Syftet med rapporten är att följa upp implementeringen av vuxenpsykiatrins vårdprogram ”Barn till psykiskt sjuka” i Landstinget Dalarna som antogs i september 2005.   Metoden för uppföljningen var en enkätundersökning som besvarades av totalt 46 anställda inom vuxenpsykiatrin. Enkäten bestod av 20 frågor med möjlighet till kommentarer. Respondenterna som deltagit i undersökningen har uppdrag som barnpilot eller som enhetschef/verksamhetschef. Barnpiloten har särskilt ansvar för att bevaka barnperspektivet.   Studien visar att både barnpiloter och chefer är överens om att det finns en god kännedom om vårdprogrammet inom verksamheten samt att kunskapen som vårdprogrammet vill förmedla är relevant. Resultaten visar att cheferna generellt har en mer positiv bild av implementeringen än barnpiloterna.  Barnpiloterna ser dock ett större behov av kompetensutveckling än cheferna men alla är överens om att fler utbildningsinsatser för att höja kompetensen kring barn och familjesamtal behövs. .

Uppsatsen är avsedd att vara ett inlägg i frågan om hur vår grundläggande yrkesidentitet präglar våra identiteter som psykoterapeuter. Den tar upp frågan om man kan urskilja identiteten hos socionomer och psykologer efter den gemensamma psykoterapeututbildningen, utifrån de svarsalternativ en grupp psykoterapeuter gör i en vinjettundersökning. De teoretiska ingångarna är psykologi respektive socialt arbete och centrala begrepp för de bägge professionsfälten idag. Resultaten har analyserats med hjälp av kvalitativ innehållsanalys och visar på en skillnad mellan de två grupperna, framförallt när det gäller begreppen kognition och empowerment. I diskussionen framgår att det finns en linje även i fler av resultaten, som understryker att likheterna är större än skillnaderna, men att man kan se grundutbildningens påverkan i psykologens mer intrapsykiska förhållningssätt medan  socionomen reflekterar över  faktorer som berör människans kontextuella och samhälleliga tillvaro.

Bedömningsgruppen för Dagmarpsykoterapi i Jämtland skickade under åren 2000 och 2006 ut en enkät till patienter före och efter psykoterapeutisk behandling hos privatpraktiserande leg psykoterapeuter. Urvalet var sjukskrivna patienter. Syftet med denna uppsats är att slutföra denna enkätstudie som på grund av resursbrist inte bearbetades. Försäkringskassan hade beviljat medel för 30 extra psykoterapier där kriteriet var sjukskrivning. Metod för utvärdering var en enkät med frågor inom områdena hälsa, vård och läkemedelskonsumtion, livskvalitet, socialt stöd och nätverk, boende, arbete, framtiden. Undersökningen var av kvantitativ natur och resultatet behandlades statistiskt. En öppen fråga med ”synpunkter” behandlades för sig. Resultatet visade en signifikant minskning när det gällde sjukskrivning där 7 av 32 patienter återgått i arbete. Patienterna skattade också signifikanta skillnad när det gällde upplevelse av livskvalitet. De upplevde sig förbättrade bl a när det gäller den kroppsliga hälsan, psykiskt välbefinnande, förmågan att tänka klart och redigt. Patienterna upplevde också att kontakten med andra människor förbättrats och att förmågan att vara aktiv förbättrats. När det gällde vårdkonsumtion visar resultatet på minskat antal besök hos läkare på sjukhus. Läkemedelskonsumtion visade på en minskad förbrukning av smärtstillande medel. Resultatet talar i riktning mot att terapeutisk behandling hos leg psykoterapeut är verksam när det gäller att minska sjukskrivningstalet samt pekar på behovet av psykoterapeutisk kompetens inom primärvården. En begränsning i studien är att kontrollgrupp saknades vilket minskar möjligheterna att fastställa direkt kausalitet.

Studien syftade till att undersöka upplevelsen av specifika och gemensamma faktorer av psykoterapi hos klienter vid psykologmottagningen i Umeå där psykologstudenter bedriver terapier under handledning. Data erhölls från undersökningar som utförts på 86 klienter i psykodynamisk eller kognitiv behandling. Självskattningsinstrument som använts är Comparative Psychotherapy Process Scale (CPPS) som mäter specifika faktorer samt GF-formuläret som nyligen konstruerats för att mäta gemensamma faktorer (common factors). Resultaten har senare statistiskt bearbetats i SPSS (Statistical Package for the Social Sciences). Det som framkom var att gruppen som erhöll kognitiv terapi hade högre värden avseende såväl kognitiva specifika faktorer som psykodynamiska jämfört med den psykodynamiska gruppen. KBT-klienter upplevde mer av gemensamma faktorer än PDT-klienter. PDT-klienter skiljde ut PDT- och KBT-processer tydligare än KBT-klienter. Båda instrumenten föreföll i viss mån mäta såväl specifika faktorer som gemensamma faktorer. Ålder, kön och längd på terapin visade sig inte ha någon större betydelse. Att studenterna var nybörjare inom psykoterapi samt utbildas i båda terapiinriktningarna kan ha haft betydelse för utfallet liksom undersökningsgruppens eventuella tidigare erfarenhet av psykoterapi. En mer tydlig profilering avseende såväl klienter som studenter och ett mer enhetligt tillvägagångssätt skulle kunna medföra en bättre utvärdering av instrumenten.

Antalet personer med diagnosen depression ökar och kommer inom några år att vara den näst största folksjukdomen i världen ur handikappande synpunkt. I Sverige räknar Socialstyrelsen med att fem procent av befolkningen någon gång under sin livstid drabbas av depression. Som verksam psykodynamiskt inriktad terapeut är det idag extra viktigt att ha vetenskapligt stöd för sitt arbete då det återkommande framförs åsikter om att andra terapiinriktningar är effektivare. Uppsatsen visar några utvecklingsteoretiska exempel som grund för psykodynamiska inriktad terapi. Den innehåller också en kvalitativ studie som redovisar resultatet av några verksamma psykodynamiskt inriktade terapeuters fokus vid behandling av depression. Resultatet visar att psykodynamiskt utbildade terapeuter tror på och fokuserar på det de har fått utbildning i. De dagtingar inte med sin förvärvade kunskap genom att ställa upp på kortare terapier eller på former man inte har utbildning i eller tror på. Sammantaget bekräftar man att det främst är kvinnor som söker behandling för depression men att man tror att mängden män som lider av depression är lika stor. Männens sätt att förhålla sig till sina bekymmer tror man uttrycker sig på annat sätt. Överlag ger ingen terapeut uttryck för att det spelar någon roll vilket kön man tillhör för behandlingens resultat utan att det mer beror på personerna och relationen mellan terapeut och patient.

Studien är en utvärdering av behandling som utförts på en specialiserad enhet, ASTA-teamet, inom psykiatriska klinken, Norrlands universitetssjukhus, där patientgruppen utgörs av kvinnor och män med erfarenhet av sexuella övergrepp. Våld mot kvinnor och barn definieras som ett folkhälsoproblem av Västerbottens läns landsting och utvärdering av behandling för den här gruppen är viktig att göra som ett led i folkhälsoarbetet, men också för att undersöka om det är möjligt att bedriva tidsbegränsade behandlingar med bibehållen vårdkvalitet och goda behandlingsresultat. Studien baseras på ett patientmaterial bestående av alla patienter som avslutat sin behandling i ASTA-teamet under åren 2003-2009. En studie av bakgrundsdata visar att 85 % av patienterna varit utsatt för sexuella övergrepp före 18 års ålder, 43 % i förskoleåldern. Drygt hälften av patienterna uppger övergrepp från flera förövare. Mer än 60 % har haft kontakt med vuxenpsykiatrin tidigare, detta trots att medianåldern för gruppen är endast 29 år. Däremot har bara 30 % uppgett att de varit i kontakt med barnpsykiatri. En stor del av gruppen - 65 % - har inte haft kontakt med polis eller rättsväsendet och endast sju procent uppger att dom har avkunnats i de mål där patienten varit målsäganden. Patienterna har fyllt i självskattningsformulär före och efter behandling samt en behandlings­utvärdering. En journalstudie är också genomförd för att se hur stor del av patienterna som återkommer till psykiatrisk behandling inom ett år efter avslutad behandling. Själv­skatt­ningarna visar att patientgruppen före behandling har betydligt mer symtom än jämförelse­grupper, lägre känsla av sammanhang och låg hälsorelaterad livskvalitet, med bland annat kroppssmärta och nedsättning av den fysiska funktionen. Vid självskattningar efter behand­ling framgår att patienterna förbättras avsevärt, även de patienter som genomgått tidsbegrän­sade behandlingar. Ungefär 90 % av patienterna är nöjda med behandlingen och upplever att de blivit förbättrade. Journalstudien visar att av de patienter som enbart fått behandling i ASTA-teamet har 77 % inte sökt ny psykiatrikontakt ett år efter behandlings­avslutning. Slutsatser som kan dras är att patienter med psykiatrisk problematik kopplad till en historia av sexuella övergrepp har stora psykiska problem men förbättras i ASTA-teamets behandling, och att behandlingseffekten leder till att patienterna i stor utsträckning klarar sig utan stöd från psykiatrin upp till ett år efter avslutad behandling.

En stor del (uppskattningsvis 30%) av primärvårdens patienter lider av psykisk ohälsa. Genom införandet av Rehabgarantin garanteras personer med ångest och depression evidensbaserad samtalsbehandling bland annat i form av kognitiv beteendeterapi. En enkätundersökning visar att behandlare inom primärvården i Jämtland ger en behandling som influeras av andra terapeutiska inriktningar tillsammans med KBT och att de anser att KBT i sig är en alltför begränsad metod för att möta behoven hos primärvårdens patienter. Enkätundersökning visar också att man anser att rehabgarantin främjar samsyn och teamarbete samt att den höjer statusen för samtalsbehandling i jämförelse med andra behandlingsmetoder. När det gäller kostnadseffektivitet ser man både fördelar och nackdelar för patienter och verksamheten. Behandlarnas syn på KBT som behandlingsmetod har inte förändrats efter rehabgarantins genomförande. Patienters uppfattning om innehållet i samtalsbehandlingen stämmer väl överens med behandlarnas uppfattning. KBT ansågs vara en adekvat behandlingsmetod. Kunskapen om KBT ökade för de flesta under samtalsbehandlingens gång. De uppfattade sig ha fått lika mycket stöd och insikt som hjälp att förändra beteende och tankemönster. För 22 av de 27 patienterna hade den psykiska hälsan förbättrats under det senaste året. Med hänsyn tagen till betydande livshändelser som 24 av 27 patienter upplevt torde man ändå våga säga att för dessa patienter hade samtalsbehandlingen haft en i huvudsak positiv påverkan på deras psykiska hälsa. Bortfallet i enkätundersökningarna är stort och slutsatser kan inte generaliseras till andra populationer.

In the literature it is not possible to find something about Swedish UN Military Observers (MO) experience of life is changing after their service. The aim of this study was to investigate if this has happened. The selection is of type “snowball”. Interviews were made with twelve MO by telephone, both male and female. Included was the question: Have your attitude towards life changed after your service? ”. Of the answers were done qualitative content analyses. In this process was found that you can categorise the answers in four categories: Development, humility, gratitude and frustration. All of the interviewed have mentioned at least one of the categories, most two, usually. It is possible to link these changes to the crisis and development theory. During the service the MO is going through a development crisis which results in these changes. The meaning of the study is that serving as an MO have changed there attitude towards life.

Syftet med denna studie har varit att öka kunskapen om kvinnor som utsatts för sexuellt våld och om våldets konsekvenser; hur det tar sig uttryck i form av självskattade posttraumatiska symtom och självskattad upplevd livskvalitet, samt hur dessa förhåller sig till varandra. Undersökningsgruppen bestod av 34 kvinnor som sökt och erbjudits behandling inom ramen för ett psykiatriskt behandlingsteam för patienter utsatta för sexuella övergrepp. De har fyllt i självskattningsformulär för traumasymtom (HTQ) och subjektiv livskvalitet (QOLI). Resultatet visar att sexuellt våld tycks ha omfattande och långvariga konsekvenser i form av såväl posttraumatiska symtom, som en subjektiv upplevelse av sänkt livskvalitet på flertalet områden. Det förelåg dock inget entydigt samband dem emellan, i det att högre grad av posttraumatiska symtom nödvändigtvis hängde samman med lägre grad av subjektiv livskvalitet. Studien förstärker bilden av förhållandet mellan traumahändelse, posttraumatiska symtom och andra konsekvenser av trauma, inklusive den subjektiva upplevelsen av livskvalitet, som komplext och multifaktoriellt. Den ger också antydningar om att konsekvenser kan se olika ut beroende på typ av traumahändelse och tid som förflutit efter trauma.

I detta arbete söks svar på frågan om anknytningsstil bland familjerådgivningens klienter skiljer sig från anknytningsstil hos referenspopulationen i mätinstrumentet, eftersom otrygg anknytning antas vara en bidragande orsak till parens svårigheter. Metoden som används är en kvantitativ undersökning av anknytningsstil hos personer som sökt hjälp vid Dalarnas kommunala familjerådgivningar under 3 veckor vintern 2010. Instrumentet som används vid undersökningen är ASQ, Attachment Style Questionnaire. Sammanlagt 89 personer besökte kommunal familjerådgivning i Dalarna för första gången under undersökningsperioden. Totalt 65 personer valde att delta i undersökningen genom att fyllda i ASQ. Av dessa var 46 frågeformulär ifyllda av bägge parter i ett par. 12 formulär var ifyllda av personer som kommit enskilt till mottagningen, eller där bara en av parterna valt att delta i undersökningen. Resultaten visar att 80 % av personerna i undersökningsgruppen har värden som hamnar utanför normalintervallet i ASQ. Endast i ett av 23 par hade bägge parter värden inom normalintervallet. Om man ska ta detta resultat på allvar behöver behovet av medvetna strategier för, och insikt om att det i vissa fall kan ta längre tid att, skapa tillit och allians mellan behandlare och par beaktas. En stor del av de par som besöker familjerådgivningen presenterar och har problem som inte låter sig lösas av "råd". Det kräver att familjerådgivare har mandat, kunskap och förmåga att anpassa nivån på insatsen till parens problem.