigt har histo­riens bristande förvaltning tillsammans med senare års ”medeltidifiering” lett till att fokus riktats bort från senare historia och snarare koncentrerats till medeltiden. I relation till den medeltida världsarvsstaden och ringmuren har vallgravarna kommit att mer utgöra en kuliss än en del av kulturarvet. Buffertzonskonceptet har visats möta problem i implementering i nationell lagstift­ning vilket är ett av skälen till ett avvaktande förhållningssätt till området i världsarvsfrågan. Paradoxala motsättningar i form av exploateringsplaner och en vilja att utöka och tydliggöra världsarvet är ett av resultaten som uppvisat ett behov av att öka kun­skapen och på ett tydligare sätt säkra världsarvets och vallgravarnas fortlevnad. / The cultural heritage management’s handling of the green environments has long been inadequate, which Visby moats are exemplifying. The park area that extends along the city wall from north to south today provide a rather natural impression de­spite in the late 1800s undergoing extensive plantings and thus are highly deliberately formed. This has resulted in a poor under­standing of why the moats look like they do. When Visby was included in the UNESCO World Heritage list in 1995 the moats were pointed out as a buffer zone. In a contrasting way the municipal authorities have, in recent years, been developing plans for exploitation within and close to the moat area. The research has, with Visby as an example, aimed to show how green cultural environments might be interpreted in different ways when we choose to ascribe to them specific layers of time and thus ignore the others. Secondly, the aim has been to look into how the buffer zone concept is applied in municipal planning and in this way raise the case to an international perspective. The research has shown that the work of Planteringsgillet largely shaped today's moat area. Meanwhile, mismanagement through history along with recent years' “Middle Ageifying" have led to a focus directed away from recent history and rather concentrated on the Middle Ages. In relation to the medieval world heritage city and the city walls the moats have come more to represent a coulisse than a part of cultural heritage. The buffer zone concept has shown to face problems in the implementation in national law which is one of the reasons for a passive approach to the area concerning ​​the World Heritage issue. Paradoxical contradictions in the form of exploitation plans and a desire to expand and clarify the World Heritage Site is one of the results that have demonstrated a need to increase knowledge and a clearer way to secure the viability of the world heritage and the moats.