Tidigare forskning påvisar en ökad frekvens av hot och våld riktat mot blåljuspersonal. Forskningen visar att över hälften av ambulanspersonalen har någon gång utsatts för hot och våld under arbetstid. Forskning som undersöker ambulanssjuksköterskans upplevelser av hot och våldssituationer är begränsad. Syftet med studien är att undersöka ambulanssjuksköterskans upplevelser av hot och våld, samt undersöka hur vårdandet påverkas av hot och våld i den prehospitala vårdmiljön. Studien är av kvalitativ design med ostrukturerade intervjuer. Tio intervjuer med ambulanssjuksköterskor genomfördes. Kvalitativ innehållsanalys användes för att bearbeta och analysera materialet som resulterade i fyra generiska kategorier med två till fyra subkategorier vardera. Studien visar att ambulanssjuksköterskan upplever en rad olika känslor som otrygghet och ifrågasättande av den egna kompetensen vid hot och våldssituationer. Erfarenhet är en viktig aspekt i att kunna hantera plötslig förändrade vårdmiljöer. Patientmötet blir lidande vid hot och våld och det kollegiala stödet påtalas som en ytterst viktig aspekt i bearbetningsprocessen och i lärandet av hur dessa situationer kan hanteras. Ambulanssjuksköterskan efterfrågar utbildning för att kunna riskbedöma och hantera hot och våldsamma situationer prehospitalt. Ett utökat arbetsgivarstöd är önskvärt för att kunna bearbeta de emotionella och fysiska konsekvenserna i efterförloppet.

Våld i nära relation är vanligt förekommande inom alla socioekonomiska grupper i samhället och kostar individer och samhället mycket i form av lidande och pengar. Flera studier som gjorts inom ämnet har visat att somatisk och psykisk ohälsa är vanligare bland kvinnor och män som utsatts för våld. Inom den prehospitala vården möter ambulanssjuksköterskor patienter som upplevt våld i nära relation och det är viktigt att kunna bemöta och genomföra omvårdnad på ett adekvat sätt. Det skulle kunna besparas mycket individuellt lidande om personer som utsätts för våld i nära relation identifieras så tidigt som möjligt. Svensk sjuksköterskeförening skriver att ambulanssjuksköterskan ska “omhänderta och stärka känslan av säkerhet och trygghet genom visad medkänsla och skapa en miljö som är lugn och inger hopp... att identifiera och uppmärksamma en person som misstänks ha, alternativt har, utsatts för övergrepp eller annan typ av våld…”   Syftet med denna studie var att belysa ambulanssjuksköterskans upplevelse av den prehospitala omvårdnaden av patienter som har eller misstänks ha utsatts för våld i nära relation.   Studien är en kvalitativ intervjustudie. Åtta ambulanssjuksköterskor intervjuades med hjälp av en frågeguide där de fick beskriva sin upplevelse av att vårda patienter som har eller misstänks ha utsatts för våld i nära relation. Alla intervjuer skedde i en storstad i mellansverige. En kvalitativ innehållsanalys användes sedan för att få en djupare förståelse av det studerade fenomenet.   Resultatet genererade fyra kategorier som ambulanssjuksköterskor upplevde påverkade omvårdnaden av personer som upplevt våld i nära relation; “Det unika i att möta våldsutsatta prehospitalt”, “Kärnan i mötet med den våldsutsatta”, “Utmaningar” samt “Ambulanssjuksköterskans behov av utbildning och verktyg”. Resultatet visade att ambulanssjuksköterskor lade vikten på att känna av situationen och vinna förtroende från den drabbade. Utmaningar som de flesta upplevt var att den som utövat våldet ofta fanns kvar på platsen när ambulans anlände och i dessa fall var samarbete med instanser, såsom polis och socialtjänst, viktig. Utbildning och stöd från verksamheten upplevdes som bristfälligt och efterfrågades.   Studien ledde fram till slutsatsen att ambulanssjuksköterskor känner sig trygga i att vårda personer som utsatts för våld i nära relation trots att en del hinder kunde uppstå, men efterfrågade mer kunskap i ämnet samt rutiner från sin arbetsgivare.