Syftet med studien är att undersöka vilka faktorer som lågstadielärare i Stockholms län utgår ifrån när de beslutar sig om att gå vidare med en orosanmälan vid misstanke om att ett barn far illa i hemmet. Studiens frågeställningar är följande: Hur beskriver lärare varningssignaler hos de barn som de misstänker fara illa?  Hur upplever lärare att förutsättningarna är för att efterfölja anmälningsplikten och vilka hinder finns det? För att undersöka detta genomfördes sex intervjuer med lärare som arbetat i minst ett år med barn i lågstadiet. Den tidigare forskningen om orosanmälningar om barn som far illa har främst varit kvantitativ och studerat barn i förskolan och hälso- och sjukvårdspersonalens uppfattningar, varför det är motiverat att utföra en kvalitativ studie om äldre barn i lågstadiet. Både den internationella och svenska tidigare forskningen indikerar att många barn far illa och trots att det finns ett regelverk som ska förhindra att det fortgår tycks det finnas brister i att efterfölja regelverket som innefattar anmälningsplikten. Orsakerna till att det brister i att efterfölja anmälningsplikten anges vara brist på kunskap om hur man identifierar barn som far illa, tillämpningen av anmälningsplikten och samverkan mellan de olika yrkesrollerna. De teoretiska ramverken som tillämpas i studien baseras på Erving Goffmans roll- och stigmateori samt Michael Lipskys teori om gräsrotsbyråkrater. Resultatet bygger på tre teman som framkom i samtliga intervjuer: 1. Kunskap och brist därav, 2. stigmatisering och 3. andra aktörers påverkan på den egna rollen. Studiens resultat visar att utövningen av lärarrollen är komplex och att respondenterna saknar kunskaper från lärarutbildningen i att identifiera barn som far illa men trots detta i stor utsträckning strävar efter att efterfölja anmälningsplikten. Denna studie visar att anmälningsbenägenheten är hög och att lärarna tar hänsyn till möjliga negativa konsekvenser en orosanmälan kan generera.

Denna studie syftar till att undersöka i vilken utsträckning lågstadielärare använder det laborativa arbetssättet i matematikundervisningen samt deras upplevelse av det laborativa arbetssättet. För att undersöka detta genomfördes en enkätundersökning där 21 lärare deltog samt fyra intervjuer med lågstadielärare.  Resultatet visar att lågstadielärare använder laborativt material dagligen men det laborativa arbetssättet används inte i lika stor utsträckning. De flesta lärarna upplever att det laborativa arbetssättet ger en positiv påverkan på elevernas kunskapsutveckling. Lärarna upplever också att det laborativa arbetssättet i många fall har en positiv inverkan på elevernas inställning till matematikämnet. Resultatet visar också att en del lärare upplever att arbetssättet gör klassrumsmiljön stökigare medan andra inte alls delar denna uppfattning. Det laborativa arbetssättet upplevs också av många lärare vara ett tidskrävande arbetssätt och en del lärare menar på att det blir bättre när det används kontinuerligt. Det visar sig även i resultatet att de intervjuade lärarna förespråkar en kombinerad undervisning, vilket innebär att matematikundervisningen inte endast kan innehålla ett laborativt arbetssätt.  I studien framkommer det att en del av lågstadielärarna har en felaktig uppfattning av vad det laborativa arbetssättet faktiskt innebär och studien är genomförd på ett begränsat geografiskt område. Detta kan ha påverkat studiens resultat och därför bör studien läsas med detta i åtanke.