En av de mest väsentliga komponenterna vid gestaltning av stadsmiljöer är färgsättningen. Färgsättningen kan visa på samhörighet bland byggnaderna i ett bostadsområde men också särskilja en byggnad från mängden. Kanske är det lättare att förstå sig på färgsättningen genom en liknelse med en konstnär.  När konstnären ska färglägga en ny tavelduk väljer hon mellan olika kulörer och blandar dem tills precis den rätta nyansen uppstår. I strävan efter att fånga den perfekta känslan väljs kanske engrundfärg ut som ska lyfta fram motiven bättre. Sedan lägger konstnären till lite ny färg i en femhundra år gammal målning och funderar på vad färgen gör med betraktaren – Konstnären kan vidare fundera på om tavlans ursprungliga uttryck ska behållas, eller om det istället tydligt ska framgå vad som är nytt. Andra konstnärer har under tidens gång också satt sitt avtryck på tavlan, men kanske är det dags att strukturera om lite? Kanske borde det formuleras en lista på vad man får lägga till och inte framöver? Ska tavlans gamla motiv i mitten få stå oförändrad, medan dess ytterkanter kan ges en ny gestaltning?  Om man läser berättelsen igen men byter ut tavlan mot staden, och konstnären mot planeraren blir historien genast mer intressant för det här arbetet. Hur går en planerare till väga när det gäller att färgsätta stadsmiljön? Vad är det för objekt som färgsätts? Vilka regler eller rekommendationer ska planeraren följa eller ge till andra som ska färgsätta? Och finns det någon medvetenhet i vad färgvalen har för påverkan på människorna som betraktar den och lever i dess närmiljö? Det här arbetet berör just dessa frågor. Här redovisas färgernas stimulerande effekter på människan, granskningar av lagtexter och föreskrifter samt analyser av kommunala plandokument. Det för att se vad planeraren har att förhålla sig till när det gäller färgsättning av stadsmiljön, men också på vilket sätt de gör det. Även observationer av byggnader i Uppsala och Linköping har gjorts för att sedan undersöka vad deras tillhörande plandokument säger om dess färgsättning.  Förhoppningen är att arbetet ska bidra till ökat intresse och kunskap angående färgers påverkan på människan för att därigenom även bidra till väl gestaltade livsmiljöer som är färgsatta med omsorg.

Den här masteruppsatsen utgår från antagandet att offentliga mötesplatser genom boendesegregation kan verka som plattform i syfte att skapa sociala sammanhang och en sammanhållen stad. Vidare antas kultur- och fritidsaktiviteter vara ett redskap på offentliga mötesplatser för att involvera medborgare i gemensamma aktiviteter. Genom att tillämpa innehållsanalys av plandokument samt intervjuer har kommuners vision och tillämpning av offentliga mötesplatser och kultur- och fritidsaktiviteter undersökts i studiens två fallstudier Stockholms stad, Hammarby Sjöstad och Huddinge kommun, Flemingsberg. Studiens resultat visar på kommunernas tydliga koppling mellan boendesegregation och tillämpandet av offentliga mötesplatser. Kommunerna visar en medvetenhet om att offentliga mötesplatser kan formas och utvecklas i syfte att balansera ut effekten av den rådande boendesegregationen i området. På samma sätt anser kommunerna att kultur- och fritidsaktiviteter på offentliga platser är ett användbart redskap till att förena och utveckla tolerans och tillit mellan människor. En problematik är dock att kommunerna allt oftare väljer att sälja av sin mark till privata aktörer, vilka arbetar efter andra värden än kommuner. / This master thesis assumes that public meeting places through housing segregation can act as a platform in order to create social contexts and a cohesive city. Furthermore, cultural and leisure activities are assumed to be a tool in public venues for involving citizens in joint activities. By applying content analysis of planning documents and interviews, municipalities' vision and application of public venues and cultural and leisure activities have been investigated in the two case studies of Stockholm, Hammarby Sjöstad and Huddinge, Flemingsberg. The study results show the municipalities' clear link between housing segregation and the application of public meeting places. The municipalities show awareness that public meeting places can be shaped and developed in order to balance the impact of the current housing segregation in the area. In the same way, the municipalities consider that cultural and recreational activities in public places are a useful tool for reconciling and developing tolerance and trust among people. One problem, however, is that the municipalities are increasingly choosing to sell their land to private actors who work for other values ​​than municipalities.