Sammanfattning Studiens syfte var att undersöka terapeuters erfarenheter av hur ett samarbete kan skapas när utgångspunkten är att man inte känner sympati för patienten i en terapirelation. Det finns förhållandevis lite forskning som handlar om denna specifika aspekt av behandlingsrelationen. För att belysa frågan intervjuades sju legitimerade psykoterapeuter med en halvstrukturerad fokuserad intervju. Nyckelord och citat utmynnade i fem huvudteman med underteman. Huvudteman var: Utforskande/Nyfikenhet, Allians, Arbetsmetoder, Värderingar och Egen utveckling. Informanterna menade att det går att ha en samarbetsrelation med en patient trots att man som terapeut inte känner sympati men man upplever alliansen som svagare. De upplevde att det underlättar att ha en god terapeutisk allians över tid och att utfallet blir mer gynnsamt. Vi fann också att terapeutens personliga värderingar och etiska principer är det som avgör om man kan ha en behandlingsrelation överhuvudtaget. Hamnar terapeuten i alltför svåra personliga värdekonflikter upplevde samtliga att det inte gick att fortsätta. Resultatet visar att brist på sympati för patienter förekommer och intervjupersonerna hade metoder för att hantera dessa känslor. Lång yrkeserfarenhet, livserfarenhet, egenterapi, utbildning, handledning och tillgång till kolleger kan ha varit underlättande i hanteringen av de problem i terapirelation och behandling som en bristande sympati kan skapa.   Nyckelord: Allians, Sympati, Metod, Psykoterapi, Antipati

Suicidbedömning, Psykoterapi, Allians, Ensamarbete, Nätverksarbete

Syftet med studien var att undersöka blivande psykoterapeuters uppfattning av negativa effekter av den egenterapi som de genomgått inom ramen för utbildningen till legitimerade psykoterapeuter. Vilka negativa effekter av egenterapi rapporterar psykoterapeutstudenter och skiljer sig dessa från vad patienter som genomgått psykoterapi rapporterar? En frågeställning var också hur blivande psykoterapeuter ser på egenterapins funktion (terapeutisk funktion, modellfunktion, empatisk funktion eller övertygelsefunktion), En enkätundersökning genomfördes bland studenter på två olika psykoterapeutprogram under den avslutande terminen. Totalt kom 33 studenter att delta. Instrumentet som använts, “Negativa händelser och effekter av psykologisk behandling”, består av 60 påståenden som skattas utifrån upplevda biverkningar av psykoterapi (och vad som specifikt orsakats av egenterapin). Jämförelse gjordes med redan publicerade data kring patienters rapportering (Norström, 2015). I tillägg fick studenterna skatta egenterapins funktion på en fyrgradig skala. Resultatet visar att en relativt stor andel av psykoterapeutstudenterna rapporterade någon form av negativ effekt av egenterapin. Vanligast var att man upplevde att gamla obehagliga minnen väcktes till liv (36%), att man inte förstod sin terapeut (27%) och att man kände sig mer sorgsen (24%). Resultatet visar också att rapporterade negativa effekter av egenterapi var relativt likartad mellan gruppen studenter och patienter. Egenterapins terapeutiska funktion angavs ha mycket stor betydelse bland drygt hälften av studenterna. Störst andel av studenterna, drygt hälften, angav att den terapeutiska funktionen hade en mycket stor betydelse. Sammantaget pekar studien på behovet av att uppmärksamma de negativa effekterna av psykoterapi, samtidigt som fortsatt forskning inom detta komplexa område är nödvändig.

<p>Citatet i titeln på denna uppsats syftar på det anslag som de intervjuade förmedlar som centralt i bedömning inför psykoterapi. Att det är hur relationen i mötet mellan patient och intervjuaren gestaltar sig som ger den viktigaste informationen inför en eventuell psykoterapi. Denna undersökning bygger på intervjuer med sex psykoterapeuter om hur bedömningsarbetet går till och deras erfarenheter av det. Behovet av psykoterapi som en bland flera behandlingsmetoder inom psykiatrin är större än tillgången på interna psykoterapiresurser. Därför har Stockholms läns landsting under ett antal år haft särskilda medel för att upphandla psykoterapi externt. För att fördela dessa begränsade pengar har särskilda bedömargrupper haft den uppgiften på mottagningarna. Externt upphandlad psykoterapi har nu upphört och bedömarna gör nu prioriteringar för terapier hos sig själva eller sina kollegor. Bedömningsarbetet innefattar kontakt med remittenten om kriterier för bedömning, informationssamlande bedömningsintervju, bedömning och beslutssammanträden samt matchning, kontakt och återkoppling med terapeuterna. Man är mån om att undersöka om de formella kriterierna diagnos, lidande, funktionsnedsättning samt förmåga att tillgodogöra sig en psykoterapi föreligger. Patientens motivation, reflektionsförmåga och kvalitén i kontakten är de viktigaste faktorerna för uppfyllandet av det senare kriteriet. Bedömningssamtalen är den huvudsakliga bedömningsmetoden, men det framkommer behov av kompletterande strukturerade frågeformulär för planering och utvärdering. Bedömarna är engagerade, professionella och betonar hur vital den nära kontakten och den kreativa arbetsrelationen med patienten är. Vikten av att återskapa resurser för psykoterapiutbildning, handledning och externt upphandlad psykoterapi påpekas starkt.</p>

<p>Stockholms läns landsting bedriver ett kvalitetssäkringsprojekt, Qualitative Assessment of Psychotherapy in Sweden (QAPS). Denna uppsats syfte var att undersöka patienters upplevelser av att delta i QAPS. Det har bara gjorts ett fåtal liknande undersökningar tidigare. Psykoterapiutvärderingar har visat sig ha positiva bieffekter för deltagande patienter. Denna undersökning genomfördes med både enkäter och intervjuer. Enkätfrågorna handlade om patienternas upplevelser av QAPS, uppfattning om terapeutens inställning till QAPS, om de använt material från formulären i terapin samt patienternas upplevelse av hur formen för besvarande och informationen fungerade. Utifrån svaren konstruerades en frågeguide vilken användes till de halvstrukturerade telefonintervjuerna. Psykoterapiutvärderingen var en möjlighet till att stanna upp och reflektera över terapin och sitt mående. Men patienterna beskriver även svårigheten i att förmedla sin upplevelse på ett djupt och mångfasetterat sätt med hjälp av enbart skattningsskalor.</p>

Syftet med denna uppsats är att beskriva hur psykologer upplever sin könstillhörighet i klientmötet. Sammantaget har tio psykologer (fem kvinnor och fem män) intervjuats med avseende på hur de upplever sin könstillhörighet och vilka erfarenheter de har av dess betydelse i olika situationer i klientarbetet. De kvalitativa intervjuerna har analyserats med hjälp av tolkande fenomenologisk analys (IPA). I resultatet framkommer att psykologernas könstillhörighet upplevs ha betydelse i klientmötet och då särskilt i kontaktens inledande skede. Könstillhörigheten visar sig också ha betydelse i arbetet utanför terapirummet, i förhållande till kollegor och till de organisationer där psykologerna är verksamma. Det framkommer även att psykologerna upplever att könstillhörigheten har olika betydelse i olika kontexter. Det innebär att könstillhörighetens betydelse kan påverkas av exempelvis ålder och kulturell bakgrund.

Citatet i titeln på denna uppsats syftar på det anslag som de intervjuade förmedlar som centralt i bedömning inför psykoterapi. Att det är hur relationen i mötet mellan patient och intervjuaren gestaltar sig som ger den viktigaste informationen inför en eventuell psykoterapi. Denna undersökning bygger på intervjuer med sex psykoterapeuter om hur bedömningsarbetet går till och deras erfarenheter av det. Behovet av psykoterapi som en bland flera behandlingsmetoder inom psykiatrin är större än tillgången på interna psykoterapiresurser. Därför har Stockholms läns landsting under ett antal år haft särskilda medel för att upphandla psykoterapi externt. För att fördela dessa begränsade pengar har särskilda bedömargrupper haft den uppgiften på mottagningarna. Externt upphandlad psykoterapi har nu upphört och bedömarna gör nu prioriteringar för terapier hos sig själva eller sina kollegor. Bedömningsarbetet innefattar kontakt med remittenten om kriterier för bedömning, informationssamlande bedömningsintervju, bedömning och beslutssammanträden samt matchning, kontakt och återkoppling med terapeuterna. Man är mån om att undersöka om de formella kriterierna diagnos, lidande, funktionsnedsättning samt förmåga att tillgodogöra sig en psykoterapi föreligger. Patientens motivation, reflektionsförmåga och kvalitén i kontakten är de viktigaste faktorerna för uppfyllandet av det senare kriteriet. Bedömningssamtalen är den huvudsakliga bedömningsmetoden, men det framkommer behov av kompletterande strukturerade frågeformulär för planering och utvärdering. Bedömarna är engagerade, professionella och betonar hur vital den nära kontakten och den kreativa arbetsrelationen med patienten är. Vikten av att återskapa resurser för psykoterapiutbildning, handledning och externt upphandlad psykoterapi påpekas starkt.

Syftet med denna uppsats är att belysa och jämföra det utsatta barnets öde såsom det speglas i myten och dramat om Oidipus och i Freuds teori om oidipuskomplexet. Myten och senare Sofokles drama handlar om ett barn som av sina föräldrar sätts ut i skogen för att dö med genomborrade hälar, men blir funnet och räddat till livet. Som vuxen kommer Oidipus långt senare att ovetandes döda sin far och gifta sig med sin mor. Freud såg häri ett mönster som han menar går igen i varje pojkes psykosexuella utveckling – ett sexuellt begär i förhållande till modern och hatiska känslor i förhållande till fadern/rivalen. Freuds uppfattning har under senare år mött mycket kritik vilken refereras i uppsatsen. Oidipuskomplexet ersatte Freuds tidigare uppfattning att neuroserna orsakades av sexuella övergrepp – den s.k. förförelseteorin – och i uppsatsen diskuteras olika skäl till varför Freud övergav förförelseteorin. Bland annat diskuteras om Freuds familjebakgrund kan ha spelat in. Vidare redovisas den ursprungliga oidipusmyten, liksom Sofokles drama och det antika grekiska sammanhanget. Ett återkommande tema är omgivningens syn på det lilla barnet under antiken, på Freuds tid och i vår nutid. Författarens slutsatser är att Freud av flera olika skäl inte kunde behålla sin tidigare förståelse av det utsatte barnet och att oidipuskomplexets universalitet måste ifrågasättas.  Freud tycks förbise den utsatthet och totala hjälplöshet som varje barn föds till, och som inte minst är så påtaglig i berättelsen om Oidipus.

Depressioner återkommer ofta och varje ny depressionsepisod ökar risken för en ny beroende på en allt större känslighet för inre och yttre triggers. Mindfulnessbased Cognitive Therapy (MBCT) har utarbetats av Z. Segal, M. Williams och J. Teasdale som en gruppbaserad behandlingmodell för att förebygga återinsjuknande kombinerar mindfulnesstekniker och kognitiv terapi (KBT) för depression. I en studie publicerad 2000 visade sig MBCT signifikant halvera återinsjuknandet jämfört med sedvanlig behandling. Resultatet har upprepats och ett flertal studier har undersökt effekter av MBCT. Syftet med denna systematiska litteraturstudie är att undersöka vilka effekter som de olika studierna tagit fasta på och vilka effekter som setts inom de olika aspekterna i Christine Padeskys femfaktorsmodell, tanke-känsla-fysiologi-beteende och i relation till sammanhang mot bakgrund av den ständiga interaktion som råder mellan dessa1. Resultatet visar positiva resultat inom alla aspekter men att de kognitiva och känslomässiga aspekterna är de mest välstuderade medan fysiologiska effekter som trots den stora betydelse kroppen har i MBCT-träningen är mindre studerat. Det framgår att fortsatt och mer forskning behövs om verksamma mekanismer, kausalsamband  och processer. 1  Femfaktormodell refererar till ”five aspects of life ” modellen enligt Christine Padesky. Se sid.15.

<p>Syftet med denna uppsats är att beskriva hur psykologer upplever sin könstillhörighet i klientmötet. Sammantaget har tio psykologer (fem kvinnor och fem män) intervjuats med avseende på hur de upplever sin könstillhörighet och vilka erfarenheter de har av dess betydelse i olika situationer i klientarbetet. De kvalitativa intervjuerna har analyserats med hjälp av tolkande fenomenologisk analys (IPA). I resultatet framkommer att psykologernas könstillhörighet upplevs ha betydelse i klientmötet och då särskilt i kontaktens inledande skede. Könstillhörigheten visar sig också ha betydelse i arbetet utanför terapirummet, i förhållande till kollegor och till de organisationer där psykologerna är verksamma. Det framkommer även att psykologerna upplever att könstillhörigheten har olika betydelse i olika kontexter. Det innebär att könstillhörighetens betydelse kan påverkas av exempelvis ålder och kulturell bakgrund.</p>