Syftet med min undersökning har varit att söka förståelse och förklaringar till hur samarbetet mellan förskola, grundskola förskoleklass – åk 5 och socialtjänst fungerar i Skellefteå kommun. En del i undersökningen har även varit att få kännedom om hur pedagogernas kunskap ser ut kring barn som far illa, orosanmälningar, anmälningsskyldighet, våld mot barn och vilka signaler barn som blir utsatta för våld kan uppvisa. Eftersom ambitionen var att skildra hur realiteten ser ut i Skellefteå kommun valde jag en kvantitativ forskningsmetod, genom att distribuera webenkäter till de olika verksamheterna. På detta sätt ansåg jag att möjligheten fanns att uppbringa tillräckligt många respondenter och därmed tillhandhålla en bred och genuin bild av vad verksamheternas anställda tycker. Information och enkäter har skickats ut via verksamheternas chefer. Bakgrunden till att jag valde att göra denna undersökning var att jag via egen erfarenhet uppfattat att det finns brister i samarbetet mellan de olika verksamheterna. Och även brister i relevant kunskap hos pedagogerna kring dessa ämnen. När jag sedan började söka tidigare forskning och kunskap kring hur omständigheterna såg ut fann jag tämligen snabbt belägg för att avsaknad av samarbete och kunskap förefaller resultera i att barn i behov av stöd och hjälp faller mellan stolarna. Mina resultat visar att detta även till stor del gäller i Skellefteå kommun. Resultatet visar på att alla tre verksamheterna upplever brister i samarbetet dem emellan och samtidigt framhävs en önskan om förändringar till en starkare samverkan. Resultaten belyser också den avsaknaden av kunskap som pedagogerna känner kring de områden jag ämnade att undersöka. Och att denna kunskapsbrist leder till osäkerhet och hinder i bedömningar kring barn som man misstänker far illa. I den avslutande analysen och diskussionen presenterar jag förslag på åtgärder som kan utföras på väg mot ett mer solitt samarbete och mer delad kunskap hos verksamheterna.

Detta är en kvalitativ studie, där sex halvstrukturerade intervjuer genomförts med socialsekreterare i Mälardalen. Syftet med denna studie är att undersöka socialsekreterares upplevelser och erfarenheter av arbetet med att ta emot orosanmälningar och göra skydds- och förhandsbedömningar. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) har rapporter som visar stora brister inom ovan nämnt område, bland annat bristfälliga beslutsmotiveringar, skyddsbedömningar som inte dokumenteras och att barnens röst inte blir hörda i förhandsbedömningar. Den tidigare forskningen och IVO:s rapport visar att anledningar till dessa brister är hög personalomsättning, stress, tidsbrist, höga förväntningar och medias negativa bild av socialtjänsten. Resultaten i denna studie visar att dessa faktorer upplevs problematiska och visar även att organisationerna har gamla och icke uppdaterade riktlinjer och rutiner och mycket konsulter på arbetsplatserna. Forskning visar också vad som fungerar bra, vilket till stor del är de mellanmänskliga relationerna på arbetsplatsen, relationerna till kollegor och chefer. Resultatet visar att socialsekreterare får mycket stöttning och backning av sina kollegor och sina chefer. Studien har kommit fram till slutsatserna att den höga personalomsättningen, arbetsmiljön och tidsbristen är viktiga faktorer att förbättra för att ge socialsekreterare bättre förutsättningar i sitt arbete.

Barn som befinner sig i förskoleåldern är en grupp i samhället som är särskilt utsatta och riskerar att fara illa i sina hem (Svensson, 2013). Syftet med studien var att undersöka upplevelsen hos förskolan och socialtjänsten angående dess samverkan gällande orosanmälningar hos barn som riskerar att fara illa. En ytterligare aspekt med studien syftade till att jämföra undersökningens resultat mellan två orter i Sverige; en större ort i norra Sverige och en mindre ort i södra Sverige. Den insamlade empirin som ligger till grund för studien har inhämtats genom kvalitativa intervjuer från yrkesverksamma inom förskola och socialtjänst i de två svenska orterna. Analyseringen av empirin har skett genom en tematisk analys där fyra teman skapades: återkoppling, vikten av en personlig kontakt, varför man inte anmäler och upplevelser av samverkan. I resultatet av det insamlade materialet visar det sig från båda orter att samverkan mellan verksamheterna är i en positiv utvecklingskurva, men att det existerar ett flertal faktorer som leder till brister i samverkansarbetet. Från samtliga informanter framhävs en stor vilja till förbättring gällande verksamheternas samarbete och ett engagemang som grundar sig i barnens bästa. Vi författare vill bidra med en bredare kunskap och öka förståelsen inom området av samverkan kring barn som far illa. Förhoppningsvis ser vi denna studie kunna resultera i en positiv utveckling av området och bidra med kunskap till framtida studier.

Bakgrund: Inom hälso- och sjukvården ska personal som har misstanke om att ett barn far illa rapportera detta till Socialstyrelsen, genom att göra orosanmälan. Det har dock setts en underrapportering av barn som far illa vilket bidrar till att barn som far illa missas och inte får den hjälp de behöver. Syfte: Syftet med litteraturstudien var att belysa anledningar till uteblivna orosanmälningar av barn som far illa. Metod: Litteraturstudien genomfördes utifrån Roséns (2017) granskningsprocess och kvalitetsgranskning har utförts utifrån Forsberg och Wengström (2016). Vid databearbetning och analys tillämpades ett induktivt förhållningssätt. Litteraturstudiens resultat grundar sig i sju vetenskapliga artiklar. Resultat: Litteraturstudiens resultat har påvisat sex olika team utifrån anledningar att en orosanmälan uteblir. Dessa sex team är rädsla och oro för negativa konsekvenser av en orosanmälan, brist på kunskap och utbildning inom ämnet våld mot barn, brist på erfarenhet och självförtroende inom ämnet våld mot barn, tvetydiga bevis att våld har förkommit, brist på samverkan och brister i organisation inom hälso- och sjukvård, socialtjänst och rättsväsendet. Slutsats: Litteraturstudiens resultat visar att sjuksköterskan måste få ökad handledning, utbildning, information och stöd från andra professioner och instanser för att minska risken att en orosanmälan uteblir. Sjuksköterskanmåste också få förutsättningar att reflektera över och hantera rädslan och oron som arbetet med våldsutsatta barn ger upphov till, för att det inte ska vara en bidragande faktor till att enorosanmälan uteblir.

Genom ett systemteoretiskt perspektiv undersöker denna studie kuratorer inom vuxenpsykiatriska öppenvården förhållningssätt till orosanmälningar om barn som far illa. Tidigare forskning har i stor utsträckning varit kvantitativ och tangerat vad som påverkar sjukhuspersonals anmälningsbenägenhet. Denna kvalitativa studies insamlade empiri består av strukturerade intervjuer där olika områden som kunde tänkas påverka kuratorn i dennes förhållningssätt till orosanmälningar var grund till frågorna. Det insamlade materialet bearbetades därefter genom en kvalitativ innehållsanalys utifrån ett systemteoretiskt perspektiv. Resultatet gav att de sex deltagande kuratorerna efterfrågade mer kommunikation med och större kunskap om socialtjänsten. Vidare problematiserade de sin roll som både hjälpare och vad som kan ses som en slags myndighetsutövare genom skyldigheten att änmäla oro för att ett barn far illa. Något som också visade sig var att kuratorerna hade en väldigt stark känsla inför sin anmälningsplikt och betonade den kraftigt samtidigt som de genomgående redogjorde för svårigheter som kan uppstå kring den. Vidare menade samtliga kuratorer att stöd från sin arbetsgrupp var ett nyckelelement i förhållningssättet till och upplevelsen av orosanmälningar om barn som far illa. Mer forskning på ämnet behövs för att kunna fastställa vad som påverkar kuratorer i deras förhållningssätt till orosanmälan om barn som far illa.

No description available.

Det här är en kvalitativ studie med utgångspunkt i berättelser om upplevelser och erfarenheter av orosanmälningar hos professionella med anmälningsskyldighet inom förskola och BVC. Studien har med hjälp av semistrukturerade intervjuer och ett hermeneutiskt förhållningssätt gett nya tolkningar och ökad förståelse för de professionellas upplevelser och processen med orosanmälningar. Goffmans teori om social interaktion och Hasenfelds teori om relationsskapande i människobehandlande organisationer har bidragit till att vi har kunnat skapa ett djup i våra tolkningar, samt till att kunna nå förståelse för hur olika upplevda hinder spelar in i de professionellas anmälningsbenägenhet. Utifrån en hermeneutisk tematisk analys har vi i resultatet kunnat identifiera ett antal olika teman i de professionellas upplevelser kring orosanmälningar. Dessa teman berörde arbetet i att identifiera barn som far illa, att välja att inte göra en orosanmälan, professionellas relationer till föräldrar och deras reaktioner på orosanmälan, samt de professionellas behov av stöd i arbetet. Studiens resultat visar på att det finns kopplingar mellan de professionellas anmälningsbenägenhet och en rädsla inför att göra en felaktig orosanmälan. De professionella har ett stort behov av stöd främst från kollegor och chefer och upplevelsen av att inte vara ensam om att göra en orosanmälan ökar anmälningsbenägenheten. Vår studie syftar till att ge en ökad förståelse för de svårigheter som de professionella upplever vid orosanmälningar.

Syftet med studien är att få ökad kunskap om olika yrkesetiska dilemman som pedagoger i förskolan kan uppleva vid orosanmälningar. Studien syfte är att undersöka om skillnader kan ses gällande orosanmälningar i två områden med skilda socioekonomisk status.

Abstract Studien avser att undersöka hur förskolan förhåller sig till och agerar gentemot barn som far illa och hur processen ser ut mellan förskola och socialtjänst när en orosanmälan görs. Studien syftar även till att kartlägga hur processen ser ut mellan förskola och socialtjänst när en orosanmälan görs och huruvida processen brister, samt på vilket sätt den brister. I analysen studeras också hur förskola och socialtjänst förhåller sig till barns rättigheter och vad som anses vara barns bästa. Barns rättigheter ställs likaså i relation till föräldrars rättigheter när det handlar om beslut som rör barn. Studien bygger på en kvalitativ forskningsmetod där semistrukturerade intervjuer har varit till användning, med syftet att få en uppfattning om hur orosanmälningar utspelas i praktiken. Studiens deltagare är personer som arbetar inom förskolan och socialtjänsten.  Studiens analys bygger på det barndomssociologiska perspektivet, som utgår från barns rätt till delaktighet i samhället. Vi har även kompletterat vår studie med tidigare forskning som behandlar professionellas erfarenheter och perspektiv rörande orosanmälningar, samverkan mellan organisationer samt förebyggande arbete vid misstanke om att barn far illa. Studiens resultat synliggör att det är upp till oss vuxna att möjliggöra barns delaktighet i situationer som rör barn. Barns delaktighet visade sig vara reglerad utefter barns mognad och ålder, vilket ansågs vara barns bästa vid orosanmälningar. Resultatet synliggör att samverkan mellan förskola och socialtjänst brister i vissa avseenden, såsom en avsaknad på återkoppling från socialtjänsten och att förskolan inte gör tillräckligt med orosanmälningar. Oavsett är det föräldrarna som beslutar om barn får stöd från socialtjänsten eller inte.

I denna studie har tio semistrukturerade intervjuer genomförts med yrkesverksamma dagbarnvårdare som arbetar i en kommun i Sverige. Syftet med studien är att utforska dagbarnvårdares förhållningssätt och inställning till sin anmälningsskyldighet och om det finns faktorer som påverkar deras beslut att göra en orosanmälan. Med hjälp av en tematisk analys på intervjumaterialet framkom fyra huvudteman: Var går gränsen, Organisationens stöd, Privat och professionell och Svart på vitt. Var går gränsen handlar om att det finns en svårighet i att veta när det är dags att göra en orosanmälan till socialtjänsten och hur man upptäcker att ett barn far illa. Organisationens stöd innefattas av chefens och kollegornas stöd i anmälningsprocessen. Privat och professionell handlar om det upplevda dilemmat av att vara privat och professionell på samma gång. Svart på vitt belyser behovet av att mer kunskap och utbildning kring anmälningsplikt såväl som kring tecken på att barn bar illa. Resultatet kopplas till tidigare forskning samt handlingsteori och handlingsutrymme. / In this study ten qualitative interviews were conducted with professional home daycare providers in a Swedish municipality. The aim of the study is to explore home daycare providers approach and attitudes towards their mandatory reporting and to find out if there are any factors that affects their decision of reporting to the child protective service. With a thematic analysis four main themes were found; Where is the limit, The support from the organization, Private and professional and Black on white. Where is the limit implies that there is a difficulty of making a decision when to report child maltreatment to the child protective service and how to discover child maltreatment. The support of the organization includes support from the manager and colleagues in the process of reporting. Privat and professional includes the experienced dilemma of being private and professional at the same time. Black on white intend to discuss the need of getting more knowledge and education regarding mandatory reporting as well as signs of maltreatment. The result has been analyzed with previous research and the theory of action and discretion.