Under lång tid har kritik, från både internationellt och inhemskt håll, riktats mot de långa häktningstiderna som stundtals förekommer i Sverige. Kritiken kan sägas mynna ut i att häktestiderna, speciellt i kombination med omfattande restriktioner som innebär att enskilda isoleras från sin omvärld, inte hör hemma i en rättsstat som Sverige. Till skillnad från i många andra länder inom Europeiska unionen (EU) finns ingen övre tidsgräns för hur länge någon kan sitta häktad i Sverige, varken med eller utan restriktioner. Att hålla en person häktad innebär ett frihetsberövade och att personen ifråga fråntas några av sina grundläggande fri- och rättigheter. En inskränkning i enskildas fri- och rättigheter medges dock om det sker med stöd i lag och särskilda principer beaktas. Vid häktning står den enskildes rättigheter mot samhällets intresse av att utreda ett brott som kan leda fram till en materiellt riktig dom där en person lagförs för det brott som har begåtts. Trots kritiken mot häktestiderna har den svenska lagstiftaren varit obenägen att göra någonting för att förbättra eller försöka lösa problemet. Denna uppsats behandlar de långa häktestiderna utifrån frågan om en maxtidsgräns för häktning bör införas. En redogörelse görs av den kritiken som lämnats, följt av en utblick till några andra länder varav några har maxtidsgränser för häktning. Dessutom lämnas förslag dels på alternativ som kan användas istället för häktning för att ändå säkerställa brotts tillförlitliga utredning dels förslag på hur en maxtidsgräns skulle kunna utformas.   Författarens slutsats är att en maxtidsgräns för häktning skulle vara en välkommen åtgärd för att förkorta dagens häktningstider och utgöra ett steg på vägen för att lösa problemet med långa häktningstider. Införandet av en maxtidsgräns skulle visa omvärlden att Sverige tar till sig av kritiken och aktivt arbetar för att leva upp till kraven som ställs på en rättsstat. Däremot bör maxtidsgränsen inte vara absolut utan förenas med möjligheter att göra undantag och förlänga tidsgränsen under vissa särskilt angivna förutsättningar.

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

<p>The purpose of this paper is to explore what objects that can be seized and how the management of a seizure should be conducted. Ability to take enforcement against an individual should be carefully weighed against the rights and freedoms that exist. Seizure is one of the various restraints that exist, and the regulation on which they appear is mainly in the Code of Judicial Procedure, Chapter 27^th. To be able to apply coercive measures, it is fundamental prerequisite that a criminal investigation is initiated, but there exist some significant exceptions to this. There are also rules about who has the right to provide for the seizure, the decision can be taken by a prosecutor, an investigator, a police officer or, in special cases, the court. The purpose of a seizure is mainly to secure the subject of a criminal investigation, to secure objects that have been arrogated or to secure future forfeiture. Therefore it is only possible to seize objects that are relevant to a criminal investigation, and it is only movable property such as written documents or electronic objects that can be seized. Items that have been seized should be handled in accordance with the laws that exist. A protocol shall be established and supervision shall be exercised over the seizure and a seizure should end when it is no longer relevant to the criminal investigation. The regulation has recently changed and that created new improved opportunities, but despite that, the area is complex and constantly evolving technology makes it difficult.</p>

I denna studie undersöks regeringens utredning angående utökade preventiva tvångsmedel. Utredningen i frågan är delbetänkande om införandet av utökade preventiva tvångsmedel (SOU 2022:52). Syftet med studien är att undersöka hur argumentationen gällande utökade preventiva tvångsmedel i utredningen ställs i förhållande till de grundläggande fri- och rättigheterna samt rättsstatens principer. För att kunna genomföra det vetenskapliga arbetet har studiens tillvägagångssätt bestått av en argumentationsanalys med en pro- och contra modell tillsammans med en idéanalys för att kunna besvara forskningsfrågan. Vidare i studien presenteras resultatet i en pro- och contra-modell där de centrala argumenten framförs i en tabell. Resultatet fördelas in i teman och förklaras i en text under tabellen, med hjälp av citat och exempel från utredningen. Detta i syfte att tydliggöra för argumentets innehåll. Resultatet utvärderas under avsnittets analys utifrån de två teorierna, utilitarism och rättighetsteorin. Här diskuteras och övervägs för- och emot argumenten utifrån teoriernas synsätt. Slutligen presenteras den sammanställda analysen i en slutsats som tydligt besvarar de framställda frågeställningarna. Detta genomförs med hjälp av en diskussion av studiens resultat.

I uppsatsen utreds möjligheterna för åklagare och domstolar att besluta om personella och perdurerande straffprocessuella tvångsmedel gentemot en tilltalad i högre rätt, efter en i alla delar frikännande dom i samma mål mot den tilltalade i lägre rätt. Vidare undersöks hur dessa möjligheter förhåller sig till straffprocessens dubbla funktioner om rättssäkerhet och effektiv brottsbekämpning. Beslut och verkställighet av straffprocessuella tvångsmedel utgör så gott som alltid inskränkningar i individens grundläggande rättigheter, till exempel rörelsefriheten och förbudet mot frihetsberövanden. Tvångsmedel är dock effektiva medel för staten att framgångsrikt bedriva sin brottsutredande verksamhet. Avvägningar mellan individens rättigheter och effektiviteten i processen måste således göras. Efter en frikännande dom åtnjuter den frikände individen ett extra starkt skydd, främst genom oskyldighetspresumtionen i art. 6.2 EKMR och genom 24 kap. 21 § RB som e contrario innebär ett förbud för den frikännande instansen att i samband med domen fatta beslut om tvångsmedel. Den senare bestämmelsen ger dock inte svar på vad som gäller i högre rätt. Det finns inget direkt lagstöd för åklagare eller högre rätt att besluta om straffprocessuella tvångsmedel efter överklagande av en frikännande dom. Sedan 1970-talet har emellertid Högsta domstolen utvecklat praxis vari formats ett antal situationer i vilka åklagare och högre rätt får fatta beslut om tvångsmedel trots att den tilltalade är frikänd. Möjligheterna har dock brister och är för rättsosäkra, vilket främst beror på att situationerna inte angetts uttömmande, deras vaga utformning och avsaknaden av lagstöd.

This paper attempts to survey the debate in the Swedish parliament on state surveillance on the Internet, from 1994 to March, 2007. With a discourse analysis inspired by Foucault, we follow how the idea of state surveillance is viewed by politicians during the period. By focusing on the Internet, we expect to find how politicians in the parliament regard the idea of an unregulated forum for citizen communication and interaction, and how the need for state surveillance on the new arena that is Internet, is expressed and argued for. Theoretical framework is given by Foucault’s theory of the Panoptic state, as well as his thoughts on discourse, power and governmentality. Foucault also supplies the methodological tools for the analysis. In attempting to find out how the political discourse on state surveillance on the Internet has been constituted, we examine what relationship between state and citizens is constituted in the discourse, how politicians argue for or against increased state surveillance, and how the possibility of applying new technology in state surveillance is viewed. The results of the analysis show a rationality for power of state control, resulting in attempts to increase the scope of state surveillance on the Internet. There is no questioning of the basic power rationale, that constitutes a need for state surveillance and control, but there is constant resistance to the attempts to increase state surveillance. We also find the discourse to be an area with a limited number of standpoints, and an ability of the political parties to make sudden switches from one position to another, radically different one, within the discourse. / Uppsatsnivå: D

No description available.