Syfte: Att undersöka ifall ett ökat intag av antioxidanter via kost eller supplement kan förhindra uppkomst och progression av åldersrelaterad makuladegeneration, AMD. Metod: Granskning och sammanställning av publicerade forskningsresultat inom området. Resultat: Av 7 granskade studier visade 5 på en skyddande effekt mot uppkomst eller progression av AMD vid ett ökat intag av antioxidanter. Resterande 2 studier kunde inte finna något signifikant samband. Resultatet varierar för specifika antioxidativa ämnen i olika studier. Slutsats: Forskningen tyder på att ett ökat intag av antioxidanter, antingen via kosten eller supplement, skulle kunna förebygga och bromsa de skador som uppkommer vid AMD. Man bör dock ytterligare utreda eventuella negativa bieffekter vid höga doser av bland annat β-karoten och E-vitamin. Det behövs fler långtidsstudier för att fullt ut förstå samspelet mellan hur olika livsmedel och specifika antioxidanter tas upp och metaboliseras och hur dessa kan påverka uppkomst och progression av AMD.

Tårsubstitut används mycket bland linsbärare och personer med torra ögon. Detär vanligt nuförtiden att arbete i kontorsmiljö och vid datorer ger problem medtorra ögon, Computer vision syndrome (CVS), och att dessa personer dåanvänder tårsubstitut. Ofta står det i tårsubstitutens bipacksedel att de kan geproblem med dimsyn en stund efter applicering.Tidigare studier har visat att aberrationerna i ögat ökar vid applicering avtårsubstitut och möjligtvis är det anledningen till att dimsynen uppkommer.Syfte: Syftet med studien är att ta reda på hur mycket synkvaliteten påverkas avtvå olika tårsubstitut och hur lång tid den påverkas.Metod: Metoden innebar att närvisus och aberrationer mättes på 30 patienter (60ögon) först utan tårsubstitut. Sedan applicerades det första tårsubstitutet(Systane) i höger öga och ytterligare en mätning av närvisus och aberrationerutfördes. Därefter gjordes ytterligare 5 mätningar av aberrationerna, en var fjärdeminut. Samma sak utfördes sedan på vänster öga men då med Lacryvisc iställetför Systane.Resultat: Resultatet visade att med Systane försämrades visus hos 11 patienter.Aberrationerna ökade vid appliceringen av tårsubstitutet. Med Lacryvsicförsämrades visus hos 29 av patienterna. Abberrationerna ökade även där vidappliceringen.

Introduktion: Det råder enighet om att det intraokulära trycket, IOP, varierar över dagen. Normalt är att ett högsta värde nås under natten eller tidig morgon medan ett lägsta värde oftast nås under kvällen. Det finns ett flertal faktorer, kortvariga som långvariga, som har potentialen att påverka både det verkliga och det uppmätta IOP. Mätinstrumenten, de olika typerna av tonometrar, kan också ge olika resultat. Syfte: Syftet med denna studie var att mäta förändringen i IOP över dagen hos yngre och friska individer. Metod: IOP mättes på 44 yngre friska personer, 39 kvinnor och 5 män, med en non-contact tonometer. Två mätningar gjordes samma dag, den första mellan 08:00 och 08:30 och den senare mellan 16:30 och 17:00. Åldersintervallet låg mellan 20 och 41 år med en medelålder på 24 år. Resultat: Studien visade en statistiskt signifikant (p < 0,001) sänkning i IOP på båda ögonen vid den senare mätningen. De uppmätta medelvärdena, vid morgon respektive eftermiddag, var på höger öga 15,6 och 14,4 mmHg och på vänster öga 15,6 och 14,5 mmHg. Slutsats: Slutsatsen till den här undersökningen är att en statistiskt signifikant sänkning av IOP över dagen, uppmätt med lufttonometri, kan påvisas på båda ögonen.

In a teaching clinic, healthcare students and their supervisors talk with their patients in the examination room and they talk about their patients during teaching consultations outside the examination room. Effective doctor-patient communication helps to establish management plans that are appropriate for both doctors and their patients. Amid a pressure to provide more patient-centered care, communicating effectively with older adult patients is particularly crucial because the occurrence of health problems and the likelihood of age-based communication barriers and negative attitudes increase with age. This project is a qualitative, collective case study of eye examinations, case presentations and participant interviews. This study took place in the Primary Care Clinic at the University of Waterloo, School of Optometry. Participants included 8 fourth-year optometry students, 5 supervising optometrists, and 10 patients between 60 and 85 years of age. The study involved audio-recording and analyzing eye examinations of older adult patients, case discussions about these patients, and interviews of older adult patients, optometry students and their optometrist supervisors. Data were analyzed using a constant-comparative approach, consistent with grounded theory. This study identified some of the discursive features of and reflections about patient-centered communication during the talk with and about older adult patients. During the eye examinations, optometry students incorporated five types of verbal communication that were consistent with a patient-centered model: Patient Agenda, Social Talk, Analogies, Patient Agency, and Health Promotion & Prevention. Although these successful attempts to incorporate patient-centered communication strategies were evident in the talk with patients, optometry students routinely engaged in seven other verbal strategies that challenged this patient-centered ethos: Closed-Ended Questions, Biomedical and Technical Language, Patient as a Problem, Unacknowledged Patient Voice, Patient Understanding, Doc Talk, and Caregiver Agency. Two types of discursive strategies related to patient-centered care were identified in the talk about older adult patients during novice case presentations: Voice of Optometry and Voice of Patient. The Voice of Optometry incorporated field-sanctioned language strategies including three subcategories: Biomedical, Technical and Judgment. In contrast, the Voice of Patient represented various levels of patient agency: Passive Recipient, Negotiated Agency and Patient Agency. According to their interviews, optometry students received limited explicit training, in both classroom and clinic instruction, on how to talk with and about patients. During their interviews, optometry students and their supervisors made clear distinctions between patient–centered and doctor-centered care. Most of the students and supervisors believed that the optometry profession and the optometry school promoted patient-centered care. Elements of patient voice were represented in the eye examinations, the case presentations and the post-examination patient interviews. During novice case presentations patient voice was often fragmented into sound bytes of the original patient statements or translated into field-sanctioned language. Although many instances of patient education and counselling were evident throughout the eye exams, limited discussion occurred in the novice case presentations between students and their instructors about what to say to patients, In addition, the majority of topics addressed during educational and counselling moments were not discussed during the novice case presentations. Additionally, post-examination patient recall regarding education and counselling was generally limited. Throughout this study, talk about age appeared in four ways: 1) caregivers used age to make clinical decisions during case presentations, 2) caregivers referenced age during counseling and education to explain eye and vision changes, 3) patients commented on the impact of age on themselves, and 4) caregivers spoke about how they considered age when speaking to their patients. While the caregivers generally valued a patient-centered approach, the talk with and about patients was skewed towards strategies that may limit the ability to support this ethos. It is questionable what audience (i.e. patient or supervisor) optometry students value and how this affects their ability to adopt patient-centered communication strategies. Findings from this study suggest that caregivers and their patients might benefit from some changes in the way patient-centered practice is taught and practiced in this optometry teaching clinic. As a greater understanding develops of the strategies of and challenges to patient-centered practices in optometry, it is my hope that optometry training programs as well as optometry professional organizations will further embrace patient-centered practices.

Purpose: This study asks whether active horizontal angular Vestibulo-Ocular Reflex (VOR) gain is capable of monocular adaptation after 4 hours of wearing 10 dioptres (D) of induced anisometropia in healthy human adults. Method: The participants (average age 28 years) wore a contact lenses/spectacles combination for 4 hours. The power of the spectacle was +5. 00D (magnified images 8. 65%) in front of the right eye and ?5. 00D (minified images 5. 48%) for the left eye, while the power of the contact lenses was equal to the subjects? habitual correction, summed with the opposite power of the spectacle lens. Eye and head position data was collected in complete darkness, in one-minute trials before adaptation and every 30 minutes for 2 hours after adaptation. Eye and head position data obtained using a video-based eye tracking system, was analyzed offline using Fast Fourier Transform in MATHCADTM 11. 1 software to calculate VOR gain. The VOR gain was compared between the right eyes and left eyes for the trials before and after adaptation. Results: In the first post-adaptation trial, a significant decrease in VOR gain (? 6%) occurred in the left eye in response to the miniaturizing lens. The right eye VOR gain did not show a significant change in the first post-adaptation trial (?2% decrease). During the remaining trials in the 2 hour follow-up time, both eyes showed a significant decrease compared to the baseline trial. This might indicate habituation of the VOR from repeated testing, or fatigue. Conclusion: There was monocular adaptation of VOR in response to the combined contact lenses/spectacles, but it was not complete and it was not as we expected. However, trying different amounts of anisometropia in one or two directions, a longer adaptation period (more than 4 hours) or monitoring the gain for more than 2 hours after adaptation with a longer separation between trials, might show different results.

In a teaching clinic, healthcare students and their supervisors talk with their patients in the examination room and they talk about their patients during teaching consultations outside the examination room. Effective doctor-patient communication helps to establish management plans that are appropriate for both doctors and their patients. Amid a pressure to provide more patient-centered care, communicating effectively with older adult patients is particularly crucial because the occurrence of health problems and the likelihood of age-based communication barriers and negative attitudes increase with age. This project is a qualitative, collective case study of eye examinations, case presentations and participant interviews. This study took place in the Primary Care Clinic at the University of Waterloo, School of Optometry. Participants included 8 fourth-year optometry students, 5 supervising optometrists, and 10 patients between 60 and 85 years of age. The study involved audio-recording and analyzing eye examinations of older adult patients, case discussions about these patients, and interviews of older adult patients, optometry students and their optometrist supervisors. Data were analyzed using a constant-comparative approach, consistent with grounded theory. This study identified some of the discursive features of and reflections about patient-centered communication during the talk with and about older adult patients. During the eye examinations, optometry students incorporated five types of verbal communication that were consistent with a patient-centered model: Patient Agenda, Social Talk, Analogies, Patient Agency, and Health Promotion & Prevention. Although these successful attempts to incorporate patient-centered communication strategies were evident in the talk with patients, optometry students routinely engaged in seven other verbal strategies that challenged this patient-centered ethos: Closed-Ended Questions, Biomedical and Technical Language, Patient as a Problem, Unacknowledged Patient Voice, Patient Understanding, Doc Talk, and Caregiver Agency. Two types of discursive strategies related to patient-centered care were identified in the talk about older adult patients during novice case presentations: Voice of Optometry and Voice of Patient. The Voice of Optometry incorporated field-sanctioned language strategies including three subcategories: Biomedical, Technical and Judgment. In contrast, the Voice of Patient represented various levels of patient agency: Passive Recipient, Negotiated Agency and Patient Agency. According to their interviews, optometry students received limited explicit training, in both classroom and clinic instruction, on how to talk with and about patients. During their interviews, optometry students and their supervisors made clear distinctions between patient–centered and doctor-centered care. Most of the students and supervisors believed that the optometry profession and the optometry school promoted patient-centered care. Elements of patient voice were represented in the eye examinations, the case presentations and the post-examination patient interviews. During novice case presentations patient voice was often fragmented into sound bytes of the original patient statements or translated into field-sanctioned language. Although many instances of patient education and counselling were evident throughout the eye exams, limited discussion occurred in the novice case presentations between students and their instructors about what to say to patients, In addition, the majority of topics addressed during educational and counselling moments were not discussed during the novice case presentations. Additionally, post-examination patient recall regarding education and counselling was generally limited. Throughout this study, talk about age appeared in four ways: 1) caregivers used age to make clinical decisions during case presentations, 2) caregivers referenced age during counseling and education to explain eye and vision changes, 3) patients commented on the impact of age on themselves, and 4) caregivers spoke about how they considered age when speaking to their patients. While the caregivers generally valued a patient-centered approach, the talk with and about patients was skewed towards strategies that may limit the ability to support this ethos. It is questionable what audience (i.e. patient or supervisor) optometry students value and how this affects their ability to adopt patient-centered communication strategies. Findings from this study suggest that caregivers and their patients might benefit from some changes in the way patient-centered practice is taught and practiced in this optometry teaching clinic. As a greater understanding develops of the strategies of and challenges to patient-centered practices in optometry, it is my hope that optometry training programs as well as optometry professional organizations will further embrace patient-centered practices.

Introduktion: Att mäta det intraokulära trycket (IOP) är viktigt eftersom det är en av de största riskfaktorerna för glaukom. Det händer nog att det inte mäts på alla kontaktlinsbärare som kommer på sin årliga rutinkontroll. Tidsbrist eller lathet kan kanske vara orsaken. Om IOP kan mätas med kontaktlinser skulle det underlätta för alla parter. Syfte: Syftet med studien var att undersöka om kontaktlinser påverkar resultatet vid mätning av IOP med non-contact tonometer (NCT) och Icare. Metod: IOP mättes på 27 stycken personer med både non-contact tonometer och Icare. Icare är ett handhållet instrument som kan användas utan bedövning. Mätningarna utfördes både med kontaktlinser och utan kontaktlinser. Kontaktlinserna var månadslinser av silikonhydrogelmaterial från fyra olika leverantörer och hade en styrka på -3,00 D. Resultat: Resultaten visade att ingen statistisk signifikant skillnad fanns mellan mätningarna utförda med kontaktlinser och utan kontaktlinser. Det gäller både för NCT och Icare. I en jämförelse i hur jämna NCT och Icare är i sina resultat visade det sig att vid högre IOP skiljer sig mätvärdena mellan instrumenten. Icare visar högre värden än NCT när IOP är högre. Slutsats: Det är ingen statistisk signifikant skillnad mellan mätningarna gjorda utan och med kontaktlinser. Därför kan IOP mätas med kontaktlinser som har en styrka på -3,00 D.

Syfte: Utvärdera Se Mer-projektet som genomfördes vid Certec i Lund, från september 2003 till augusti 2005 och undersöka effekterna av tidig introduktion av optik för barn med nedsatt syn, samt om Se Mer-projektet hjälpt till att inspirera andra syncentraler att börja kikarträna små barn. Metod: En enkätundersökning med 12 deltagande Se Mer-barn och 13 deltagande föräldrar gjordes. De besvarade ett antal frågor om sitt deltagande i Se Mer-projektet och om hur deras situation ser ut idag. Enkätundersökningen publicerades med web-enkätprogrammet Google Doc. Vidare gjordes djupintervjuer med tre av barnen. Frågor skickades även ut via e-post till landets syncentraler. Totalt svarade 24 av 33 syncentraler på frågorna. Resultat: Enkätundersökningen visade att hälften av de 12 barnen som deltog i undersökningen använde samma kikare som de fick under Se Mer-projektet. Totalt använder 9 av 12 en kikare som synhjälpmedel idag, men flertalet anger att det är svårt att använda kikaren i skolan. På föräldrarnas enkät svarade 77% att de upplevt Se Mer-projektet mycket positivt. 38% svarade att Se Mer-projektet påverkat användningen av synhjälpmedel för deras barn. 21 av 24 syncentraler uppgav att Se Mer-projektet påverkat deras tillpassningen av en tidigare introduktion av optik för små barn med nedsatt syn. Slutsats: Effekten av tidig introduktion av optik för barn med nedsatt syn är positiv. Hälften av barnen använder fortfarande kikaren som provades ut i Se Mer-projektet och syncentralerna har inspirerats att startat träning tidigare. För att uppnå en optimal effekt av ett hjälpmedel måste man ta hänsyn till barnets mognad och utveckling.

Syfte: Att studera prevalensen av samsynsproblem hos förstaårselever på optikerprogrammet, och jämföra med förstaårselever från ekonomihögskolan. Denna studie är tänkt att ligga till grund för en longitudinell studie av samsynsproblem hos optikerstudenter samt ekonomistudenter vid Linnéuniversitetet i Kalmar. Metod: I studien deltog 15 optikerstudenter samt 15 ekonomistudenter, som läser första året vid Linneuniversitetet i Kalmar. Undersökningen inleddes med en anamnesenkät och sedan utfördes en binokulär synundersökning innehållandes tester av samsynen. Resultaten analyserades och jämfördes med normalvärden för att bestämma studentens eventuella vergens- eller ackommodationssyndrom. Resultat: Bland optikerstudenterna hade 6 studenter av 15 tendens till något av vergens- eller ackommodationssyndromen, och bland ekonomistudenterna hade 9 studenter av 15 tendens till något av vergens- eller ackommodationssyndromen. Slutsats: Denna studie visade en prevalens av samsynsproblem hos optikerstudenter på 40 % och hos ekonomistudenter på 60 %, vilket är något högre än tidigare studier. Att optikerstudenter skulle vara mer utsatta för samsynsproblem än andra studenter är något denna studie inte tyder på. Det vanligaste BV-syndromet bland optikerstudenterna var divergensinsufficiens (20 %), och hos ekonomistudenterna var divergensexcess (13,3 %), basic exofori (13,3 %), basic esofori (13,3 %) samt ackommodationsinsufficiens (13,3 %) de vanligaste syndromen.

Syfte: Det är många som upplever att de får torra ögon vid användning av kontaktlinser. Därför är syftet med denna studie att jämföra NITBUT utan och med kontaktlinser för att undersöka om kontaktlinser påverkar tårfilmsstabiliteten. Metod: 30 stycken vana linsbärare deltog i studien. Två mätningar utfördes, en gång på eftermiddagen då försökspersonen varit utan kontaktlinser hela dagen och en då de använt sina habituella kontaktlinser i minst sex timmar. NITBUT mättes indirekt med hjälp av Tearscope-plus och ett fint gitter. Det gjordes tre mätningar per öga där ett medelvärde sedan räknades ut. Resultat: Det var ingen signifikant skillnad (p > 0,05) mellan höger och vänster ögas mätningar. Höger ögas mätningar analyserades och visade en signifikant skillnad (p < 0,05) mellan NITBUT utan och med kontaktlinser. Deltagarna delades in i två grupper ena gruppen där NITBUT < 10 sekunder och den andra > 10 sekunder utan kontaktlinser. Den nya indelningen analyserades och det visade att hos gruppen med NITBUT <10 sekunder var skillnaden mellan utan och med kontaktlinser inte statistisk signifikant (p > 0,05) medan det i den andra gruppen med NITBUT > 10 sekunder fanns en statistisk signifikans (p < 0,05) mellan utan och med kontaktlinser. Slutsats: Studien kom fram till att kontaktlinser påverkar tårfilmsstabiliteten negativt. När NITBUT < 10 sekunder utan kontaktlinser påverkar kontaktlinsen inte NITBUT medan när NITBUT > 10 sekunder utan kontaktlinser kommer NITBUT att sänkas dramatiskt efter sex timmars användning av kontaktlinser och till och med hamna under gränsvärdet för torra ögon (NITBUT < 10 sekunder).