Officialservitut är en rättighet där en fastighet får nyttja annans fastighet för ett speciellt behov. Sådana servitut bildas genom beslut av lantmäterimyndigheten eller domstolen. När ett servitut inte längre behövs eller används för en fastighet förfaller det inte automatiskt. Om servitutet inte upphävs blir det onyttigt. Idag finns det många onyttiga servitut som belastar fastighetsregistret och på så sätt även förrättningsverksamheten. Syftet med det här arbetet är att öka kunskapen om onyttiga officialservitut samt att bidra till att på sikt minska förekomsten av belastande officialservitut. Eftersom det bildas relativt många gemensamhetsanläggningar idag kan många servitut komma att bli onyttiga när en anläggning bildas och servitut inte upphävs. Därför är det intressant att analysera varför servitut inte alltid upphävs i en sådan situation samt om någon förändring skulle kunna göras för att minska antalet onyttiga servitut. Genom en minskning av dessa skulle förrättningar bli effektivare och kostnaderna mindre. De metoder som har använts i arbetet är: (1) en litteraturstudie där tidigare forskning, svensk lagstiftning och propositioner studerats; (2) en granskning av förrättningsakter för att analysera hur förrättningslantmätare har hanterat vägservitut som blivit onyttiga vid bildandet av gemensamhetsanläggningar; (3) en intervjustudie för att analysera hur lantmätare idag behandlar onyttiga servitut när de påträffas vid bildandet av gemensamhetsanläggningar. Resultatet visar bland annat att förrättningslantmätare inte kan ta officialinitiativ för att upphäva onyttiga servitut vid en anläggningsförrättning. För ett upphävande krävs en ansökan, överenskommelse eller ett yrkande. Det har också framkommit att fokus kanske inte ligger på att upphäva onyttiga servitut när en gemensamhetsanläggning bildas. Slutsatsen av vad som har störst påverkan på att onyttiga servitut inte alltid upphävs är enligt studien, tid och kostnad. För att på sikt minska förekomsten av onyttiga officialservitut skulle en ”pott” av anslagspengar kunna skapas som lantmätare kan nyttja för att upphäva sådana servitut. Ytterligare ett förslag kan vara att införa en ny paragraf som ger lantmätare rätt att ta eget initiativ till att upphäva servitut som blir uppenbart onödiga vid bildandet av gemensamhetsanläggningar. De berörda fastighetsägarna borde inte bli missnöjda eftersom anläggningen ska tillgodose samma rätt som servitutet gjorde.

Detaljplaner reglerar hur Sveriges mark och vatten ska användas. Detaljplanering regleras i plan- och bygglagen (2010:900). En detaljplan ska ange vad som är allmän plats, kvartersmark och vattenområde. Allmän plats får beträdas av allmänheten och ägs av kommunen. Kvartersmark kan ägas av olika aktörer men framförallt av privatpersoner. På kvartersmark kan ändamål såsom bostäder, kontor, handel, skola m.m. förekomma. Frivilliga planbestämmelser kan tillämpas i en detaljplan. Den här studien handlar om den frivilliga planbestämmelsen "x". Ett gement "x" i en detaljplan symboliserar ett markreservat för allmän gång- och cykelväg vilken planläggs på kvartersmark. Vid planläggning av "x", inskränks den berörda fastighetsägaren i sin äganderätt.Genom att bilda en rättighet för x-området undviks fastighetsägarens möjlighet att stänga ute allmänheten från fastigheten. Oklarheter rörande drift och underhåll undviks också när en rättighet bildats. Rättigheten i fråga skapas lämpligast genom bildande av servitut eller nyttjanderätt. Det finns två olika typer av servitut, avtalsservitut och officialservitut. Officialservitut skrivs in automatiskt i fastighetsregistret och är ett säkrare alternativ än avtalsservitutet. Bildande av officialservitut sker efter ansökan till lantmäterimyndigheten som bland annat prövar om servitutet är av väsentlig betydelse för den fastighet som får förmån av servitutet. Vid bildande av servitut för x-område bör den fastighet som får förmån av servitutet (härskande fastighet) vara en kommunal fastighet, med tanke på dess allmänna ändamål. Genomföranderegler saknas för x-områden vilket medför en risk för att en rättighet aldrig bildas för dem. När en rättighet inte bildas finns det ingen rätt för kommunen att använda marken för allmän gång- och cykelväg. Det medför även oklarheter rörande drift och underhåll i och med att gång- och cykelvägen är lokaliserad till en fastighet som inte ägs av kommunen men som nyttjas av allmänheten.Vid avsaknad av bildad rättighet kan fastighetsägaren om så önskas stänga ute allmänheten, till exempel genom förbudsskyltar eller bommar vilket antagligen bidrar till att x-området inte uppfyller sin funktion. Tidigare studier har visat att x-områden används i större utsträckning än vad som var ämnat med införande av bestämmelsen. Det har även tidigare framgått att "x" kombineras med "g" med syfte att undvika kostnader, som istället överlåts från kommunen på de delägande fastighetsägarna i gemensamhetsanläggningen. Ett "g" i en detaljplan innebär att en gemensamhetsanläggning ska bildas inom området. Det har även uttryckts under föreläsningar vid Högskolan Väst att oklarheter gällande vem som ansöker om officialservitut förekommer vid exploateringar. Syftet med studien är att undersöka förändring av användningsfrekvensen för "x". Studien gäller beslut mellan 1 januari 2002 och 31 december 2011 i de tre kommunerna Motala, Linköping och Mjölby i Östergötlands län. Syftet är även att utreda hur många av x-områden som ett officialservitut har bildats för.Resultatet av studien visar att inrättande av x-områden minskar. De två sista åren i studien har få inrättningar av x-områden ägt rum. Motala kommun har till skillnad från Linköpings och Mjölby kommun en uppåtgående trendlinje. Dock avviker 2011 i Motala då inga x-områden inrättats. Det avvikande resultatet tyder på en förändring även i Motala kommun. Resultatet från de intervjuer som hållits med planarkitekter i de olika kommunerna kompletterar resultatet ovan. Planarkitekterna bekräftar att de inrättar "x" mer sällan idag än för några år sedan. Av samtliga x-områden i studien har 44 % inte genomförts genom bildande av officialservitut. Markåtkomst kan ha lösts genom annan rättighet eller saknas helt. / Detailed development plans regulate how Sweden's land and water should be used. Statutes on detail planning are to be found in the Swedish planning and building act. A detailed development plan must specify public area, private property area and water area. Everybody may enter the public areas which the municipality owns. The private property area is private and has owners like a housing company or an individual. Optional rules can be used in the detailed development plan. This study deals with the optional regulation "x", which is a land reserve for public pathways. "X" is located on the private property areas.The private property owner may suffer from a restriction of their property rights by getting an "x" over the property. To avoid the risk that the public is prevented from passing through the x-field, a right is formed. If no right is formed, the owner of the property can choose to shut the public out. The right in question occurs appropriate by official easement which occurs by an application. An application can be made to the land survey to create an official easement. The land survey investigates if the official easement has an essential use for the property that has the advantage of the easement.Implementation rules are missing for x-areas, which results in that no right is formed. When no rights are formed there is no legal right for the public to use pedestrian and bicycle pathways. The property owner can choose to put up prohibiting signs and barriers to exclude the public, which results in that the x-areas are not filling their purpose. Previous studies have shown that the x-areas are used more often than intended. Its also used as a combination with "g", to avoid costs for the municipality. A "g" in a detail development plan means that a joint facility will be formed, that consist of the property owners in the area. The cost transfer to the members instead. During lectures at University West it has aroused uncertainties who it is that applies for official easement. The purpose of this study is to investigate how often x-areas have been applied for in the three municipalities of Motala, Linköping and Mjölby in Östergötland County, January 1, 2002 – December 31, 2011. The purpose is also to see how many official easements that have been formed for the x-areas.The result of this research shows that the use of x-areas decreases. The last two years very few x-areas have been established. Motala municipality has unlike Linköping and Mjölby an increasing trend of x-areas. However, in 2011 Motala municipality had no establishment of x-areas. The abnormal result indicates a change, even in Motala. Interviews with plan architects in the different municipalities confirm the result above. The plan architects admit to establish fewer x-areas today than a few years ago. Of all x-areas in the study, 44 percent have no official easement. It may have another easement but it is also possible that they have no easement at all.

When infrastructure is under construction there may be a necessity for temporary land access. This thesis aims to explore the temporary needs of land while municipal streets and roads are being constructed. Needs that doesn´t remain when the street is completed. Those needs can for example be temporary cargo roads or - as the cover image shows - a work area by the side of the road. When national infrastructure is constructed there are legal possibilities to arrange temporary land access compulsively. Temporary usufruct can be created forcibly through work plans according to the Railway Construction Act and the Road Act. On the other hand, when municipal infrastructure is constructed these legislations do not apply. There is no law that directly regulates municipal road construction. In special legislation which regulates municipal land access there is no explicit support for compulsive temporary land access. An empirical study shows that municipalities to a high degree rely on voluntary agreements to access land temporary. In those situations where agreements cannot be met, but there is still a great need of temporary land access, the municipality turn to the cadastral authority. However, the cadastral authority has dubious support in legislation to establish rights of a temporary nature compulsively. A solution that has been applied in practice is formation of temporary easement by the cadastral authority, to meet the necessity of temporary work areas. This solution would be contrary to the requirement of that the purpose of easements must be of permanent significance. Interviews has also indicated that easements formed by the cadastral authority for permanent roadside ditches sometimes also are used as temporary work areas during construction of streets. If such an easement is used for another purpose than a ditch, the easement’s right is exceeded. It cannot be considered a legal secure order that easements are used for other purposes than intended. There have not been found a satisfactory way in the legislation to compulsively meet the need of temporary land access for municipalities. It is therefore proposed that a change is made in the legislation to allow the cadastral authority to form temporary easements for temporary land access. The change should be an exception of the requirement for permanent significance in those cases the purpose of the easement fulfills an important public interest and is temporary. As an alternative, enabling of temporary usufruct through zoning plans could be a solution to the problem. / Vid anläggande av infrastruktur kan det finnas behov av tillfällig markåtkomst. Detta examensarbete tar sikte på de tillfälliga behov av mark som finns vid anläggande av kommunala gator och vägar. De tillfälliga behoven kan utgöras av alltifrån tillfälliga transportvägar till – som bilden på framsidan visar – ett arbetsområde vid sidan av vägen. När statlig infrastruktur ska anläggas finns legala möjligheter att ordna tillfällig markåtkomst tvångsvis. Tillfälliga officialnyttjanderätt kan tillskapas genom järnvägs- och vägplan enligt lagen om byggande av järnväg respektive väglagen. När kommunal infrastruktur ska anläggas är dessa lagar inte tillämpliga. Någon enskild lagstiftning för kommunal gatubyggnation finns inte. I speciallagstiftning som tillgodoser kommunala markbehov finns inte heller något uttryckligt stöd för tvångsvis tillfällig markåtkomst. I examensarbetet har en empirisk undersökning med intervjuer genomförts. Där har framkommit att kommuner i hög grad förlitar sig på frivilliga överenskommelser. I de fall avtal inte kan slutas, men behoven av tillfällig markåtkomst är stort, tvingas kommunen vända sig till lantmäterimyndigheten. Emellertid har lantmäterimyndigheten tvivelaktigt stöd i lag för att kunna bilda rättigheter av tillfällig natur. En lösning som har tillämpats i praktiken är bildande av tillfälligt officialservitut enligt 7 kap. 1 § FBL, för att tillgodose behov av arbetsområde. Denna lösning torde dock vara i strid med kravet på att ändamål med servitut måste vara av stadigvarande betydelse enligt 14 kap. 1 § JB. Det har även uppmärksammats att servitut för permanent slänt ibland används som tillfälligt arbetsområde under byggtiden av kommunala gator. Om ett släntservitutsområde använts för annat ändamål än slänt överskrids rättigheten. Ingen särskild prövning har gjorts av det andra ändamålet, dvs. arbetsområdet. Till följd av detta görs intrång i äganderätten utan prövning, vilket kan anses vara en kränkning av äganderätten. Sammanfattningsvis har inga tillfredsställande sätt hittats, som tvångsvist kan tillgodose behovet av tillfällig markåtkomst vid gatubyggnation. Därför föreslås att en ändring görs i 7 kap. 1 § FBL som medger avsteg från kravet om stadigvarande betydelse, i de fall ändamålet med servitutet tillgodoser ett angeläget allmänt intresse och är av tillfällig natur. Ett alternativ till detta är att tillfälliga officialnyttjanderätter kan tillskapas genom en detaljplan.