Syftet med min undersökning har varit att söka förståelse och förklaringar till hur samarbetet mellan förskola, grundskola förskoleklass – åk 5 och socialtjänst fungerar i Skellefteå kommun. En del i undersökningen har även varit att få kännedom om hur pedagogernas kunskap ser ut kring barn som far illa, orosanmälningar, anmälningsskyldighet, våld mot barn och vilka signaler barn som blir utsatta för våld kan uppvisa. Eftersom ambitionen var att skildra hur realiteten ser ut i Skellefteå kommun valde jag en kvantitativ forskningsmetod, genom att distribuera webenkäter till de olika verksamheterna. På detta sätt ansåg jag att möjligheten fanns att uppbringa tillräckligt många respondenter och därmed tillhandhålla en bred och genuin bild av vad verksamheternas anställda tycker. Information och enkäter har skickats ut via verksamheternas chefer. Bakgrunden till att jag valde att göra denna undersökning var att jag via egen erfarenhet uppfattat att det finns brister i samarbetet mellan de olika verksamheterna. Och även brister i relevant kunskap hos pedagogerna kring dessa ämnen. När jag sedan började söka tidigare forskning och kunskap kring hur omständigheterna såg ut fann jag tämligen snabbt belägg för att avsaknad av samarbete och kunskap förefaller resultera i att barn i behov av stöd och hjälp faller mellan stolarna. Mina resultat visar att detta även till stor del gäller i Skellefteå kommun. Resultatet visar på att alla tre verksamheterna upplever brister i samarbetet dem emellan och samtidigt framhävs en önskan om förändringar till en starkare samverkan. Resultaten belyser också den avsaknaden av kunskap som pedagogerna känner kring de områden jag ämnade att undersöka. Och att denna kunskapsbrist leder till osäkerhet och hinder i bedömningar kring barn som man misstänker far illa. I den avslutande analysen och diskussionen presenterar jag förslag på åtgärder som kan utföras på väg mot ett mer solitt samarbete och mer delad kunskap hos verksamheterna.

Detta är en kvalitativ studie, där sex halvstrukturerade intervjuer genomförts med socialsekreterare i Mälardalen. Syftet med denna studie är att undersöka socialsekreterares upplevelser och erfarenheter av arbetet med att ta emot orosanmälningar och göra skydds- och förhandsbedömningar. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) har rapporter som visar stora brister inom ovan nämnt område, bland annat bristfälliga beslutsmotiveringar, skyddsbedömningar som inte dokumenteras och att barnens röst inte blir hörda i förhandsbedömningar. Den tidigare forskningen och IVO:s rapport visar att anledningar till dessa brister är hög personalomsättning, stress, tidsbrist, höga förväntningar och medias negativa bild av socialtjänsten. Resultaten i denna studie visar att dessa faktorer upplevs problematiska och visar även att organisationerna har gamla och icke uppdaterade riktlinjer och rutiner och mycket konsulter på arbetsplatserna. Forskning visar också vad som fungerar bra, vilket till stor del är de mellanmänskliga relationerna på arbetsplatsen, relationerna till kollegor och chefer. Resultatet visar att socialsekreterare får mycket stöttning och backning av sina kollegor och sina chefer. Studien har kommit fram till slutsatserna att den höga personalomsättningen, arbetsmiljön och tidsbristen är viktiga faktorer att förbättra för att ge socialsekreterare bättre förutsättningar i sitt arbete.

Barn som befinner sig i förskoleåldern är en grupp i samhället som är särskilt utsatta och riskerar att fara illa i sina hem (Svensson, 2013). Syftet med studien var att undersöka upplevelsen hos förskolan och socialtjänsten angående dess samverkan gällande orosanmälningar hos barn som riskerar att fara illa. En ytterligare aspekt med studien syftade till att jämföra undersökningens resultat mellan två orter i Sverige; en större ort i norra Sverige och en mindre ort i södra Sverige. Den insamlade empirin som ligger till grund för studien har inhämtats genom kvalitativa intervjuer från yrkesverksamma inom förskola och socialtjänst i de två svenska orterna. Analyseringen av empirin har skett genom en tematisk analys där fyra teman skapades: återkoppling, vikten av en personlig kontakt, varför man inte anmäler och upplevelser av samverkan. I resultatet av det insamlade materialet visar det sig från båda orter att samverkan mellan verksamheterna är i en positiv utvecklingskurva, men att det existerar ett flertal faktorer som leder till brister i samverkansarbetet. Från samtliga informanter framhävs en stor vilja till förbättring gällande verksamheternas samarbete och ett engagemang som grundar sig i barnens bästa. Vi författare vill bidra med en bredare kunskap och öka förståelsen inom området av samverkan kring barn som far illa. Förhoppningsvis ser vi denna studie kunna resultera i en positiv utveckling av området och bidra med kunskap till framtida studier.

Bakgrund: Inom hälso- och sjukvården ska personal som har misstanke om att ett barn far illa rapportera detta till Socialstyrelsen, genom att göra orosanmälan. Det har dock setts en underrapportering av barn som far illa vilket bidrar till att barn som far illa missas och inte får den hjälp de behöver. Syfte: Syftet med litteraturstudien var att belysa anledningar till uteblivna orosanmälningar av barn som far illa. Metod: Litteraturstudien genomfördes utifrån Roséns (2017) granskningsprocess och kvalitetsgranskning har utförts utifrån Forsberg och Wengström (2016). Vid databearbetning och analys tillämpades ett induktivt förhållningssätt. Litteraturstudiens resultat grundar sig i sju vetenskapliga artiklar. Resultat: Litteraturstudiens resultat har påvisat sex olika team utifrån anledningar att en orosanmälan uteblir. Dessa sex team är rädsla och oro för negativa konsekvenser av en orosanmälan, brist på kunskap och utbildning inom ämnet våld mot barn, brist på erfarenhet och självförtroende inom ämnet våld mot barn, tvetydiga bevis att våld har förkommit, brist på samverkan och brister i organisation inom hälso- och sjukvård, socialtjänst och rättsväsendet. Slutsats: Litteraturstudiens resultat visar att sjuksköterskan måste få ökad handledning, utbildning, information och stöd från andra professioner och instanser för att minska risken att en orosanmälan uteblir. Sjuksköterskanmåste också få förutsättningar att reflektera över och hantera rädslan och oron som arbetet med våldsutsatta barn ger upphov till, för att det inte ska vara en bidragande faktor till att enorosanmälan uteblir.

Ett barn som far illa kan vara utsatt för olika former av psykisk och fysisk misshandel från vuxna i deras närhet eller orsakat av ett självskadebeteende. År 2020 implementerades barnkonventionen i svensk lag för att uppmärksamma barns rättigheter. Trots att det har rapporterats en ökad andel av orosanmälningar sedan barnkonventionen uppmärksammades befaras fortsatt många barn fara illa. Genom att utföra en orosanmälan till socialtjänsten ökar chansen för att ett barn som far illa erhåller hjälp i tid och garanteras en trygg miljö. Ambulanssjuksköterskor har en unik möjlighet att identifiera ledtrådar i hemmet för att uppmärksamma barnets potentiellt utsatta situation. Syftet med examensarbetet var att belysa ambulanssjuksköterskors erfarenheter av att skriva orosanmälningar för barn som far illa. En kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats genomfördes där åtta ambulanssjuksköterskor deltog. Intervjuerna analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys vilket genererades i tre huvudkategorier med tio subkategorier. Resultatet påvisar bland annat organisatoriska brister och att föräldrarnas agerande har en stor inverkan på att skriva orosanmälningar. Dessutom ansågs känslor som rädsla och osäkerhet försvåra processen. Betydande faktorer som underlättade utförandet av orosanmälningar var kollegialt stöd samt upplevelsen av att anmälan gjordes med barnets bästa i åtanke. Det uppmärksammas ett behov för specialistutbildade ambulanssjuksköterskor att erhålla utökade resurser och möjligheter till utbildning för att optimera förutsättningarna att identifiera barn som misstänks fara illa. / A child at risk can be exposed to various forms of physical and psychological abuse from adults close to them or can be caused by acts of self-harm. The UN convention on the Rights of the Child became law in Sweden in 2020. Despite the increased level of reporting to child protection authorities in Sweden since this law was enacted, there remain fears that many children suffer in silence. The chances of a child at risk getting help and having a safe environment increase by reporting to child protection services. Nurses who work in the ambulance service have a unique opportunity of being able to identify signs in a child’s home that could indicate a child in a vulnerable position. The aim of this study was to investigate the experiences of nurses who work in the ambulance service when writing reports about children at risk. The study is a qualitative interview study with an inductive approach involving eight participants. The interviews were analysed using a qualitative content analysis that generated three main categories and 10 subcategories. The results showed that organisational deficiencies, as well as the actions of parents have a great impact on whether a report is written or not. The process is also seen to be made more difficult due to feelings of anxiety and uncertainty. Factors that made reporting easier were collegial support as well as having the child’s perspective in mind. This study lifts a need for specialist ambulance nurses to have greater resources and opportunities for education to be better able to identify children at risk.

Genom ett systemteoretiskt perspektiv undersöker denna studie kuratorer inom vuxenpsykiatriska öppenvården förhållningssätt till orosanmälningar om barn som far illa. Tidigare forskning har i stor utsträckning varit kvantitativ och tangerat vad som påverkar sjukhuspersonals anmälningsbenägenhet. Denna kvalitativa studies insamlade empiri består av strukturerade intervjuer där olika områden som kunde tänkas påverka kuratorn i dennes förhållningssätt till orosanmälningar var grund till frågorna. Det insamlade materialet bearbetades därefter genom en kvalitativ innehållsanalys utifrån ett systemteoretiskt perspektiv. Resultatet gav att de sex deltagande kuratorerna efterfrågade mer kommunikation med och större kunskap om socialtjänsten. Vidare problematiserade de sin roll som både hjälpare och vad som kan ses som en slags myndighetsutövare genom skyldigheten att änmäla oro för att ett barn far illa. Något som också visade sig var att kuratorerna hade en väldigt stark känsla inför sin anmälningsplikt och betonade den kraftigt samtidigt som de genomgående redogjorde för svårigheter som kan uppstå kring den. Vidare menade samtliga kuratorer att stöd från sin arbetsgrupp var ett nyckelelement i förhållningssättet till och upplevelsen av orosanmälningar om barn som far illa. Mer forskning på ämnet behövs för att kunna fastställa vad som påverkar kuratorer i deras förhållningssätt till orosanmälan om barn som far illa.

No description available.

Det här är en kvalitativ studie med utgångspunkt i berättelser om upplevelser och erfarenheter av orosanmälningar hos professionella med anmälningsskyldighet inom förskola och BVC. Studien har med hjälp av semistrukturerade intervjuer och ett hermeneutiskt förhållningssätt gett nya tolkningar och ökad förståelse för de professionellas upplevelser och processen med orosanmälningar. Goffmans teori om social interaktion och Hasenfelds teori om relationsskapande i människobehandlande organisationer har bidragit till att vi har kunnat skapa ett djup i våra tolkningar, samt till att kunna nå förståelse för hur olika upplevda hinder spelar in i de professionellas anmälningsbenägenhet. Utifrån en hermeneutisk tematisk analys har vi i resultatet kunnat identifiera ett antal olika teman i de professionellas upplevelser kring orosanmälningar. Dessa teman berörde arbetet i att identifiera barn som far illa, att välja att inte göra en orosanmälan, professionellas relationer till föräldrar och deras reaktioner på orosanmälan, samt de professionellas behov av stöd i arbetet. Studiens resultat visar på att det finns kopplingar mellan de professionellas anmälningsbenägenhet och en rädsla inför att göra en felaktig orosanmälan. De professionella har ett stort behov av stöd främst från kollegor och chefer och upplevelsen av att inte vara ensam om att göra en orosanmälan ökar anmälningsbenägenheten. Vår studie syftar till att ge en ökad förståelse för de svårigheter som de professionella upplever vid orosanmälningar.

Syftet med studien är att få ökad kunskap om olika yrkesetiska dilemman som pedagoger i förskolan kan uppleva vid orosanmälningar. Studien syfte är att undersöka om skillnader kan ses gällande orosanmälningar i två områden med skilda socioekonomisk status.

Abstract Studien avser att undersöka hur förskolan förhåller sig till och agerar gentemot barn som far illa och hur processen ser ut mellan förskola och socialtjänst när en orosanmälan görs. Studien syftar även till att kartlägga hur processen ser ut mellan förskola och socialtjänst när en orosanmälan görs och huruvida processen brister, samt på vilket sätt den brister. I analysen studeras också hur förskola och socialtjänst förhåller sig till barns rättigheter och vad som anses vara barns bästa. Barns rättigheter ställs likaså i relation till föräldrars rättigheter när det handlar om beslut som rör barn. Studien bygger på en kvalitativ forskningsmetod där semistrukturerade intervjuer har varit till användning, med syftet att få en uppfattning om hur orosanmälningar utspelas i praktiken. Studiens deltagare är personer som arbetar inom förskolan och socialtjänsten.  Studiens analys bygger på det barndomssociologiska perspektivet, som utgår från barns rätt till delaktighet i samhället. Vi har även kompletterat vår studie med tidigare forskning som behandlar professionellas erfarenheter och perspektiv rörande orosanmälningar, samverkan mellan organisationer samt förebyggande arbete vid misstanke om att barn far illa. Studiens resultat synliggör att det är upp till oss vuxna att möjliggöra barns delaktighet i situationer som rör barn. Barns delaktighet visade sig vara reglerad utefter barns mognad och ålder, vilket ansågs vara barns bästa vid orosanmälningar. Resultatet synliggör att samverkan mellan förskola och socialtjänst brister i vissa avseenden, såsom en avsaknad på återkoppling från socialtjänsten och att förskolan inte gör tillräckligt med orosanmälningar. Oavsett är det föräldrarna som beslutar om barn får stöd från socialtjänsten eller inte.