No description available.

I takt med att klimatet blir varmare visar forskning på att andelen fall av extrem nederbörd kommer att öka och förvärras. Samtidigt byggs det mer, städer blir tätare, grönytor förvandlas till hårdgjorda ytor. Detta ställer av naturliga skäl ökade krav på dagvattenhanteringen då större mängd dagvatten, under kortare perioder kommer behöva tas hand om.  Detta ställer ökade krav på dagvattenhanteringen och syftet med kandidatuppsatsen är att utreda regleringen kring dagvattenhanteringen inom tätbebyggd miljö.

I denna studie har vi utrett om genomförandet av allmänna platser inom detaljplanelagda områden med enskilt huvudmannaskap utförts i enlighet med kommunens intentioner. Studien baserades på elva detaljplaner inom tre kommuner i Västra Götalandsregionen där planhandlingar granskats och jämförts med de förrättningar som skett på områdena. Slutligen besiktigades också områdena för att se hur det blev i verkligheten. Granskningen visade att kommunernas intentioner har följts överlag men avvikelser förekommer. Vi kom fram till att enskilt huvudmannaskap kan vara en fungerande lösning för att säkerställa kommunens intentioner om de använder sig av planbestämmelser för att reglera utformningen av allmänna platser i detaljplan. En kortare studie av aktuell lagstiftning visar att kommunerna får använda sig av planbestämmelser på allmän plats vid enskilt huvudmannaskap i samma grad som kommunen skall använda sig av dessa vid kommunalt huvudmannaskap. Med ett kommittédirektiv som bakgrund, där det b.la. skall utredas hur tillgängligheten till allmänna platser med enskilt huvudmannaskap skall vara, har vi under besiktningen av områdena också undersökt hur tillgängligheten faktiskt var. Besiktningen visade att tillgängligheten till de allmänna platserna varierade mellan de kommuner vi granskade. En enkätundersökning visar att lantmäterimyndigheterna anser att samarbetet med kommunerna är för dålig p.g.a. bristande resurser. Lantmäterimyndigheterna har som utgångspunkt att följa planbestämmelser gällande utformning av allmänna platser. Det förekommer att lantmäterimyndigheterna förbiser prövning av väsentlighet och båtnad i de fall detaljplan ligger till grund för förrättningen. Övriga slutsatser vi dragit från arbetet är att naturområden som skall vara allmänt tillgängliga ej bör ingå i en gemensamhetsanläggning då väsentlighetsvillkoret enligt Anläggningslagen, AL kan ifrågasättas. Vi kom också fram till att anläggningsbesluten bör utformas mer utförligt för att tydliggöra kostnader och ansvar för fastighetsägare i framtiden.

No description available.

Detaljplaner används av kommuner som ett sätt att reglera användningen av mark- och vattenområden. Plankartan som hör till detaljplanen är det juridiska dokumentet där kommunen använder sig av planbestämmelser vid utformningen av planområdet. Till plankartan följer det en planbeskrivning som anger syftet och redovisar hur planen ska genomföras och vilka konsekvenser den har på sakägare, miljön och andra som kan komma att beröras av detaljplanen. Vid bristfälliga planbestämmelser och planbeskrivningar kan konsekvenserna för de drabbade medföra kostsamma och utdragna processer. Enligt tidigare studier innehöll 17 % av antagna detaljplaner olämpliga planbestämmelser. Enligt tidigare bestämmelser så var kommunen inte tvungen att samråda med lantmäterimyndigheten vid alla planförfaranden. Lantmäterimyndighetens roll var under samrådet att verka för att planbestämmelser som kunde påverka det fastighetsrättsliga genomförandet var utformade på ett ändamålsenligt sätt. Lantmäterimyndighetens roll ändrades dock i samband med den lagändring som trädde i kraft 1 januari 2015. Regeringen ville effektivisera plangenomförande och detta ledde till att lantmäterimyndigheten fick en tydligare och utökad roll i planprocessen. Denna studie har som syfte att undersöka hur kommunernas ställningstagande till yttranden från lantmäterimyndigheten i samband med samråd och granskningstiden ser ut. Resultatet efter samråd visar att 12 % av detaljplanerna innehöll brister som påtalats av lantmäterimyndigheten men som kommunerna inte åtgärdat. Efter granskningstiden så gick procentandelen ner till 7 % av detaljplanerna. Vid granskning om det var någon skillnad i ställningstaganden mellan kommuner med kommunal lantmäterimyndighet och kommuner med statlig lantmäterimyndighet visade undersökningen att det inte förekom några större skillnader. Studien tyder på att kommunerna lyssnar på de synpunkter och råd lantmäterimyndigheten framför och följaktligen åtgärdar påtalade brister. Detta i sin tur leder förhoppningsvis till ett effektivare plangenomförande. / Detail development plans are a way for the municipalities to regulate the use of land and water territories. The map that follows with the detail development plan is a legal document used by the municipalities to shape the area of the plan by using plan regulations. With the map follows a plan description which describes the purpose of plan, presents the implementation of the plan and the consequences it has on interested parties, the environment and other parties that could be affected by the detail development plan. In the case of deficient plan regulations och plan description the consequences for the afflicted parties can lead to costly and drawn out processes. Earlier studies showed that 17 % of all approved detail development plans contained deficient plan regulations. According to earlier regulations, the municipalities did not have to consult with the cadastrial authorities for every planning proposal. During this time, the role of the cadastral authority was to make sure the plan regulations refering to property law were correct in their configuration not to cause negative consequenses to the implementation of the detail development plan. The role of the cadastral authories changed in conjunction with a constitutional amendment to the law which took effect 1 januari 2015. The government wanted to make the planning implementation more effective and one way to achieve this was to give the cadastral authority a more distinct and extended role during the planning process. The purpose of this study is to examine how the municipalities respond to comments made by the cadastral authority during the review time. The result shows that after the first review time 12 % of the detail development plans that the cadastral authority made remarks on had not been corrected by the municipalities. After the second review time, the procentage had decreased to 7 % of all detail development plans. When comparing the actions taken by municipalities with communal cadastral authority and municipalities with state cadastral authority the analysis showed that there where no significant differences between them. The studie indicates that the municipalities listen to the opinions and advice given by the cadastral authority, thereby deficient plan regulations and plan descriptions are amended accordingly. This will hopefully lead to a more effective implementation of the detail development plans.

I samhället finns en stor efterfrågan på digitala detaljplaner eftersom digital och enhetlig data gör informationen analyserbar och sökbar. Även om nya detaljplaner ska vara digitala är den stora majoriteten av befintliga planer fysiska kartor med tillhörande bestämmelser på papper. För att underlätta transformationen och erhålla stringenta tolkningar av äldre planbestämmelser vid digitalisering av befintliga planer sammanställs här rådande vägledning om hur bestämmelser från 1949-1969 ska översättas. Efter att en enhetlig tolkning och formulering gjorts på ett dataset bestående av planbestämmelser från Värmdö kommun testas hur ett maskininlärningsprogram med hjälp av denna data kan generera en korrekt översättning från Boverkets planbestämmelsekatalog baserat på en äldre planbestämmelse. Trots begränsad data presterar programmet väl vid tolkningar avplanbestämmelser från Värmdö kommun under perioden. Däremot genereras färre korrekta tolkningar när programmet testas på bestämmelser från Haninge kommun, något som tyder på att träningsdata behöver vara mer diversifierat för att programmet ska vara generellt användbart vid tolkning av planbestämmelser från perioden. I arbetet diskuteras även hur rådande vägledning om tolkning av planbestämmelser kan utvecklas för att skapa bättreförutsättningar för enhetlig och analyserbar data. / The actors within the urban planning process in Sweden, whether they are municipalities, real estate developers or individual homeowners, benefit from digital development plans because digital and uniform data is easier to access and use in analyses. New development plans are required to be digital, but the large majority of the existing plan stock consist of physical maps with regulations on paper. To facilitate the transformation and acquire uniform translations of older planning regulations when digitizing older plans, guidance from government authorities on how to understand regulations from 1949-1969 is here compiled. After a systematic translation and formulation has been conducted on a dataset consisting of planning regulations from Värmdö municipality, the data is used in a machine learning program to test to what extent the program can predict the correct modern translation of the old text. When tested on regulations from Värmdö municipality, the performance was satisfactory despite the limited dataset used for training the program. However, when the program was tested on regulations from another nearby municipality, the result sank significantly, implying that the training data needs to be more diversified for the program to be generally useful when translating regulations from the time period. The research alsodiscusses how current guidelines on the topic can be developed to create better prerequisites for uniform and analysable data.

By the new Planning and Building Act that came into effect 2 May 2011, it became possible to use regulations of division into property units in detailed development plans. With these regulations, there is possible to regulate how an area will be divided into property units, which easements and utility easement that should be formed, amended or repealed and which facilities that should be joint facilities. Earlier, these regulations was an own form of plan – the real property plan – that was abolished when the new Planning and Building Act came into effect. However, older real property plans are still valid as detailed development regulations, according to the transitional regulations to the Planning and Building Act. The purpose with incorporating these regulations in the detailed development plan was to simplify the application by making it not necessary with double procedures to regulate these issues. Another advantage according to the preparatory works was that the property owners would only need to study one plan document to understand the consequences of the detailed development plan. When regulations of division into property units is used, some provision in the cadastral laws should be tested already during the plan procedure. During the implementation time of the plan, the cadastral authority is bounded by the testing of the provision that has been made during the plan procedure. The regulations of the division into property units is binding for cadastral procedures in the way that the cadastral authority cannot form property units in contravention of these regulations. Even at the building permit processes, the regulations of the division into property units is binding meaning that building permit cannot be given if the property does not correspond to the regulations of division into property units. Furthermore, the regulations of division into property units gives real property owners right to compulsory acquisition so that the division into property units corresponds to these regulations. The aim of this Master of Science thesis is to investigate how and to what extent the regulations of division into property units have been used in the Stockholm County since the new Planning and Building Act came into effect. A quantitative study of all 26 municipalities in the Stockholm County has been made. The study included all detailed developments plan that has been adopted between May 2011 and December 2015. The result was that the regulations of the division into property units have been used in 24 detailed development plans during this period. Only eight of the municipalities had used regulations of division into property units. Almost half of these 24 plans was plans for single-family properties where the regulation replaced a real property plan that was repealed. In general, it can be stated that regulations of division into property units is mostly used in plans for single-family properties. Interviews were made with several of those municipalities that uses regulations of division into property units to largest extent. The most common reason to use these regulations was to make it sure that the plan can be implemented in accordance with the intention of the municipality. There is also common that regulations of division into property units is used when municipalities change a plan that has no regulation of the minimum area of the property units. If part of a real property plan is repealed in order to make it possible to divide a property unit, a new regulation of real property formation can be used to guarantee that it will not be formed too many property units. Other reasons to use regulations of division into property units was to expand the possibility of compulsory acquisition, to solve questions of cooperation between property units and to create predictability when it comes to charges of costs for municipal streets. Interviews has also been made with municipalities who do not use regulations of division into property units. The main reasons to not use these regulations was that there is no need of it and that the flexibility is reduced if regulations of division into property units is used. In the thesis the conclusion is drawn that regulations of division into property units is especially suitable to use in conversion of holiday home areas to areas for permanent resident properties. In such detailed development plans, there are many property owners who can have different attitude to the planning. Thus, there may be a need of binding regulations to handle disputed situations. / Genom den nya plan- och bygglagen som vann laga kraft den 2 maj 2011 blev det möjligt att införa s.k. fastighetsindelningsbestämmelser i detaljplaner. Dessa bestämmelser kan reglera hur ett område ska vara indelat i fastigheter, vilka servitut, ledningsrätter och liknande särskilda rättigheter som ska bildas ändras eller upphävas samt vilka anläggningar som ska utgöra gemensamhetsanläggningar. Tidigare kunde dessa frågor regleras i en särskild planform – fastighetsplanen – som avskaffades i och med att nya PBL vann laga kraft. De fastighetsplaner som har vunnit laga kraft gäller dock alltjämt som detaljplanebestämmelser, enligt övergångsbestämmelser till PBL. Syftet med att inkorporera dessa bestämmelser i detaljplanen var att förenkla tillämpningen genom att det inte skulle krävas dubbla planförfaranden för att reglera de fastighetsrättsliga frågorna i detaljplaneområden. En annan fördel som lyftes fram under lagstiftningsarbetet var att den enskilde fastighetsägaren bara skulle behöva studera ett plandokument för att förstå konsekvenserna av detaljplanen. När fastighetsindelningsbestämmelser tillämpas ska vissa villkor i förrättningslagstiftningen prövas redan under detaljplaneförfarandet. Under detaljplanens genomförandetid är lantmäterimyndigheten bunden av den villkorsprövning som gjorts. Fastighetsindelningsbestämmelserna är också bindande vid lantmäteriförrättningar på så sätt att Lantmäteriet inte får besluta om någon annan fastighetsindelning än den som fastighetsindelningsbestämmelserna anvisar. Även vid bygglovsprövningar är fastighetsindelningsbestämmelserna bindande, vilket innebär att bygglov inte kan beviljas förrän en fastighet har anpassats till eventuella fastighetsindelningsbestämmelser. Fastighetsindelningsbestämmelserna ger också fastighetsägare rätt till inlösen av mark så att fastighetsindelningen anpassas till dessa bestämmelser. Syftet med detta examensarbete är att undersöka hur och i vilken utsträckning fastighetsindelningsbestämmelserna har tillämpats i Stockholms län sedan nya PBL vann laga kraft. En kvantitativ undersökning av samtliga 26 kommuner i Stockholms län gjordes. Undersökningen omfattade detaljplaner som antagits mellan maj 2011 och december 2015. Det visade sig att fastighetsindelningsbestämmelser har införts i 24 detaljplaner i Stockholms län under denna tidsperiod, fördelat på 8 kommuner. Nästan hälften av dessa planer har omfattat enstaka småhusfastigheter där den införda fastighetsindelningsbestämmelsen har ersatt en del av en fastighetsplan eller tomtindelning som upphävts. Överhuvudtaget kan konstateras att fastighetsindelningsbestämmelser framförallt tillämpas i detaljplaner för småhusbebyggelse. Intervjuer har genomförts med flera av de kommuner som tillämpar fastighetsindelningsbestämmelser i högst utsträckning. Den vanligaste anledningen till att använda fastighetsindelningsbestämmelser har varit att säkerställa att planen genomförs i enlighet med kommunens intentioner. Det är också vanligt förekommande att kommuner använder fastighetsindelningsbestämmelser för att man ändrar en detaljplan som saknar bestämmelser om minsta fastighetsstorlek. Om en del av en fastighetsplan upphävs för att möjliggöra avstyckning inom ett sådant detaljplaneområde kan en ny fastighetsindelningsbestämmelse införas för att garantera att det inte bildas för många nya fastigheter. Andra skäl till att tillämpa fastighetsindelningsbestämmelser har varit att utöka möjligheterna till tvångsvis markåtkomst, att klara ut fastighetssamverkansfrågor samt att skapa förutsägbarhet vid gatukostnadsuttag. Intervjuer har också genomförts med kommuner som inte tillämpar fastighetsindelningsbestämmelser. De främsta skälen till att kommuner avstår från att använda fastighetsindelningsbestämmelser är att det inte behövs och att flexibiliteten minskar om fastighetsindelningsbestämmelser används. I examensarbetet dras slutsatsen att fastighetsindelningsbestämmelser är särskilt lämpliga att användas i förnyelseområden. Detta beror på att i sådana detaljplaner finns det många fastighetsägare som kan ha olika inställning till planläggningen, vilket medför att det kan finnas behov av bindande bestämmelser för att kunna hantera tvistiga situationer.

Den fastighetsrättsliga situationen för Stockholms befintliga tunnelbana är idag splittrad med många olika typer av rättigheter och där det i många fastigheter helt saknas rättighet. Det kan leda till problem i samband med exempelvis köp och underhållsarbeten. Syftet var därför att utreda vilka rättigheter som kan bildas och vilken eller vilka som är att föredra, vilket skulle leda till en rekommendation. Syftet var också att undersöka i vilken utsträckning gällande detaljplaner och deras bestämmelser möjliggör för tunnelbanan. För att uppnå syftet hölls intervjuer med sakkunniga för att få en inblick i hur de ser på bildandet av rättigheter för tunnelbanan och hur detaljplaner med tillhörande planbestämmelser påverkar detta. Utöver intervjuerna genomfördes också en dokumentstudie som tittade på gällande detalj- och stadsplaner för de fastigheter som idag saknar rättighet för tunnelbanan. Fokus låg på att undersöka i vilken utsträckning det finns planstöd för tunnelbanan och att göra en inventering av de planbestämmelser som skapar det planstödet. Av intervjuerna framkom att det är just stora och lilla T/t som förespråkas, men det råder delade meningar kring vilka rättigheter de möjliggör för och var i en detaljplan de kan placeras. Alla intervjupersoner förespråkade tredimensionella fastigheter (3D-fastigheter) eller officialservitut, bland annat för att de är beständiga och för att de fortsätter gälla vid såväl fastighetsbildning som ny fastighetsägare. Dokumentstudien visade att det för 87 % av de fastigheter där det saknas rättigheter för tunnelbanan också saknas planstöd, samt att de planbestämmelser som främst används för att reglera tunnelbanan är stora T (versal) och lilla t (gemen). Efter en sammanvägning av teori, dokumentstudie och intervjuer rekommenderades att rätten för den befintliga tunnelbanan säkras genom 3D-fastigheter eller officialservitut. För att möjliggöra bildandet av dessa rättigheter rekommenderades också att planstöd åtgärdas. Vidare förespråkades planbestämmelsen stora T vid reglering av tunnelbanan. / The existing Stockholm metro consists of an array of different types of real property rights, and rights are missing completely in many property units. This fragmented situation can lead to problems in connection with, for example, purchases and maintenance. The purpose was therefore to find out which real property rights can be created and which is or are preferred, leading to a recommendation. The purpose was also to find out to what extent valid detailed development plans and their plan provisions provide support for the metro. To achieve the purpose, interviews were held with experts in the field to get insight into how they view the formation of real property rights for the metro and how detailed development plans with associated plan provisions impact this. In addition to the interviews, a document analysis was also conducted. It looked at valid detailed development plans and older equivalents for those property units lacking real property rights for the metro today. Focus was on investigating to what extent the metro has support in the plans and to inventory the plan provisions creating that support. The interviews revealed that capital and lowercase T/t were advocated by all interviewees. They did, however, have different opinions concerning which real property rights are made possible by which plan provisions and where in a detailed development plan these can be placed. All interviewees favoured three-dimensional real properties (3D properties) or official easements, because they are perpetual and continue to be valid during property formation or a transfer of ownership. The document analysis showed that 87 % of the property units lacking real property rights for the metro also lacked support in plans, and that the plan provisions most frequently used to regulate the metro are capital T and lowercase t. After combining theory with the results from the document analysis and interviews, it was recommended that rights for the existing metro be secured through 3D-real property or official easements. To enable the formation of these real property rights, it was also recommended that support in detailed development plans be secured. Furthermore, the plan provision capital T was advocated in regulating the metro.

Detaljplaner reglerar hur Sveriges mark och vatten ska användas. Detaljplanering regleras i plan- och bygglagen (2010:900). En detaljplan ska ange vad som är allmän plats, kvartersmark och vattenområde. Allmän plats får beträdas av allmänheten och ägs av kommunen. Kvartersmark kan ägas av olika aktörer men framförallt av privatpersoner. På kvartersmark kan ändamål såsom bostäder, kontor, handel, skola m.m. förekomma. Frivilliga planbestämmelser kan tillämpas i en detaljplan. Den här studien handlar om den frivilliga planbestämmelsen "x". Ett gement "x" i en detaljplan symboliserar ett markreservat för allmän gång- och cykelväg vilken planläggs på kvartersmark. Vid planläggning av "x", inskränks den berörda fastighetsägaren i sin äganderätt.Genom att bilda en rättighet för x-området undviks fastighetsägarens möjlighet att stänga ute allmänheten från fastigheten. Oklarheter rörande drift och underhåll undviks också när en rättighet bildats. Rättigheten i fråga skapas lämpligast genom bildande av servitut eller nyttjanderätt. Det finns två olika typer av servitut, avtalsservitut och officialservitut. Officialservitut skrivs in automatiskt i fastighetsregistret och är ett säkrare alternativ än avtalsservitutet. Bildande av officialservitut sker efter ansökan till lantmäterimyndigheten som bland annat prövar om servitutet är av väsentlig betydelse för den fastighet som får förmån av servitutet. Vid bildande av servitut för x-område bör den fastighet som får förmån av servitutet (härskande fastighet) vara en kommunal fastighet, med tanke på dess allmänna ändamål. Genomföranderegler saknas för x-områden vilket medför en risk för att en rättighet aldrig bildas för dem. När en rättighet inte bildas finns det ingen rätt för kommunen att använda marken för allmän gång- och cykelväg. Det medför även oklarheter rörande drift och underhåll i och med att gång- och cykelvägen är lokaliserad till en fastighet som inte ägs av kommunen men som nyttjas av allmänheten.Vid avsaknad av bildad rättighet kan fastighetsägaren om så önskas stänga ute allmänheten, till exempel genom förbudsskyltar eller bommar vilket antagligen bidrar till att x-området inte uppfyller sin funktion. Tidigare studier har visat att x-områden används i större utsträckning än vad som var ämnat med införande av bestämmelsen. Det har även tidigare framgått att "x" kombineras med "g" med syfte att undvika kostnader, som istället överlåts från kommunen på de delägande fastighetsägarna i gemensamhetsanläggningen. Ett "g" i en detaljplan innebär att en gemensamhetsanläggning ska bildas inom området. Det har även uttryckts under föreläsningar vid Högskolan Väst att oklarheter gällande vem som ansöker om officialservitut förekommer vid exploateringar. Syftet med studien är att undersöka förändring av användningsfrekvensen för "x". Studien gäller beslut mellan 1 januari 2002 och 31 december 2011 i de tre kommunerna Motala, Linköping och Mjölby i Östergötlands län. Syftet är även att utreda hur många av x-områden som ett officialservitut har bildats för.Resultatet av studien visar att inrättande av x-områden minskar. De två sista åren i studien har få inrättningar av x-områden ägt rum. Motala kommun har till skillnad från Linköpings och Mjölby kommun en uppåtgående trendlinje. Dock avviker 2011 i Motala då inga x-områden inrättats. Det avvikande resultatet tyder på en förändring även i Motala kommun. Resultatet från de intervjuer som hållits med planarkitekter i de olika kommunerna kompletterar resultatet ovan. Planarkitekterna bekräftar att de inrättar "x" mer sällan idag än för några år sedan. Av samtliga x-områden i studien har 44 % inte genomförts genom bildande av officialservitut. Markåtkomst kan ha lösts genom annan rättighet eller saknas helt. / Detailed development plans regulate how Sweden's land and water should be used. Statutes on detail planning are to be found in the Swedish planning and building act. A detailed development plan must specify public area, private property area and water area. Everybody may enter the public areas which the municipality owns. The private property area is private and has owners like a housing company or an individual. Optional rules can be used in the detailed development plan. This study deals with the optional regulation "x", which is a land reserve for public pathways. "X" is located on the private property areas.The private property owner may suffer from a restriction of their property rights by getting an "x" over the property. To avoid the risk that the public is prevented from passing through the x-field, a right is formed. If no right is formed, the owner of the property can choose to shut the public out. The right in question occurs appropriate by official easement which occurs by an application. An application can be made to the land survey to create an official easement. The land survey investigates if the official easement has an essential use for the property that has the advantage of the easement.Implementation rules are missing for x-areas, which results in that no right is formed. When no rights are formed there is no legal right for the public to use pedestrian and bicycle pathways. The property owner can choose to put up prohibiting signs and barriers to exclude the public, which results in that the x-areas are not filling their purpose. Previous studies have shown that the x-areas are used more often than intended. Its also used as a combination with "g", to avoid costs for the municipality. A "g" in a detail development plan means that a joint facility will be formed, that consist of the property owners in the area. The cost transfer to the members instead. During lectures at University West it has aroused uncertainties who it is that applies for official easement. The purpose of this study is to investigate how often x-areas have been applied for in the three municipalities of Motala, Linköping and Mjölby in Östergötland County, January 1, 2002 – December 31, 2011. The purpose is also to see how many official easements that have been formed for the x-areas.The result of this research shows that the use of x-areas decreases. The last two years very few x-areas have been established. Motala municipality has unlike Linköping and Mjölby an increasing trend of x-areas. However, in 2011 Motala municipality had no establishment of x-areas. The abnormal result indicates a change, even in Motala. Interviews with plan architects in the different municipalities confirm the result above. The plan architects admit to establish fewer x-areas today than a few years ago. Of all x-areas in the study, 44 percent have no official easement. It may have another easement but it is also possible that they have no easement at all.