Som distriktsläkare har jag mött mycket lidande hos mina patienter. I min egen läkarutbildning för 40 år sedan och ännu idag på läkarutbildningen saknas undervisning om själva lidandet – det själsliga och existentiella lidandet. Trots att läkarutbildningen är en både akademisk och praktisk yrkesutbildning har det inom akademin funnits en ambivalens till praktiskt yrkeskunnande. Intresset och utrymmet för detta kunnande har till min glädje blivit större under de tjugo år jag arbetat som lärare och kursledare. Och studenterna har blir bättre förberedda på sin framtida yrkesroll genom införandet av patient-centrerad kommunikationsträning och olika undervisningsmoment avseende professionellt förhållningssätt, etik och bemötande, ledarskap och samarbete, genus och mänskliga rättigheter. Dock saknas fortfarande viktiga ämnen, såsom kunskapsteori och bildning. Mitt sökande har varit inriktat på att få tillgång till ett språk med ord och begrepp som beskriver läkares tysta yrkeskunnande och den förtrogenhetskunskap som utgör förutsättningen för god läkekonst för att uppnå en medveten balans mellan läkarvetenskap och läkekonst. Kunskap om lidandet är en väsentlig del i en läkares möte med sjuka människor. Först under själva arbetet med denna uppsats förstod jag att det varit en omedveten drivkraft i mitt arbete som läkare men också i mitt eget liv att förstå mer om lidandet. Jag har försökt dela med mig av kunskaper och erfarenheter om lidande från patientmöten och reflektioner kring dessa. Min förhoppning är att kunna inspirera andra kollegor att utforska sitt eget tysta yrkeskunnande. Då kan vårt gemensamma språk utvecklas och hållas levande och vårt yrkeskunnande bli synligt och få en upprättelse till gagn inte bara för oss själva utan för sjukvården och framför allt för patienterna.

Bakgrund: Kommunikation innebär en relation mellan en sändare och en mottagare samt ett möte på en jämlik nivå. Att lyssna aktivt är en grundläggande kunskap inom omvårdnad och lyssnandet leder till att sedan kunna kommunicera effektivt. Vårdprofessioner kommunicerar på varierande sätt, har olika mål med kommunikationen samt att det finns flera samtalstekniker. Ett hinder i kommunikationen beskrivs som avsaknad av ett gemensamt språk eller att tolk används till hjälp. Syfte: Att belysa kommunikation, samtalet och lyssnandet i mötet mellan patient och vårdare i vårdmiljö. Metod: En beskrivande litteraturstudie. Resultat: Indelades i tre olika kategorier: Tala är silver, Tiga är guld och Att inte förstå varandra. God kommunikation ledde till trygghet och följsamhet hos patienter. Patient-centrerad kommunikation stimulerade empowerment och gav bättre hälsa. Samtal som redskap var det viktigaste redskapet och krävde träning för att utföras. Aktivt lyssnande ledde till nöjdare patienter, färre återbesök och en ökad tillfredställelse hos patienten. Att avbryta eller leda samtalet ledde till ineffektiv kommunikation. Hinder i kommunikationen kunde äventyra patientsäkerheten samt öka patientens lidande. Med tolk kunde de kulturella skillnaderna försvåras, men även att vara tre i en vårdrelation kunde leda till missförstånd. Slutsats: Kommunikation var basen i vårdmötet. Tala var silver men att tiga var guld. / Background: Communication is a relationship between a transmitter and receiver, and a meeting on an equal level. Active listening is a basic knowledge in nursing and listening leading to communicate effectively. Health care professionals communicate in different ways have different goals with communication and that there is several conversations techniques. One obstacle in communication is described as the absence of a common language or interpreter is used to help. Aim: Highlighting communication, conversation and listening in the meeting between patient and caregiver in the healthcare environment. Method: A descriptive literature-review. Result: Divided into three categories: Speech is silver, silence is golden, and Not understanding each other. Good communication led to patients felt safe and adherence. Patient-centered communication stimulated empowerment and provided better health. Conversation as a gear was the main tool and required training to be performed. Active listening led to more satisfied patients, fewer return visits and increased patient satisfaction. To interrupt or lead the conversation leads to ineffective communication. Barriers in communication could jeopardize patient safety and increase patient suffering. With an interpreter could be the cultural aspects complicate but also to be three in a health care relationship could lead to misunderstanding. Conclusion: Communication was the basis of health meeting. Speech was silver but silence was golden.