I denna studie undersöks, med hjälp av en enkät, hur språkanvändare pluralböjer ett urval engelska substantiv som är nya i svenskan. Substantiven är hämtade ur Språkrådets nyordslistor publicerade mellan 2014 och 2019. Dessutom undersöks huruvida språkanvändarnas val av böjningsformer överensstämmer med Språkrådets rekommendationer, och om språkanvändarnas kännedom om, samt förståelse av de utvalda nyorden, påverkar val av böjningsform.Resultatet visar att användningen av s-plural är utbredd hos språkanvändarna och att böjningsformen vållar problem när orden sedan ska böjas i bestämd form plural. Tidigare forskning som visar att s-pluralen är utbredd i det svenska språket bekräftas därmed i denna studie. Studien visar även att Språkrådets rekommendationer inte efterföljs av informanterna, med få undantag. Dessutom visar studien att språkanvändarnas kännedom om de utvalda nyorden varierar mellan de undersökta orden. Majoriteten av informanterna uppger att de sällan använder de utvalda nyorden. De ord som språkanvändarna använder är de ord som många känner till sedan tidigare. Några tydliga mönster som visar att språkanvändarnas val av böjningsformer påverkas av huruvida de känner till eller använder nyorden kan inte urskiljas.

<p>Det engelska språket har sedan efterkrigstiden haft en allt större inverkan på svenskan, bl.a. genom att vara det främsta långivande/lånförmedlande språket. Med dessa nya lån följer ofta svårigheter att anpassa orden till svensk grammatik. Målet med min uppsats har varit att undersöka hur engelska inlånade substantiv böjs i plural på svenska: vilka böjningsformer som används, huruvida engelsk eller svensk böjning används oftare, vad försvenskad stavning har för betydelse för pluralböjningen, och om språkbrukare upplever pluralböjningen som något problematiskt. För att besvara dessa frågor genomfördes en undersökning av språket i bloggar samt en enkätundersökning. En lista med inlånade engelska substantiv från 1990 eller senare sammanställdes utifrån Nyordsboken – Med 2000 nya ord in i 2000-talet och användes som material till bloggundersökningen. Enkäten utformades med fokus på ordpar med både svensk och engelsk stavning, och ställde också frågan om informanterna undviker att använda pluralformer av de undersökta substantiven. Enkätundersökningen genomfördes bland två grupper: studenter och språkvårdare. Resultaten visade att majoriteten av substantiven i mitt material böjdes med den engelska pluralformen –s och bland de ord som böjdes med svensk pluraländelse dominerade –er, följt av –ar och –or. En kombination av engelsk och svensk pluralform förekom i ord som bimbosar och logosar. Det fanns flera indikationer på osäkerhet inför pluralböjning, t.ex. flera olika böjningsvarianter, reaktioner på enkäten, och språkvårdarnas oenighet. Anpassning till svensk stavning hade stor inverkan på böjningen i plural och verkar vara en bra strategi för att integrera engelska lånord i svenskan. Informanterna i enkätundersökningen tenderade att undvika ord med engelsk stavning mer än de med svensk stavning.</p>

Det engelska språket har sedan efterkrigstiden haft en allt större inverkan på svenskan, bl.a. genom att vara det främsta långivande/lånförmedlande språket. Med dessa nya lån följer ofta svårigheter att anpassa orden till svensk grammatik. Målet med min uppsats har varit att undersöka hur engelska inlånade substantiv böjs i plural på svenska: vilka böjningsformer som används, huruvida engelsk eller svensk böjning används oftare, vad försvenskad stavning har för betydelse för pluralböjningen, och om språkbrukare upplever pluralböjningen som något problematiskt. För att besvara dessa frågor genomfördes en undersökning av språket i bloggar samt en enkätundersökning. En lista med inlånade engelska substantiv från 1990 eller senare sammanställdes utifrån Nyordsboken – Med 2000 nya ord in i 2000-talet och användes som material till bloggundersökningen. Enkäten utformades med fokus på ordpar med både svensk och engelsk stavning, och ställde också frågan om informanterna undviker att använda pluralformer av de undersökta substantiven. Enkätundersökningen genomfördes bland två grupper: studenter och språkvårdare. Resultaten visade att majoriteten av substantiven i mitt material böjdes med den engelska pluralformen –s och bland de ord som böjdes med svensk pluraländelse dominerade –er, följt av –ar och –or. En kombination av engelsk och svensk pluralform förekom i ord som bimbosar och logosar. Det fanns flera indikationer på osäkerhet inför pluralböjning, t.ex. flera olika böjningsvarianter, reaktioner på enkäten, och språkvårdarnas oenighet. Anpassning till svensk stavning hade stor inverkan på böjningen i plural och verkar vara en bra strategi för att integrera engelska lånord i svenskan. Informanterna i enkätundersökningen tenderade att undvika ord med engelsk stavning mer än de med svensk stavning.

Så sent som vid 1900-talets början var pluralböjningen av verb ännu fullt levande på ett stort område i södra och västra Götaland. Den här studien undersöker det här pluralområdet på ett geografiskt, kronologiskt, och morfologiskt plan. Syftet är att fastställa var pluralformer fortfarande användes vid tiden för förra sekelskiftet, vilka ändelser som förekom och deras eventuella variation över tid, samt hur och när pluralböjningen slutligen försvann. Studien undersöker också pluralböjningens kronologiska utveckling i ljuset av morfologiska teorier om markering ('markedness'), för att på så sätt lämna ett bidrag till historisk-morfologisk teoribildning. Studiens huvudsakliga material utgörs av samlingarna till Ordbok över Sveriges dialekter på Institutet för språk och folkminnen i Uppsala. Ur dessa har pluralformer från tre specifika verb excerperats och analyserats. Studien preciserar området där pluralböjning förekom vid 1900-talets början och definierar fyra pluralparadigm som förekom inom detta, som vart och ett kan anses spegla olika historiska skeden i pluralformernas historiska utveckling. Kronologiskt är det möjligt att urskilja en geografisk tillbakagång tillsammans med morfologisk förenkling. Den morfologiska utvecklingen sammanfaller med de för studien aktuella teorierna och visar på att mer markerade ändelser har ersatts av mindre markerade. Dessa processer skedde dock långsamt, och var inte anledningen till att pluralböjningen slutligen försvann, vilket i stället tillskrivs riksspråklig påverkan.