I denna studie är syftet att belysa praktikgemenskapen hos nyutbildade undersköterskors möte med arbetlivet och deras uppfattningar om sitt yrkeskunnande och utvecklandet av sin yrkesidentitet. Det finns idag lite forskning inom detta område. Genom undersköterskors berättelser vill jag bidra med kunskap som kan vara till grund för framtida studier om undersköterskornas första tid i yrkeslivet och betydelsen av praktikgemenskap.Sex undersköterskors erfarenheter synliggörs genom intervjuer och hermeneutisk tolkning och fokuserar på tre områden: Hur utbildningen har förberett dem för mötet med arbetslivet, Oförväntade utmaningar i arbetslivet och hur dessa bidrar till utveckling av yrkeskunnande, När de känner sig säkra i sitt yrkeskunnande och i sin yrkesidentitet. Teoretisk utgångspunkt i studien är den samhällsvetenskapliga och kunskapsteoretiska praktikvändningen, situerat lärande, utvecklingen från novis till expert och Aristoteles förnuftighetsformer. Resultatet visar att undersköterskorna anser att gymnasieutbildningen har förberett dem väl för mötet med arbetslivet. Arbetsplatsförlagt lärande (APL) och fallbeskrivningar i utbildningen har utvecklat undersköterskornas kunnande, empati och förståelse för vårdtagaren i enlighet med teorin om situerat lärande och från novis till expert. Dock är lärandet i gymnasieskolan knutet till ämnen, och det är svårt att inledningsvis i yrkeslivet väva samman dessa kunskaper i praktiken. Oförväntade utmaningar är svåra arbetsuppgifter de inte har erfarenhet av, men genom att fråga en mer erfaren kollega om råd utvecklas yrkeskunnande. Det finns en säkerhet i yrkeskunnande och yrkesidentitet på så vis att undersköterskorna har en klar bild av sina arbetsuppgifter och hur de engagerar sig i yrkesrollen. Undersköterskorna använder empati och förståelse i mötet med vårdtagare. Beroende på vilken verksamhet undersköterskorna arbetar i, har de fått olika förutsättningar till introduktion och har olika syn på hur lång tid det tar att komma in i arbetet.