Rätten att vidta stridsåtgärder utgör en essentiell del av arbetsmarknadens parters möjligheter att kämpa för sin sak. Genom hot om stridsåtgärder, och i vissa fall med hjälp av sådana åtgärder, kan motparten ofta förmås att acceptera angriparens krav. Den förhärskande filosofin på den europeiska kontinenten är att lagstiftaren bör ha en aktiv roll avseende arbetsmarknadens reglering. Sverige har valt en något annorlunda väg med innebörd att arbetsmarknadens parter, till stor del, ålagts bördan att utforma en ändamålsenlig arbetsmarknad. Mot bakgrund av detta, samt att vidtagandet av stridsåtgärder utgör en väsentlig del av parternas möjligheter att få gehör för sina önskemål om arbetsmarknadens utveckling, kan det hävdas att rätten att vidta stridsåtgärder intar en särdeles viktig position i svenska samman­hang. Det är ur denna kontext som uppsatsen tar sitt avstamp.   Trots att proportionalitetsprincipen blivit en naturlig del av svensk rätt inom diverse rättsområden har principen hitintills inte applicerats inom arbetsrätten. För stridsåtgärders del innebär det att dessa inte utsätts för proportionalitetskrav. I upp­satsen tas inte ställning till lämpligheten i detta utan uppsatsen begränsas istället till att utreda hur en sådan princip bör utformas, med utgångspunkt i de problem som med högst frekvens anförts i debatten avseende införande av proportionalitets­princip vid fackliga stridsåtgärder. Utredningen fokuseras i synnerhet till vilka intressen som bör styra bedömningen samt vilket tillämpningsområde som principen bör ges. Utredning, analys och diskussion sker i nära anslutning till det mest omdiskuterade förslaget på proportionalitetsprincip vid fackliga strids­åtgärder: lönebildningsutredningens förslag i SOU 1998:141. I slutändan presenteras ett förslag vari principen består av avvägningar mellan en stridsåtgärds syfte, medel (omfattning) och skadeverkningar. Vidare föreslås principen vara tillämplig på samtliga stridsåtgärder.

Strandskyddets syften är att värna om allemansrätten och bevara natur- och djurliv. Strandskyddet vill skydda intresset av att allmänheten ska få beträda mark samtidigt som skyddet kan inskränka på den enskildes rätt att förfoga över sin mark. Strandskyddet genomgick en förändring under år 2009/2010 som inte har uppnått önskad effekt. I syfte att uppnå önskad effekt har en utredning tillsatts för att utreda möjliga lagändringar. Syftet med lagändringarna är att det ska vara enklare att erhålla dispens i landsbygdsområden, även kallat LIS-områden. I tätbebyggda områden är syftet att det i stället ska råda särskild restriktivitet. Utredningens avsikt är sammantaget att uppnå ett differentierat strandskydd. Utredningen lyfter fram rådande problem som bland annat är att det finns en avsaknad på en enhetlig tolkning av begrepp som landsbygdsutveckling, ordalydelser som får en begränsande effekt på bebyggelse samt problem kring avgränsningen av LIS- områden.  Egendomsskyddet och allemansrätten är två regelverk som ska korrelera med varandra. För att det ska vara möjligt krävs en intresseavvägning mellan dels det enskilda intresset, dels det allmänna intresset. Intresseavvägningen sker med utgångspunkt i proportionalitetsprincipen där det enskilda intresset inte får inskränkas i en större utsträckning än vad som är motiverat för att tillgodose det allmänna intresset. Av rättspraxis kan utläsas att intresseavvägningen har påverkats av hur HD dömde i målet benämnt “Parkfastigheten”. Målet har lämnat avtryck för hur proportionalitetsprincipen ska tillämpas. Av rättsutvecklingen kan utläsas att principen har fått en bredare tillämpning.  I uppsatsen framställs fördelar och nackdelar med Utredningens förslag sett till det allmänna intresset och det enskilda intresset. Fördelar och nackdelar analyseras med ett kritiskt förhållningssätt i syfte att ligga till grund för analysen av hur båda intressena ska tillgodoses i så stor utsträckning som möjligt. I uppsatsen tas utgångspunkt i att konkretisera proportionalitetsavvägningen mellan intressena vid en gränsdragning av strandskyddet.  Uppsatsens slutsats kan dels vara betydelsefull för den som vill få en inblick i rättsläget inom området, dels intressant för den som ämnar att finna vägledning i syfte att uppnå framgång i visst ärende. I slutsatsen får läsaren en inblick i hur Utredningens förslag korrelerar med proportionalitetsprincipen samt den intresseavvägning som äger rum vid gränsdragning av strandskyddet.

Häktning är ett av de mest ingripande tvångsmedel som staten kan vidta gentemot enenskild person. I kombination med restriktionsanvändning riskerar det att kränka ett flertalav den enskildes grundlagsskyddade rättigheter. Att reglera en häktningslagstiftninginnebär att göra en noggrann avvägning mellan de brottsutredande myndigheternas möjlighetertill en effektiv utredning samt lagföring och den enskildes skydd för grundläggande fri- och rättigheter. Med en så ingripande åtgärd mot en ännu ej dömd person är det av största vikt att ställa höga krav på reglering och tillämpning av tvångsmedlet och dess överensstämmande med grundläggande principer och rättigheter. Senaste årens ökningav häktningstider är således oroande och kräver förändring. Sverige har under flera decennier fått återkommande och omfattande kritik för sin regleringkring häktning. Kritiken har riktat sig mot att det inte finns någon övre tidsgränsför hur länge en person kan sitta häktad, en omfattande restriktionsanvändning samt avsaknaden av effektiva alternativa tvångsmedel till häktning. Till följd av kritiken presenterade regeringen år 2020 ett flertal förslag som syftade till en effektivare häktningsreglering. I min framställning kommer jag ta sikte på möjligheterna att minska de långa häktningstiderna.Flertalet av förslagen har indirekt betydelse för möjligheterna att minska delånga häktningstiderna och det mest omdebatterade förslaget är det om införandet av enövre tidsgräns för hur länge man får sitta häktad.I min slutsats argumenterar jag för att nuvarande utformning och tillämpning av häktningsregleringenkan antas strida mot överordnad rätt och i viss mån vara anledningen tillde långa häktningstiderna. Jag ställer mig positiv till de förslag regeringen presenterar isyfte att förändra nuvarande häktningslagstiftning. Jag tror det finns en stor sannolikhet för att förslagen kommer kunna leda till minskade häktningstider. Samtidigt ställer jag mig tveksam till i vilken utsträckning den maxtidsgräns som presenteras kommer lösasamma problem. Visserligen anser jag att den gräns som presenteras är viktig ur legalitetssynpunkt, men att den inte i tillräcklig utsträckning avhjälper den proportionalitetsproblematik som förekommer. Jag är inte heller övertygad om att häktningstiderna faktiskt kommer minska till följd av införandet av denna gräns. Konsekvenserna av förslagen innebär på det stora hela en minskad användning av häktning, en mindre godtycklig häktningsprocess och minskade häktningstider. Förhoppningen är att förslagen i viss mån kommer underlätta för åklagare och domstol vid beslut om häktning och särskilt bedömningen av huruvida häktningen är proportionerlig eller ej. Jag menar emellertid att mer kan göras för att komma tillrätta med nuvarande häktningsregleringoch långa häktningstider varför ytterligare förslag på förändring kommer presenterasi denna framställning. / Pre-trial detention is one of the most intervening means of coercion that the state authorities can use against an individual. In combination with the use of restrictions there is risk that it will infringe a numerous of the constitutional rights of the individual. To regulatet he law of detention means to balance the interests of the possibilities of the stateauthorities to an efficient investigation and prosecution and the individuals protection oftheir constitutional rights. With such an intervening action against a not yet condemnedperson it is of paramount importance to ensure high demands on the regulation and applicationof the means of coercion and its compatibility with constitutional principles andrights. The increasing times of pre trial detention the last couple of years are therefore agitating and requires a change. Sweden has during several decades received recurrent and extensive criticism regardingits regultation on detention. The critic has been adressed against that there is no upperlimit for how long a person can undergo pre-trial detention, a comprehensive use of restrictions and the lack of efficient alternative means of coercion to pre trial detention.Following the criticism the government 2020 presented a numerous proposals on how to change the legislation in purpose of a more efficient regulation of detention. In my thesis I focus on the possibilities to decrease the long times of detention. Most of the proposalsare of relevance for the possibilities to decrease the long times of detention and the most debated proposal is the one regarding the imposition of an upper limit of how long aperson can remain in continual detention.In my conclusion I argue for that the present regulation and application of detention canbe assumed to infringe superior constitutional law and to a certain extent be the cause of the long times of detention. I remain positive towards the proposals the government present in order to change the current regulation of detention. I think it´s highly likely thatthe proposals can lead to shorter times of detention. At the same time I remain doubtfultowards in what extent the upper time limit that is presented can solve the same problem. Indeed I believe that the presented limit is important in an aspect of legality, but that it´s not enough to remedy the complex problem of proportionality that exists. I´m neitherconvinced that the long times of detention actually are going to decrease as a consequence of the imposition of this limit.The consequences of the proposals can overall lead to reduced use of detention, a less arbitrary detention process and shorter times of detention. Hopefully the proposals canfacilitate for public prosecutors and courts regarding decisions of detention and especiallythe assessment of whether the detention is proportional or not. However, I mean that morecan be done to settle current regulation and long times of detention why further proposals will be presented in this paper.