A clearly defined ownership of real property is of great importance in order to support economic prosperity in society. An incentive grows for property owners to increase the value of their property and allow free transactions through investments. Property owners need to rely on property boundaries and respect their markings for the secur-ity of the property rights system not to be undermined. In Sweden it is therefore prohibited by law to move or destroy boundary markers. To for example find out where an uncertain boundary lies, a property definition can be used. With a decision of property definition the property boundaries become legally binding and registered in the Real Property Register. A property definition measure can also be used for other uncertainties surrounding properties, such as whether an easement exists and the extent to which joint facilities have. The purpose of this thesis is to increase the knowledge of property definitions and how they appear. Questions, such as which type of property definition that are most com-mon, who initiates the proceeding in general, and how often Real Property Formation Act ch. 14 sect. 5 and 6 applies, were examined. Interesting problems and results were also discussed. The results of the survey show that there are both areas that have not changed much at all since the Real Property Formation Act entered into force, and those who have. Results which have not changed were that, boundaries were most common to deter-mine, that property definition usually occur with another measure and that technical adjustments rarely were applied. Areas that however have been changed were that procedure costs agreements have increased and that the number of clearly docu-mented official initiative has decreased. / En klart definierad äganderätt till fast egendom är av stor vikt för att kunna skapa ekonomiskt välstånd i samhället. Det skapar incitament för fastighetsägare att genom investeringar öka värdet på sin fastighet och möjliggör fria transaktioner. För att tryggheten i äganderättssystemet inte ska urholkas måste fastighetsägarna ha förtro-ende för fastighetsgränser och respektera dess markeringar. I Sverige är det således enligt lag förbjudet att flytta eller ta bort gränsmarkeringar. För att ta reda på var, bland annat, en oklar gräns ligger används institutet fastighets-bestämning. Genom ett fastighetsbestämningsbeslut blir gränsen juridiskt bindande och registreras i fastighetsregistret. En fastighetsbestämningsåtgärd kan också använ-das för att reda ut andra oklarheter kring fastigheter, till exempel huruvida servitut finns och vilken omfattning gemensamhetsanläggningar har. Syftet med detta examensarbete är att öka kunskapsnivån om fastighetsbestämnings-förrättningar och hur de oftast ser ut i praktiken. I arbetet undersöks exempelvis frågor som vilken typ av fastighetsbestämning som är vanligast, vem som tar initiativ till förrättningen samt hur ofta åtgärderna i FBL 14:5 och 14:6 tillämpas. I uppsatsen förs också diskussioner kring intressanta problem och resultat. Resultaten av undersökningen visar att det både finns områden som inte har föränd-rats mycket alls sedan fastighetsbildningslagen trädde ikraft och sådana som har det. Exempel på några som inte förändrats är att det var vanligast att bestämma gränser, att fastighetsbestämning oftast sker i samband med en annan åtgärd och att FBL 14:6, teknisk jämkning sällan tillämpas. Områden som däremot har förändrats är att andelen överenskommelser om förrättningskostnader har ökat och att antalet officialinitiativ som tydligt redovisats i förrättningsakten har minskat.

Officialservitut är en rättighet där en fastighet får nyttja annans fastighet för ett speciellt behov. Sådana servitut bildas genom beslut av lantmäterimyndigheten eller domstolen. När ett servitut inte längre behövs eller används för en fastighet förfaller det inte automatiskt. Om servitutet inte upphävs blir det onyttigt. Idag finns det många onyttiga servitut som belastar fastighetsregistret och på så sätt även förrättningsverksamheten. Syftet med det här arbetet är att öka kunskapen om onyttiga officialservitut samt att bidra till att på sikt minska förekomsten av belastande officialservitut. Eftersom det bildas relativt många gemensamhetsanläggningar idag kan många servitut komma att bli onyttiga när en anläggning bildas och servitut inte upphävs. Därför är det intressant att analysera varför servitut inte alltid upphävs i en sådan situation samt om någon förändring skulle kunna göras för att minska antalet onyttiga servitut. Genom en minskning av dessa skulle förrättningar bli effektivare och kostnaderna mindre. De metoder som har använts i arbetet är: (1) en litteraturstudie där tidigare forskning, svensk lagstiftning och propositioner studerats; (2) en granskning av förrättningsakter för att analysera hur förrättningslantmätare har hanterat vägservitut som blivit onyttiga vid bildandet av gemensamhetsanläggningar; (3) en intervjustudie för att analysera hur lantmätare idag behandlar onyttiga servitut när de påträffas vid bildandet av gemensamhetsanläggningar. Resultatet visar bland annat att förrättningslantmätare inte kan ta officialinitiativ för att upphäva onyttiga servitut vid en anläggningsförrättning. För ett upphävande krävs en ansökan, överenskommelse eller ett yrkande. Det har också framkommit att fokus kanske inte ligger på att upphäva onyttiga servitut när en gemensamhetsanläggning bildas. Slutsatsen av vad som har störst påverkan på att onyttiga servitut inte alltid upphävs är enligt studien, tid och kostnad. För att på sikt minska förekomsten av onyttiga officialservitut skulle en ”pott” av anslagspengar kunna skapas som lantmätare kan nyttja för att upphäva sådana servitut. Ytterligare ett förslag kan vara att införa en ny paragraf som ger lantmätare rätt att ta eget initiativ till att upphäva servitut som blir uppenbart onödiga vid bildandet av gemensamhetsanläggningar. De berörda fastighetsägarna borde inte bli missnöjda eftersom anläggningen ska tillgodose samma rätt som servitutet gjorde.

Syftet med denna uppsatts är att utreda hur befintliga servitut påverkas vid fastighetsbildning– vad som gäller enligt svenskt regelverk och hur det tillämpas praktiskt. Fastighetsbildning innebär förändring av fastigheter, genom antingen nybildning eller ombildning. Ett servitut är en begränsad rättighet som är belägen på en fastighet, som belastas av rättigheten, och som får nyttjas av en annan fastighet, som har förmån av rättigheten. I samband med fastighetsbildning kan befintliga servitut komma att påverkas på olika sätt. De metoder som använts är: (1) en litteraturgranskning där den svenska lagstiftningen studeras; (2) en fallstudie där utförda förrättningar studerats om huruvida befintliga servitut påverkats vid fastighetsbildning och (3) en intervjustudie med yrkesverksamma förrättningslantmätare som arbetar på Lantmäteriet. Undersökt litteratur visar att Jordabalken och Fastighetsbildningslagen reglerar hur befintliga servitut påverkas vid fastighetsbildning. Utredningen visar att olika typer av servitut påverkas på olika sätt, och att olika lagrum tillämpas för olika typer av fastighetsbildningsåtgärder. Resultaten från litteraturstudien presenteras i en sammanställning som kallas Lagrumsguide för hantering av befintliga servitut vid fastighetsbildning. Fallstudien uppvisar att följderna för verkan på servitut vid fastighetsbildning grundas på lagstiftningen, men det är ovanligt att laghänvisningar anges i förrättningsakterna. I intervjustudien framkommer att Lantmäteriet har egna riktlinjer för hantering av servitut, men att riktlinjerna inte direkt visar vilka lagrum som hanteringen grundar sig på. Studien uppvisar att den praktiska hanteringen av befintliga servitut vid fastighetsbildning fungerar väl inom Lantmäteriet, med undantag för att det råder tolkningssvårigheter av vissa begrepp. Lagrumsguiden som skapades kan ses som ett komplement för att underlätta arbetet för många yrkesverksamma förrättningslantmätare och vara behjälplig i utbildningssyfte, eftersom lantmätarna inte alltid är säkra på vilka lagrum som faktiskt tillämpas. / The purpose of this thesis is to investigate how existing easements are affected when a property is reforming, according to Swedish real estate law and how the easements actually are dealt with in practice. Property formation implies modification of property, either as creation of new property units or the change of already existing properties. An easement is a limited property right, located on a property which serves another property with an advantageous right to utilize this located area in a specific way. In connection with property formation, existing easements can be affected in different ways. The methods used are: (1) a literature study of the Swedish Real Estate Law with connected literature; (2) a case study of authority documents, in which affections of existing easements within property formation are studied; and (3) an interview study in which interviews are performed with land surveyors from the Swedish Ordnance Survey (Lantmäteriet).  The results from the literature review show that different forms of easements can be affected diversely according to the Swedish Land Code (Jordabalken) and the Real Property Formation Act (Fastighetsbildningslagen), and different sections of the law are relevant for different kinds of property formation. The results from the literature study have been summarized in a quick reference guide, called Guide to sections of law for handling of existing easements within real property formation. The case study shows that the effects of the easements within property formation are grounded in the legislation, but it is unusual with references to sections of the law in the authority documents. The interview study shows that Lantmäteritet has its own guidelines for handling of the easements, but it does not show which sections of law the handling is based on. This study shows that most of the practical handling of existing easements when property is reformed is well-operated within Lantmäteriet, with the exception of some translation confusions regarding certain concepts. The reference guide which has been created can be used as a facilitating supplement for many land surveyors in their work, and that it can be helpful in education, as not everyone is sure of which part of the law that is actually used in the decisions.

Servitut som inte uppfyller något ändamål eller inte använts under väldigt lång tid kallas onyttiga servitut. Ett onyttigt servitut försvinner inte automatiskt från Fastighetsregistret utan kvarstår och skapar en onödig belastning. Syftet med examensarbetet är att utreda hur hanteringen av servitut kan förbättras för att minska antalet onyttiga servitut i Fastighetsregistret. De metoder som används är en litteraturstudie och en intervjustudie. I litteraturstudien undersöks svensk lagstiftning och juridisk litteratur. Utdrag ur Fastighetsregistret och förrättningsakt visas för att ge praktiska exempel. I intervjustudien intervjuas en jurist och tre förrättningslantmätare. Litteraturstudien visar att Fastighetsregistret belastas av många onyttiga servitut. Det rör sig främst om kraftledningsservitut, villaservitut och servitut för skogsfång och mulbete. Förrättningslantmätarnas arbete påverkas av dessa då de fördröjer och fördyrar förrättningar. Olika förslag har lagts fram för att förbättra hanteringen och minska uppkomsten av onyttiga servitut. I februari 2013 överlämnade regeringen en proposition till riksdagen. Propositionen innebär flera olika lagförändringar som tillsammans syftar till att minska antalet onyttiga servitut i Fastighetsregistret. I intervjustudien framkommer att onyttiga servitut påverkar lantmätarnas arbete negativt. Förrättningar fördröjs och fördyras. Intervjudeltagarna tror att lagen om preklusion kommer ge störst effekt. Samtidigt finns en oro för ökad rättsförlust då servitut som inte är inskrivna kan förfalla vid överlåtelse. Denna studie visar att det finns ett stort behov av nya möjligheter att hantera onyttiga servitut. Det är viktigt att Fastighetsregistret är pålitligt då myndigheter, företag och privatpersoner använder uppgifter därifrån. Färre onyttiga servitut i Fastighetsregistret skulle minska lantmätarnas utredningstid och därmed ge lägre förrättningskostnader för sakägarna. / Easements that no longer fulfill a purpose or have not been used for a very long period of time are called useless easements. Useless easement are not automatically removed from the Real Property Register, they remain and creates an unnecessary load. The purpose of this thesis is to investigate how to improve the handling of easements in order to reduce the number of useless easements in the Real Property Register.  The methods used are literature study and interview study. The literature study investigates Swedish law text and legal literature. Extracts from the Real Property Register and cadastral dossier are presented to give practical examples. Three cadastral surveyors and one lawyer were interviewed in the study. The literature study shows that the Real Property Register contains a large number of useless easements. It mainly concerns power line easements, villa easements and easements for clearing forest. Useless easements cause delays and higher cadastral procedure costs. During the last couple of years various propositions have been presented to improve the handling of easements and decrease the number of useless easements. In February 2013 the Swedish Government presented a proposal of change of legislations to the parliament. The proposal presents a variety of changes which together aim to reduce the number of useless easements in the Real Property Register. The interview study shows that useless easements affect surveyors work in a negative way and generate higher costs for interested parties. Interview participants thinks that the proposed law to remove not renewed easements from the register will give the best effect to decrease the number of useless easements in the Real Property. At the same time they fear an increased legal loss. This study shows that there is a large need of new ways of handling useless easements. A reliable Real Property Register is very important for the users. A more reliable register would help the cadastral surveyors work and lead to lower costs for the interested parties.

The purpose of this thesis is to describe property definition and special boundary demarcation and to analyze the differences between the two cadastral procedures. Property boundaries, especially unlawfully determined boundaries created through unofficial parcelling, can create conflicts between landowners and make it diffi-cult to know which land that a property contains of. It is possible to clarify the boundary conditions through a property definition or through a special boundary demarcation re-establish boundary marks. The methods used are: (1) A literature review to collect background information, (2) A case study to summarize court cases and (3) A questionnaire study to collect opinions from cadastral surveyors. The result is summarized in two comparisons. Firstly between restoration of landmark and special boundary demarcation (which replaced restoration of landmark in a legislative change in 2010), which demonstrated that the change in the law is considered positive because special boundary demarcation gives a legal effect on the boundaries. Secondly between property definition and special boundary demarcation which demonstrated that the two procedures are similar to each other. One difference between the procedures is that special boundary demarcation only can be used when there are no uncertainties concerning the boundary. It also demonstrated that the cadastral procedure costs only can be distributed during property definition. The legal effect on the boundaries contributes with a certainty for the property owners and is also considered positive for the community development. No exact definition of what a legal uncertainty is, was found using the three methods. A definition should make it easier to know which cadastral procedure that should be used. A question to examine in future studies is the possibilities to distribute cadastral procedure costs even during special boundary demarcation. / Syftet med uppsatsen är att beskriva fastighetsbestämning och särskild gräns-utmärkning samt att analysera skillnaderna mellan de olika förrättningsåtgärderna. Fastighetsgränser, speciellt olagligen bestämda gränser som tillkommit genom exempelvis sämjedelning, kan skapa konflikter mellan markägare. Det kan exem-pelvis vara svårt att veta vilken mark som hör till vilken fastighet. För att klargöra gränsförhållanden finns det möjlighet att avgöra fastighetsgränsers sträckning med fastighetsbestämning eller återutsätta gränsmärken med särskild gränsutmärkning. Metoderna som använts för att kunna uppfylla syftet är: (1) En litteraturstudie där bakgrundsinformation samlats in, (2) en fallstudie där rättsfall sammanfattats och (3) en enkätstudie där tio frågor besvarats av förrättningslantmätare. Resultatet av metoderna sammanfattas i två jämförelser. En mellan återställande av gränsmärke och särskild gränsutmärkning (som ersatte återställande av gräns-märke vid en lagändring år 2010) som bland annat visar att lagändringen anses vara positiv eftersom gränser nu får rättskraft. Den andra jämförelsen, mellan fastighetsbestämning och särskild gränsutmärkning visar att åtgärderna till stor del liknar varandra, men att särskild gränsutmärkning endast får ske när en gräns är juridiskt klar. Den visar också att fördelning av förrättningskostnader endast är möjlig vid fastighetsbestämning. Att gränser får rättskraft innebär en säkerhet för markägare och anses även vara bra exempelvis ur samhällsutvecklingssynpunkt. Med studien har det inte gått att hitta någon exakt definition av vad en juridisk oklarhet är, vilket borde finnas för att undvika svårigheter att välja förrättningsåtgärd. Att endast den sökande måste svara för kostnaden vid särskild gränsutmärkning anses vara orättvisst, eftersom motparten kan ha orsakat behovet av åtgärden. Möjlighet att förändra detta skulle kunna vara en intressant fråga att undersöka i framtida studier.