Background: Parents have both a right and an obligation to decide in matters concerning children. At the same time, children have been given a stronger position in healthcare (settings). Research shows low agreement regarding children's and parents' attitudes to children's symptoms and treatment goals. The disagreement has importance for treatment outcomes and prognosis, as well as requiring adaption and strategies from the nurse. Purpose: The aim of the study was to describe nurses experience of nursing in the event of disagreement between children and parents in child and adolescent outpatient mental health care. Method: A qualitative method with an inductive approach was used. Eleven semi-structured interviews were conducted and data was analyzed based on qualitative content analysis. Results: The results are summarized in three categories: Balancing between children and parents 'perspectives, willingness to consider the child's perspective and willingness to consider parents' perspectives. Conclusion: Nurses described that it was a challenge to act so that both children and parents' needs were satisfied. They wanted to take the child's perspective and at the same time wanted to maintain a good relationship with the parents. Depending on the situation, the nurse alternated between acting as a representative for either the parents or children. Lack of strategies to handle disagreement led to feelings of frustration and incompetence. / Bakgrund: Föräldrar har både en rättighet och skyldighet att bestämma i frågor somrör barn. Samtidigt har barn och ungdomar fått en starkare ställning i vården.Forskning visar låg överensstämmelse avseende barns och föräldrars inställning tillbarnens symtom och behandlingsmål. Oenigheten har i sig betydelse förbehandlingsutfall och prognos och kräver anpassning och strategier frånsjuksköterskan. Syfte: Syftet var att belysa sjuksköterskors erfarenheter avomvårdnad vid oenighet mellan barn och vårdnadshavare inom barn- ochungdomspsykiatrisk öppenvård. Metod: Studien genomfördes med kvalitativ metodoch en induktiv ansats. Elva semistrukturerade intervjuer genomfördes och dataanalyserades utifrån kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Resultatet sammanfattas itre kategorier: Balansera mellan barn och föräldrars perspektiv, en vilja att beaktabarnets perspektiv samt en vilja att beakta föräldrars perspektiv. Slutsats:Sjuksköterskor beskrev att det var en utmaning att agera så att både barn ochföräldrars behov tillgodosågs då de å ena sidan var måna om att ta barnets perspektivoch samtidigt ville behålla en god relation till föräldrarna. Beroende på situationpendlade sjuksköterskan mellan att agera ombud för antingen föräldrar ochbarn. Avsaknad av strategier att bemöta oenighet gav upphov till känslor avfrustration och maktlöshet.

Bakgrund: Den psykiatriska öppenvården präglas av låg bemanning och långa vårdköer. Det finns stora svårigheter med att både rekrytera och behålla personal, vilket har medfört minskad kompetens och en mer krävande vårdmiljö. När vårdkvaliteten har minskat faller fler patienter “mellan stolarna”. Vissa sjuksköterskor har en tro på att vården kan utvecklas, och de vågar göra saker annorlunda. De kan även övertyga sina kollegor att göra saker annorlunda, speciellt när omvårdnaden står på spel. Dessa sjuksköterskor står ut och går mot strömmen, de bryter normer och regler. Deras önskan är att förbättra vården för patienterna samtidigt som de vill bidra till en mer positiv arbetsmiljö för sina kollegor. Dessa sjuksköterskor kallas för “rebellsjuksköterskor”. Genom denna studie kan en ökad förståelse fås för dessa rebellsjuksköterskor, och hur de ska uppnå sin önskan om att utveckla patientarbetet. Syfte: Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av rebelledarskap i psykiatrisk öppenvård. Metod: Studien har genomförts genom deskriptiv design med kvalitativ innehållsanalys. Datainsamlingen har skett genom semistrukturerade intervjuer med 9 sjuksköterskor med erfarenhet av rebelledarskap i den psykiatriska öppenvården. Resultat: Resultatet består av trehuvudkategorier (1) Att rebellsjuksköterskan önskar stöd i sitt arbete (2) Att rebellsjuksköterskan har förmågan att hantera motstånd (3) Att rebellsjuksköterskan är självständig och tar ansvar för patientens vård. Slutsats: Genom att hitta lösningar för att göra vården mer anpassad efter patientens behov kan en rebelledare bidra till att utveckla den psykiatriska öppenvården. Sjuksköterskors rebelledarskap har inte tidigare belysts inom denna kontext. Mer forskning behövs för att ta reda på vilket sätt rebellsjuksköterskans arbete påverkar en patients återhämtningsprocess. Genom att påvisa en positiv effekt finns en större möjlighet att mer utrymme kan fås för vidare utvecklingsarbete.

Bakgrund: Efter psykiatrireformen trädde i kraft 1995 och sjukhusen för psykiatri stängde, krävdes mer heltäckande insatser för personer med psykisk ohälsa. God samverkan mellan psykiatrisk öppenvård och kommunal hemsjukvård är nödvändig för att bedriva personcentrerad vård. Tidigare forskning visar på hämmande och främjande faktorer för samverkan, dock saknas det forskning om sjuksköterskors upplevelse av samverkan utifrån svensk kontext.  Syfte: Att identifiera hämmande och främjande faktorer i samverkansprocessen och beskriva hur sjuksköterskor inom psykiatrisk öppenvården upplever samverkan med sjuksköterskor inom kommunal hemsjukvård, gällande gemensamma patienter. Metod: En kvalitativ metodologi med induktiv ansats har valts för föreliggande studie och datainsamlingen gjordes via en digital enkät på Survey and Report. Genom ett snöbollsurval svarade 13 respondenter och inkluderingskriterierna var sjuksköterskor som arbetade på psykiatrisk öppenvård med vuxna patienter med psykisk ohälsa, inskrivna i den kommunala hemsjukvården. Materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys.  Resultat: Resultatet visar på att det krävs samverkan mellan psykiatrisk öppenvård och kommunal hemsjukvård för att kunna arbeta personcentrerat. Relation, engagemang och yrkeskompetens upplevdes väsentliga för att samarbete ska uppstå. Sjuksköterskorna i den psykiatriska öppenvården upplever att samverkan sker på en individuell nivå och att vårdprocessen saknar en tydlig ansvarsfördelning. Studien visade slutligen på att det krävs resurser och tydliga gemensamma riktlinjer för att främja samverkan.  Slutsats: Samverkan bidrar till en personcentrerad vård där olika instanser kommer samman för att ge trygghet till patienten. Samverkan baseras på gemensamma, tydliga mål och riktlinjer mellan den psykiatriska öppenvården och den kommunala hemsjukvården. Det i sin tur skapar samsyn som krävs för att samtliga instanser ska kunna möta patientens behov genom ett gemensamt och unisont förhållningssätt. Samsyn ökar tilliten i relationen mellan sjuksköterskorna i den psykiatriska öppenvården och den kommunala hemsjukvården. / Bakgrund: Efter att psykiatrireformen trädde i kraft 1995 och psykiatriska sjukhus stängdes krävdes ett utvecklat samarbete mellan psykiatrisk öppenvård och kommunal hemsjukvård för att ge mer omfattande insatser för personer med psykisk ohälsa. Ett gott samarbete mellan olika myndigheter är nödvändigt för att ge personcentrerad vård. Tidigare forskning visar att det hämmar och främjar faktorer för samverkan, men det saknas forskning om sjuksköterskors upplevelse av samverkan utifrån den svenska kontexten. Syfte: Att identifiera hämmande och främjande faktorer i samverkansprocessen och beskriva hur sjuksköterskor i psykiatrisk öppenvård upplever samverkan med sjuksköterskor i kommunal hemsjukvård, avseende vanliga patienter. Metod: En kvalitativ metodik med induktiv ansats har valts för denna studie och datainsamlingen gjordes via en digital enkät om Enkät och Rapport. Genom ett snöbollsurval svarade 13 respondenter och inklusionskriterierna var sjuksköterskor som arbetade inom psykiatrisk öppenvård med vuxna patienter med psykisk ohälsa, inskrivna i den kommunala hemsjukvården. Materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Resultaten visar att det krävs samverkan mellan psykiatrisk öppenvård och kommunal hemsjukvård för att kunna arbeta personcentrerat. Relation, engagemang och yrkeskompetens upplevdes som avgörande för att samarbete skulle kunna ske. Sjuksköterskan i psykiatrisk öppenvård upplever att samverkan sker på individnivå och att vårdprocessen saknar en tydlig ansvarsfördelning. Studien visade slutligen att det krävs resurser och tydliga ömsesidiga riktlinjer för att främja samarbete. Slutsatser: Samarbetet bidrar till personcentrerad vård där olika myndigheter samverkar för att skapa trygghet för patienten. Samarbetet bygger på ömsesidiga, tydliga mål och riktlinjer mellan den psykiatriska öppenvården och den kommunala hemsjukvården. Detta skapar samsyn, vilket krävs för att alla myndigheter ska kunna möta patientens behov genom ett gemensamt och unisont förhållningssätt. Ett gemensamt förhållningssätt ökar förtroendet för relationen mellan sjuksköterskorna i psykiatrisk öppenvård och den kommunala hemsjukvården.

Psykiatrisk öppenvård utgör en viktig komponent inom den svenska psykiatriska vården och behovet av sådan verksamhet ökar för varje år. Specialistsjuksköterskans kompetens och patientdelaktighet utgör en framgångsfaktor för en god psykiatrisk vård, samtidigt som denna delaktighet ofta kommer med utmaningar. Utebliven delaktighet riskerar att leda till vårdlidande. Den här studiens syfte var att undersöka sjuksköterskors upplevelser av patientdelaktighet inom den svenska psykiatriska öppenvården. Upplevelsen av patientdelaktighet utforskas genom kvalitativa intervjuer med sju sjuksköterskor, som arbetar i den öppen psykiatriska vården i Västra Götalandsregionen. Studien har sin metodologiska utgångspunkt i reflekterande livsvärldsforskning och intervjuerna analyserades med hjälp av induktiv innehållsanalys. Resultatet sammanfattades till tre huvudkategorier, Främja patientens deltagande, att skapa rum för patientens röst och sjuksköterskans roll i patientens vårdresa, vilka sammanfattade intervjuernas huvudlinjer. Resultatet indikerar att patientdelaktighet i likhet med tidigare forskning är central för ökad vårdkvalitet, men också hur denna begränsas av resursbrist. Vårdrelationen framträder som en nyckelfaktor i patientdelaktigheten, men resursbrist hindrar sjuksköterskan från att bygga och bibehålla dessa. Studien bidrar med insikter gällande resurstilldelning och organisatoriska förändringar, som kan stärka patientens delaktighet, öka vårdkvalitet och minska vårdlidande. Genom att åskådliggöra sjuksköterskornas röster, belyser denna studie behovet av förändringar som möjliggör ökat patientengagemang och ökad patientdelaktighet inom psykiatrisk öppenvård. Studien belyser behovet av att adressera resursbegränsningar och implementering av individuellt anpassad delaktighet genom exempelvis tekniska hjälpmedel. Fortsatt forskning föreslås fokusera på just detta. Studien uppmanar specialistsjuksköterskor inom psykiatri att prioritera byggandet av starka, förtroendefulla relationer till sina patienter i syfte att främja patientdelaktigheten samt att använda sin expertis för att individanpassa denna. / Psychiatric outpatient care is an important component of Swedish psychiatric care, and the need for such activities increases every year. The specialist nurse's competence and patient participation are a success factor for good psychiatric care, while this participation often comes with challenges. Non-participation risks leading to poor care. The purpose of this study was to investigate nurses' experiences of patient participation in Swedish psychiatric outpatient care. The experience of patient participation is explored through qualitative interviews with seven nurses, who work in outpatient psychiatric care in the Västra Götaland region. The study has its methodological point of departure in reflective life-world research and the interviews were analyzed using inductive content analysis. The results were summarized into three main categories, promote the Patient´s Participation, to Create Space for the Patient's Voice and The Nurse's Role in the Patient's Care Journey, which summarized the main lines of the interviews. The results indicate that, similar to previous research, patient participation is central to increased quality of care, but also how this is limited by a lack of resources. The care relationship appears as a key factor in patient participation, but a lack of resources prevents the nurse from building and maintaining these. The study contributes insights regarding resource allocation and organizational changes, which can strengthen patient participation, increase care quality and reduce care suffering. By illustrating the nurses' voices, this study highlights the need for changes that enable increased patient engagement and increased patient participation in psychiatric outpatient care. The study highlights the need to address resource limitations and implementation of individually adapted participation through, for example, technical aids. It is suggested that further research focus on precisely this. The study urges specialist nurses in psychiatry to prioritize the building of strong, trusting relationships with their patients in order to promote patient participation and to use their expertise to tailor this to the individual.

Text in English / Pharmacological treatment is often required in the management of psychiatric disorders. Non-adherence to medication represents a significant health concern that prevents patients from fully benefitting from their treatment, and can lead to negative consequences for individuals, their families and the healthcare system. The adherence rates to antidepressant medications in a sample of psychiatric outpatients in the Johannesburg Metropolitan district of Gauteng Province were examined. A descriptive survey method was employed to systematically collect data from n=377 patients using a structured, non-clinical questionnaire and the 8-item Morisky Medication Adherence Questionnaire. Variables were analysed using descriptive and correlational statistical methods. Antidepressant adherence rates were reported as 47.7% (low), 31.3% (medium) and 21% (high). These high rates represent a concern in antidepressant treatment, and health care practitioners and health systems must take this into consideration when planning and developing interventions to improve adherence in this area. The current study found significant correlations between antidepressant adherence rates and some medication-, health system- and moderating variables. Based on these findings, interventions that provide appropriate health-related education about treatment and improved social support systems may be effective in addressing antidepressant non-adherence in psychiatric outpatients in this region. / Psychology / M. Soc.Sc. (Psychology)