Studiens syfte är att undersöka förskollärares bedömning om de ska anmäla till socialtjänsten när det finns misstanke om att ett barn far illa och vilka omständigheter som de tar hänsyn till vid beslutet samt deras upplevelse av beslutsprocessen.För att besvara syftet har studien genomfört kvalitativa semistrukturerade intervjuer. Författarna har intervjuat fem förskollärare med minst fem års yrkeserfarenhet där samtliga har erfarenhet av att ha gjort minst en orosanmälan. Studien har genomförts med en induktiv ansats och resultatet analyserades utifrån valda teoretiska perspektiv; socialkonstruktivism och emotionssociologi. I studien framkommer det att det fanns en osäkerhet genom hela beslutsprocessen för förskollärarna i studien. Osäkerhet uppkom vid att tyda de tecken respondenterna såg hos barnet och vårdnadshavaren. Det påverkade beslutet beroende på hur de bedömde de tecken de identifierade. Samtliga berättar att beslutsprocessen är en jobbig upplevelse och samtliga tog upp stödet med kollegorna som en viktig del i beslutet. I studien framkommer det att kollegorna påverkade bedömningen både positivt och negativt. Förskollärarna i studien sökte stöttning från förskolechef och/eller socialtjänsten för att få en bekräftelse i deras oro. Slutsatserna är att osäkerhet, brist på tilltro till sin egen bedömning och relationen till vårdnadshavaren minskar benägenheten att orosanmäla. Erfarenhet av både yrket och att ha gjort orosanmälan tidigare påverkade processen positivt, det gav en högre anmälningsbenägenhet.

Försummelse är ett diffust och globalt folkhälsoproblem som medför förödande konsekvenser. Försummelse är svårt att upptäcka och innefattar en oförmåga att tillgodose barnets behov såsom trygghet, omsorg, vård, stimulans och utbildning. Prevalensen är ett mörkertal och försummelse är statistiskt underrapporterat. Distriktssköterskor inom primärvården träffar barn dagligen och har skyldighet att orosanmäla vid blotta misstanke om att barn far illa. Under covid-19 pandemin har samhället blivit utsatt för hård press och mycket talar för att försummelsen har ökat under pandemin. Studiens syfte är att undersöka distriktssköterskor inom primärvård och deras kunskap om försummelse av barn samt om covid-19 pandemin påverkat förekomsten. Studiens metod är en kvantitativ tvärsnittsstudie, baserad på en enkät, med både fasta och öppna svarsalternativ, där de slutna frågorna analyserats kvantitativt och de öppna frågorna tematiseras med inspiration av kvalitativ innehållsanalys. Resultatet visar att år av arbetserfarenhet inom primärvården samt specialistutbildning är av betydelse och kan vara avgörande för att upptäcka och upprätta orosanmälning av barn utsatta för försummelse. specialistutbildade sjuksköterskor inom barnhälsovården är bättre på att upptäcka försummelse och upprättar orosanmälningar i högre utsträckning än distriktssköterskor inom vårdcentral. Det föreligger en kunskapslucka inom forskning där mer studier behövs specifikt gällande försummelse. En osäkerhet i bedömning av hur allvarlig situation barnet befinner sig är starkt förknippat med distriktssköterskans erfarenhet. Tydligare verksamhetsrutiner behövs och kunskapsutbyte mellan distriktssköterskor önskas. Pandemin har påverkat samarbetet mellan distriktssköterskor och andra professioner genom att möten blivit mer digitaliserade. Att förebygga försummelse är en viktig åtgärd för en hållbar utveckling.

Bakgrund: Sjuksköterskor är anmälningspliktiga och har visat sig ha en betydande roll då barn far illa. Trots det väljer sjuksköterskor att inte alltid orosanmäla till socialtjänsten då de misstänker att ett barn far illa. Barnen får till följd av detta inte det stöd och den hjälp som de har rätt till. Syfte: Syftet med föreliggande studie är att belysa sjuksköterskors upplevelser av att orosanmäla när barn far eller riskerar att fara illa. Metod: Data samlades in genom semistrukturerade intervjuer som utfördes digitalt med sjuksköterskor (n=12) som rekryterats via bekvämlighetsurval. Insamlad data analyserades utifrån kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i fyra kategorier som belyser sjuksköterskors upplevelser av att orosanmäla när barn far eller riskerar att fara illa: Känsla av att vilja hjälpa, Känsla av osäkerhet, Känsla av att ha och att sakna stöd och Känsla av att erfarenhet ger trygghet.  Konklusion: Sjuksköterskor upplever ett behov av ökad kunskap om barn som far illa och orosanmälan samt utvidgat stöd och samarbete i samband med orosanmälningar. Förändringar inom dessa områden skulle kunna leda till en minskad osäkerhet hos sjuksköterskor och därmed minskat lidande för barn som far illa då fler orosanmälningar eventuellt genomförs.