The orthography of Östergötland’s 11th century runic inscriptions varies widely, in part due to the lack of spelling norms at the time. This thesis seeks to identify other causes for the observed variation, based on the frequency and distribution of aspects of inscription orthography. The Old Norse words ræisa and stæin in the phrase “raised the stone” were analyzed based on the main vowel and its status as a monograph or digraph. The presence or absence of þ in inflected ræisa was also included as an indicator of age. All runic inscriptions in Östergötland with definite key word orthography were included, 169 in total. The analysis reveals that most inscriptions are clustered in three regions, each with a dominant vowel. By region, these are ei (west), i (central) and ai (east), with vowel consistency between ræisa and stæin the norm. The consonant þ in inflected ræisa is most common in the west and east. The vowel orthography together with the distribution of þ implies a relative chronology for Östergötland’s runic inscriptions, where the ongoing monophthongization is reflected in digraphs and monographs. The detailed orthography distribution of these variables shows that the main clusters align with the known 11th century quarries at Borghamn (west) and Vreta (central). Stoneworking at a shared site resulted in a transfer of knowledge, including runestone design and orthography which became a local norm as it spread. The lack of a unifying quarry in eastern Östergötland resulted in a more diverse local orthography, and possibly hampered the building of the first stone churches during the early 12th century. / Östergötlands runinskrifter från 1000-talet varierar stort i sin ortografi, delvis på grund av bristen på stavningsnormer när de ristades. Uppsatsen eftersträvar att identifiera andra orsaker för denna variation, baserat på frekvensen och distributionen av vissa aspekter i inskrifternas ortografi. De fornnordiska orden ræisa och stæin i inskriftsfrasen “reste sten” analyserades baserat på huvudvokalen samt om den var en monograf eller digraf. Användning av þ i böjda former av ræisa inkluderades som ett tecken på inskriftens ålder. Samtliga runinskrifter i Östergötland med en säker nyckelordsortografi analyserades, totalt 169 stycken. Resultaten visar att de flesta inskrifterna är grupperade i tre regioner som har varsin dominant vokal. Vanligast i väster är ei, i den centrala regionen råder i och i öster råder ai, med normen att samma vokal används i både ræisa och stæin. Konsonanten þ i böjd ræisa är vanligast i väster och i öster. Vokalortografin tillsammans med þ-distributionen indikerar en relativ kronologi för Östergötlands runinskrifter, där vokalernas monoftongering under 1000-talet återspeglas i digrafer och monografer. De analyserade variablernas distribution visar att huvudgrupperingarna sammanfaller med de kända stenbrotten från 1000-talet vid Borghamn (i väster) och Vreta (centrala regionen). Att stenarbetet skedde vid en gemensam site ledde till en omedveten kunskapsöverlämning mellan ristare. Inskriftsortografi kopierades och blev lokala normer allt efter att den spreds. Bristen på ett större stenbrott som informell, gemensam arbetsplats i östra Östergötland ledde till en mer varierad lokalortografi. Detta kan ha hindrat stenkyrkobygget lokalt under tidigt 1100-tal.