Syftet med studien är att undersöka vilka faktorer som lågstadielärare i Stockholms län utgår ifrån när de beslutar sig om att gå vidare med en orosanmälan vid misstanke om att ett barn far illa i hemmet. Studiens frågeställningar är följande: Hur beskriver lärare varningssignaler hos de barn som de misstänker fara illa?  Hur upplever lärare att förutsättningarna är för att efterfölja anmälningsplikten och vilka hinder finns det? För att undersöka detta genomfördes sex intervjuer med lärare som arbetat i minst ett år med barn i lågstadiet. Den tidigare forskningen om orosanmälningar om barn som far illa har främst varit kvantitativ och studerat barn i förskolan och hälso- och sjukvårdspersonalens uppfattningar, varför det är motiverat att utföra en kvalitativ studie om äldre barn i lågstadiet. Både den internationella och svenska tidigare forskningen indikerar att många barn far illa och trots att det finns ett regelverk som ska förhindra att det fortgår tycks det finnas brister i att efterfölja regelverket som innefattar anmälningsplikten. Orsakerna till att det brister i att efterfölja anmälningsplikten anges vara brist på kunskap om hur man identifierar barn som far illa, tillämpningen av anmälningsplikten och samverkan mellan de olika yrkesrollerna. De teoretiska ramverken som tillämpas i studien baseras på Erving Goffmans roll- och stigmateori samt Michael Lipskys teori om gräsrotsbyråkrater. Resultatet bygger på tre teman som framkom i samtliga intervjuer: 1. Kunskap och brist därav, 2. stigmatisering och 3. andra aktörers påverkan på den egna rollen. Studiens resultat visar att utövningen av lärarrollen är komplex och att respondenterna saknar kunskaper från lärarutbildningen i att identifiera barn som far illa men trots detta i stor utsträckning strävar efter att efterfölja anmälningsplikten. Denna studie visar att anmälningsbenägenheten är hög och att lärarna tar hänsyn till möjliga negativa konsekvenser en orosanmälan kan generera.

Syftet med studien är att analysera det handlingsutrymme som skolkuratorer anser sig ha i deras arbete med elever som utsätts för eller riskerar att utsättas för hedersrelaterat våld och förtryck i skolan. För att samla in data användes semistrukturerade intervjuer med sju skolkuratorer i Sverige. Intervjuerna handlade om skolkuratorernas beskrivningar av svårigheter och deras möjligheter att hjälpa och stötta elever. Utifrån en tematisk analys identifierades fyra teman som jag sedan har analyserat med hjälp av det som jag har inhämtat från tidigare forskning samt Michael Lipskys teori om gräsrotsbyråkrater och handlingsutrymme. Resultaten i studien visade att alla skolkuratorer beskriver sitt handlingsutrymme som stort och fritt men i praktiken är det mycket mer komplicerat än så. Studien visar att detta beror på att deras handlingsutrymme kan begränsas av tid, vårdnadshavare, elever, lärare eller i samarbetet med socialtjänsten. Bristen på tydliga arbetsbeskrivningar kan dessutom påverka deras möjligheter att agera i situationer som rör hedersrelaterat våld och förtryck. Resultaten i studien visar också att deras handlingsutrymme ligger i att stödja elever genom att bland annat validera deras känslor, bekräfta dem och ge vägledning om var man kan söka hjälp. Trots detta kan skolkuratorer möta på svårigheter i sitt arbete med hedersrelaterat våld och förtryck. Exempel på dessa svårigheter inkluderar att veta när man ska göra en orosanmälan, rädsla för att förvärra situationen för eleven, svårigheter att nå fram till elever och hjälpa dem att förstå och reflektera över sin egen situation samt svårigheten med att upptäcka problematiken från första början. Dessa svårigheter har en påverkan på deras förmåga att hjälpa och stödja elever på ett effektivt sätt.

I Sverige finns det tusentals barn som far illa på grund av missförhållanden i familjen. Barnmorskor är en av de yrkeskategorier som omfattas av anmälningsplikten till socialtjänsten vid misstanke om att ett barn riskerar att fara illa. I jämförelse med andra yrkeskategorier som omfattas av anmälningsplikten står vårdpersonal för en underrapportering. Genom sin yrkesroll har barnmorskor ofta en unik inblick i- och ett förtroende hos familjer de möter. Syftet med denna studie är att undersöka BB-barnmorskors erfarenheter av orosanmälan då ett barn misstänks fara illa eller riskerar att fara illa. Studien har utförts genom intervjuer med åtta barnmorskor från tre olika BB-avdelningar. Den insamlade datan bearbetades och tolkades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Kategorier framkom genom att den först kondenserade texten abstraherades genom kodning till olika kategorier. Resultatet visar på flera olika erfarenheter som presenteras under tre huvudkategorier: Att möta och vårda familjen, Förutsättningar på arbetsplatsen och Behov av kommunikation och återkoppling. Studien visar att en komplex vårdsituation försvårar en bedömning av den egna oron, ett professionellt omdöme tenderar att underlätta denna bedömning. Rädslan för ett brustet förtroende från familjen kan påverka barnmorskors benägenhet att orosanmäla. Barnmorskors agerande vid oro för ett barn påverkas av kollegialt stöd och arbetsklimat. Att ha kunskap om barn som far illa och anmälningsförfarandet är avgörande för handläggning och identifiering av den egna oron. Även en kort vårdtid och hög arbetsbelastning påverkar barnmorskors förutsättningar att uppfylla sin anmälningsplikt. En fungerande kommunikation i vårdkedjan är av stor vikt då det finns en oro för ett barn. För att kunna uppfylla den anmälningsplikt som barnmorskor omfattas av bör förutsättningar för kunskap, kompetens och självförtroende vara en självklar del av BB-barnmorskors arbetsförhållanden.