De sista 15 åren har det skett en attitydförändring i statliga dokument för personer med funktionshinders rätt till delaktighet ochmedverkan i den offentliga miljön och dessa dokument ska genomsyra den kommunala verksamheten. För barn medfunktionshinder är lekplatser och tillgången av dem en viktig plats i den offentliga miljön. Syftet med uppsatsen är att få en ökad insyn i hur tillgänglighet av lekplatser för barn med funktionsnedsättningar synliggörs påpolitisk nivå i Norrköpings kommun. Två angreppssätt har använts och det ena är hur barnperspektivet/tillgänglighet synliggörs ide politiska styrdokumenten och det andra hur barnperspektivet/tillgänglighet synliggörs via sex intervjuer. Fyra av dessa är medpersoner med makt på olika nivå i Norrköpings kommun gällande lekplatser och deras utformning. De andra två intervjuerna ärmed personer från brukarnas perspektiv, det vill säga handikappföreningar. Resultatet påvisar att Norrköpings kommun genomfört insatser för att stärka barnperspektivet och tillgängligheten iverksamheten. De statliga direktiven tydliggör vad som är extra viktiga och dessa har inte genomförts fullt ut. Fullt ut innebär attnågra av informanterna som är verksamma i kommunen inte var medvetna om att det finns befintliga verktyg att använda för attsynliggöra barnkonventionen. När det gäller lekplatser och dess tillgänglighet skiljer sig informanternas kunskap och erfarenhetvilket även präglar svaren. Även om det skiljer sig åt finns det en ambition från dem som har makt att påverka i kommunen att vilja väl och tillgängliggöra lekplatser. Det kan även uttydas av övriga informanter att den bilden överensstämmer och dennaambition kan skönjas i de kommunala dokumenten. Det är på grund av de omfattande förändringarna av direktiv gällande delaktighet och medverkan i det offentliga rummet, som detär intressant att undersöka hur lekplatser tar sig i faktiskt uttryck för barn med funktionshinder.

Den här masteruppsatsen utgår från antagandet att offentliga mötesplatser genom boendesegregation kan verka som plattform i syfte att skapa sociala sammanhang och en sammanhållen stad. Vidare antas kultur- och fritidsaktiviteter vara ett redskap på offentliga mötesplatser för att involvera medborgare i gemensamma aktiviteter. Genom att tillämpa innehållsanalys av plandokument samt intervjuer har kommuners vision och tillämpning av offentliga mötesplatser och kultur- och fritidsaktiviteter undersökts i studiens två fallstudier Stockholms stad, Hammarby Sjöstad och Huddinge kommun, Flemingsberg. Studiens resultat visar på kommunernas tydliga koppling mellan boendesegregation och tillämpandet av offentliga mötesplatser. Kommunerna visar en medvetenhet om att offentliga mötesplatser kan formas och utvecklas i syfte att balansera ut effekten av den rådande boendesegregationen i området. På samma sätt anser kommunerna att kultur- och fritidsaktiviteter på offentliga platser är ett användbart redskap till att förena och utveckla tolerans och tillit mellan människor. En problematik är dock att kommunerna allt oftare väljer att sälja av sin mark till privata aktörer, vilka arbetar efter andra värden än kommuner. / This master thesis assumes that public meeting places through housing segregation can act as a platform in order to create social contexts and a cohesive city. Furthermore, cultural and leisure activities are assumed to be a tool in public venues for involving citizens in joint activities. By applying content analysis of planning documents and interviews, municipalities' vision and application of public venues and cultural and leisure activities have been investigated in the two case studies of Stockholm, Hammarby Sjöstad and Huddinge, Flemingsberg. The study results show the municipalities' clear link between housing segregation and the application of public meeting places. The municipalities show awareness that public meeting places can be shaped and developed in order to balance the impact of the current housing segregation in the area. In the same way, the municipalities consider that cultural and recreational activities in public places are a useful tool for reconciling and developing tolerance and trust among people. One problem, however, is that the municipalities are increasingly choosing to sell their land to private actors who work for other values ​​than municipalities.