Detaljplaner används av kommuner som ett sätt att reglera användningen av mark- och vattenområden. Plankartan som hör till detaljplanen är det juridiska dokumentet där kommunen använder sig av planbestämmelser vid utformningen av planområdet. Till plankartan följer det en planbeskrivning som anger syftet och redovisar hur planen ska genomföras och vilka konsekvenser den har på sakägare, miljön och andra som kan komma att beröras av detaljplanen. Vid bristfälliga planbestämmelser och planbeskrivningar kan konsekvenserna för de drabbade medföra kostsamma och utdragna processer. Enligt tidigare studier innehöll 17 % av antagna detaljplaner olämpliga planbestämmelser. Enligt tidigare bestämmelser så var kommunen inte tvungen att samråda med lantmäterimyndigheten vid alla planförfaranden. Lantmäterimyndighetens roll var under samrådet att verka för att planbestämmelser som kunde påverka det fastighetsrättsliga genomförandet var utformade på ett ändamålsenligt sätt. Lantmäterimyndighetens roll ändrades dock i samband med den lagändring som trädde i kraft 1 januari 2015. Regeringen ville effektivisera plangenomförande och detta ledde till att lantmäterimyndigheten fick en tydligare och utökad roll i planprocessen. Denna studie har som syfte att undersöka hur kommunernas ställningstagande till yttranden från lantmäterimyndigheten i samband med samråd och granskningstiden ser ut. Resultatet efter samråd visar att 12 % av detaljplanerna innehöll brister som påtalats av lantmäterimyndigheten men som kommunerna inte åtgärdat. Efter granskningstiden så gick procentandelen ner till 7 % av detaljplanerna. Vid granskning om det var någon skillnad i ställningstaganden mellan kommuner med kommunal lantmäterimyndighet och kommuner med statlig lantmäterimyndighet visade undersökningen att det inte förekom några större skillnader. Studien tyder på att kommunerna lyssnar på de synpunkter och råd lantmäterimyndigheten framför och följaktligen åtgärdar påtalade brister. Detta i sin tur leder förhoppningsvis till ett effektivare plangenomförande. / Detail development plans are a way for the municipalities to regulate the use of land and water territories. The map that follows with the detail development plan is a legal document used by the municipalities to shape the area of the plan by using plan regulations. With the map follows a plan description which describes the purpose of plan, presents the implementation of the plan and the consequences it has on interested parties, the environment and other parties that could be affected by the detail development plan. In the case of deficient plan regulations och plan description the consequences for the afflicted parties can lead to costly and drawn out processes. Earlier studies showed that 17 % of all approved detail development plans contained deficient plan regulations. According to earlier regulations, the municipalities did not have to consult with the cadastrial authorities for every planning proposal. During this time, the role of the cadastral authority was to make sure the plan regulations refering to property law were correct in their configuration not to cause negative consequenses to the implementation of the detail development plan. The role of the cadastral authories changed in conjunction with a constitutional amendment to the law which took effect 1 januari 2015. The government wanted to make the planning implementation more effective and one way to achieve this was to give the cadastral authority a more distinct and extended role during the planning process. The purpose of this study is to examine how the municipalities respond to comments made by the cadastral authority during the review time. The result shows that after the first review time 12 % of the detail development plans that the cadastral authority made remarks on had not been corrected by the municipalities. After the second review time, the procentage had decreased to 7 % of all detail development plans. When comparing the actions taken by municipalities with communal cadastral authority and municipalities with state cadastral authority the analysis showed that there where no significant differences between them. The studie indicates that the municipalities listen to the opinions and advice given by the cadastral authority, thereby deficient plan regulations and plan descriptions are amended accordingly. This will hopefully lead to a more effective implementation of the detail development plans.

By the new Planning and Building Act that came into effect 2 May 2011, it became possible to use regulations of division into property units in detailed development plans. With these regulations, there is possible to regulate how an area will be divided into property units, which easements and utility easement that should be formed, amended or repealed and which facilities that should be joint facilities. Earlier, these regulations was an own form of plan – the real property plan – that was abolished when the new Planning and Building Act came into effect. However, older real property plans are still valid as detailed development regulations, according to the transitional regulations to the Planning and Building Act. The purpose with incorporating these regulations in the detailed development plan was to simplify the application by making it not necessary with double procedures to regulate these issues. Another advantage according to the preparatory works was that the property owners would only need to study one plan document to understand the consequences of the detailed development plan. When regulations of division into property units is used, some provision in the cadastral laws should be tested already during the plan procedure. During the implementation time of the plan, the cadastral authority is bounded by the testing of the provision that has been made during the plan procedure. The regulations of the division into property units is binding for cadastral procedures in the way that the cadastral authority cannot form property units in contravention of these regulations. Even at the building permit processes, the regulations of the division into property units is binding meaning that building permit cannot be given if the property does not correspond to the regulations of division into property units. Furthermore, the regulations of division into property units gives real property owners right to compulsory acquisition so that the division into property units corresponds to these regulations. The aim of this Master of Science thesis is to investigate how and to what extent the regulations of division into property units have been used in the Stockholm County since the new Planning and Building Act came into effect. A quantitative study of all 26 municipalities in the Stockholm County has been made. The study included all detailed developments plan that has been adopted between May 2011 and December 2015. The result was that the regulations of the division into property units have been used in 24 detailed development plans during this period. Only eight of the municipalities had used regulations of division into property units. Almost half of these 24 plans was plans for single-family properties where the regulation replaced a real property plan that was repealed. In general, it can be stated that regulations of division into property units is mostly used in plans for single-family properties. Interviews were made with several of those municipalities that uses regulations of division into property units to largest extent. The most common reason to use these regulations was to make it sure that the plan can be implemented in accordance with the intention of the municipality. There is also common that regulations of division into property units is used when municipalities change a plan that has no regulation of the minimum area of the property units. If part of a real property plan is repealed in order to make it possible to divide a property unit, a new regulation of real property formation can be used to guarantee that it will not be formed too many property units. Other reasons to use regulations of division into property units was to expand the possibility of compulsory acquisition, to solve questions of cooperation between property units and to create predictability when it comes to charges of costs for municipal streets. Interviews has also been made with municipalities who do not use regulations of division into property units. The main reasons to not use these regulations was that there is no need of it and that the flexibility is reduced if regulations of division into property units is used. In the thesis the conclusion is drawn that regulations of division into property units is especially suitable to use in conversion of holiday home areas to areas for permanent resident properties. In such detailed development plans, there are many property owners who can have different attitude to the planning. Thus, there may be a need of binding regulations to handle disputed situations. / Genom den nya plan- och bygglagen som vann laga kraft den 2 maj 2011 blev det möjligt att införa s.k. fastighetsindelningsbestämmelser i detaljplaner. Dessa bestämmelser kan reglera hur ett område ska vara indelat i fastigheter, vilka servitut, ledningsrätter och liknande särskilda rättigheter som ska bildas ändras eller upphävas samt vilka anläggningar som ska utgöra gemensamhetsanläggningar. Tidigare kunde dessa frågor regleras i en särskild planform – fastighetsplanen – som avskaffades i och med att nya PBL vann laga kraft. De fastighetsplaner som har vunnit laga kraft gäller dock alltjämt som detaljplanebestämmelser, enligt övergångsbestämmelser till PBL. Syftet med att inkorporera dessa bestämmelser i detaljplanen var att förenkla tillämpningen genom att det inte skulle krävas dubbla planförfaranden för att reglera de fastighetsrättsliga frågorna i detaljplaneområden. En annan fördel som lyftes fram under lagstiftningsarbetet var att den enskilde fastighetsägaren bara skulle behöva studera ett plandokument för att förstå konsekvenserna av detaljplanen. När fastighetsindelningsbestämmelser tillämpas ska vissa villkor i förrättningslagstiftningen prövas redan under detaljplaneförfarandet. Under detaljplanens genomförandetid är lantmäterimyndigheten bunden av den villkorsprövning som gjorts. Fastighetsindelningsbestämmelserna är också bindande vid lantmäteriförrättningar på så sätt att Lantmäteriet inte får besluta om någon annan fastighetsindelning än den som fastighetsindelningsbestämmelserna anvisar. Även vid bygglovsprövningar är fastighetsindelningsbestämmelserna bindande, vilket innebär att bygglov inte kan beviljas förrän en fastighet har anpassats till eventuella fastighetsindelningsbestämmelser. Fastighetsindelningsbestämmelserna ger också fastighetsägare rätt till inlösen av mark så att fastighetsindelningen anpassas till dessa bestämmelser. Syftet med detta examensarbete är att undersöka hur och i vilken utsträckning fastighetsindelningsbestämmelserna har tillämpats i Stockholms län sedan nya PBL vann laga kraft. En kvantitativ undersökning av samtliga 26 kommuner i Stockholms län gjordes. Undersökningen omfattade detaljplaner som antagits mellan maj 2011 och december 2015. Det visade sig att fastighetsindelningsbestämmelser har införts i 24 detaljplaner i Stockholms län under denna tidsperiod, fördelat på 8 kommuner. Nästan hälften av dessa planer har omfattat enstaka småhusfastigheter där den införda fastighetsindelningsbestämmelsen har ersatt en del av en fastighetsplan eller tomtindelning som upphävts. Överhuvudtaget kan konstateras att fastighetsindelningsbestämmelser framförallt tillämpas i detaljplaner för småhusbebyggelse. Intervjuer har genomförts med flera av de kommuner som tillämpar fastighetsindelningsbestämmelser i högst utsträckning. Den vanligaste anledningen till att använda fastighetsindelningsbestämmelser har varit att säkerställa att planen genomförs i enlighet med kommunens intentioner. Det är också vanligt förekommande att kommuner använder fastighetsindelningsbestämmelser för att man ändrar en detaljplan som saknar bestämmelser om minsta fastighetsstorlek. Om en del av en fastighetsplan upphävs för att möjliggöra avstyckning inom ett sådant detaljplaneområde kan en ny fastighetsindelningsbestämmelse införas för att garantera att det inte bildas för många nya fastigheter. Andra skäl till att tillämpa fastighetsindelningsbestämmelser har varit att utöka möjligheterna till tvångsvis markåtkomst, att klara ut fastighetssamverkansfrågor samt att skapa förutsägbarhet vid gatukostnadsuttag. Intervjuer har också genomförts med kommuner som inte tillämpar fastighetsindelningsbestämmelser. De främsta skälen till att kommuner avstår från att använda fastighetsindelningsbestämmelser är att det inte behövs och att flexibiliteten minskar om fastighetsindelningsbestämmelser används. I examensarbetet dras slutsatsen att fastighetsindelningsbestämmelser är särskilt lämpliga att användas i förnyelseområden. Detta beror på att i sådana detaljplaner finns det många fastighetsägare som kan ha olika inställning till planläggningen, vilket medför att det kan finnas behov av bindande bestämmelser för att kunna hantera tvistiga situationer.