Hur ska psykoterapeutiskt arbete med transpersoner bedrivas? Bör psykoterapeuten tänka på ett särskilt sätt i mötet med den här patientgruppen? Denna studie har som syfte att undersöka psykodynamiskt orienterade psykoterapeuters erfarenheter av att arbeta med transpersoner. Halvstrukturerade intervjuer gjordes med fem psykoterapeuter verksamma på HBT-hälsan på Södersjukhuset. Intervjuerna analyserades med Tematisk analys. Utfallet blev fyra övergripande teman med fjorton underkategorier: Heterogenitet (Generationsskillnader, Olika engagemang, Komplexitet), Bristande förståelse (Omgivningen förstår inte, Identitetsförvirring, Minoritetsproblematik), Anpassa psykoterapi (Försiktighet, Kroppen, Allians och alliansskapande, Stödsamtal, Interventioner och mål) samt Psykoterapeutens utveckling (Öppenhet, Omvärdering, Utveckling). Resultatet pekar på komplexiteten i behandlingen av en grupp som länge varit osynlig, men som nu har trätt fram. En central utmaning för psykoterapeuten tycks bestå i att anpassa behandlingen, utan att förlora det grundläggande psykoterapeutiska förhållningssättet.

Under de senaste årtiondena har förståelsen ökat för att förmågan till självreglering är central för barns utveckling. Den ses som grundläggande för att kunna relatera och kommunicera med andra och också hur vi klarar av den stress och de påfrestningar som livet ibland innebär. Syftet med den här uppsatsen har varit att försöka förstå om, och i så fall hur, man kan koppla förändringar av förmågan till självreglering hos barn till interventioner under en Theraplaybaserad behandling och om förändringarna är märkbara i vardagen.  Undersökningen är gjord i tre delar. I den första har jag följt tre behandlingar genom film under de första fem respektive sex sessionerna och i den andra delen har jag intervjuat behandlarna. Fokus har legat på om man kan se att barnets förmåga till självreglering ökar och vad behandlaren gör som åstadkommer detta. Den tredje delen består av enkäter som föräldrarna fått fylla i före behandlingens början och sedan efter fem respektive sex behandlingssessioner. Detta för att jag ska få en bild av om förändringen är märkbar även utanför behandlingsrummet. Resultatet visar att det skett förändringar framför allt i barnets förmåga till känslomässig reglering och i förmåga att relatera. Den förändring som är mest påtaglig är att förmågan till ögonkontakt har ökat för alla tre barnen både med behandlaren i rummet och med föräldrarna hemma.

Föreliggande litteraturstudie handlar om hur späda och små barn utvecklar en färdighet i att samspela med andra människor, hur barns samspelsupplevelser leder vidare till en förståelse av att man själv och andra har en inre mental föreställningsvärld samt hur den teoretiska kunskapen om dessa processer används i behandlingsarbete. Begrepp som beskrivs är ”högerhjärnsystemet/the right mind” (Allan Schore), reflektiv funktion och mentaliseringsförmåga (Peter Fonagy) och ”det intersubjektiva målet” i relationen mellan barn och föräldrar (Daniel Stern). Artiklar av dessa tre författare har valts ut för att beskriva utvecklingen ur neurobiologiskt, anknytnings- respektive självutvecklings-perspektiv med intersubjektivt fokus. Alla dessa författare betonar att samspels-utvecklingen startar i det emotionella samspelet mellan spädbarn och deras vårdare. I anknytningsrelationerna får spädbarn upplevelser som lagras i det procedurella minnet, i form av handlingsbaserad interaktionsberedskap. Det finns kvar genom livet och utvecklas. De tidiga upplevelserna tillsammans med anknytningspersonerna skapar kvardröjande strukturer som påverkar senare upplevelser. I studien diskuteras även olika behandlingsmetoder där det är möjligt att arbeta med samspelserfarenhet, antingen direkt i relationen mellan barn och föräldrar (samspelsbehandling), eller i individuell psykoterapi med samspelsinriktning. Den ömsesidiga lekens betydelse för mentalise-ringsutvecklingen beskrivs också. Resonemangen sätts i relation till forskning kring relationens betydelse i terapi, med barn och även med vuxna. Ömsesidighet och samspel i barnterapi diskuteras (Bjørg Røed Hansen, Martin Soltvedt). Mönster från de tidiga anknytningsrelationerna, som i vuxenlivet blivit icke-adaptiva, påverkas med hjälp av ett intersubjektivt förhållningssätt i vuxenterapi, där det outtalade relationsvetandet förändras genom interaktioner i känslomässigt laddade ögonblick (Daniel Stern et al, Karlen Lyons-Ruth). Det visar sig ett sammanhang, där kunskapen om späd- och småbarns samspelsutveckling kan ligga till grund för ett behandlingsperspektiv, där tidiga interventioner i föräldra-barn-relationen, barnterapi med samspelsinriktning samt vuxenterapi med intersubjektivt fokus ingår.

Mitt syfte har varit att ta del av föräldrars erfarenheter av den barnpsykiatriska behandlingen för deras barn med ADHD-diagnos. Jag ville också få en bild av hur samspelet fungerar mellan barn och föräldrar. Metoden jag använt har varit kvalitativa intervjuer med föräldrar till fyra barn. En utgångspunkt i mina frågeställningar har varit om vi inom barnpsykiatrin i bemötandet av dessa familjer har haft en helhetssyn och ett relationsperspektiv som sedan också präglat behandlingen. Sammanfattningsvis framkommer att föräldrarna fått behandling som dom är nöjda med men alla familjerna frågar samtidigt efter en helhetssyn i bemötandet och komplementära behandlingsalternativ. Djupintervjuerna belyser en stark efterfrågan på psykologisk behandling på både individual/familj och föräldranivå. Tre av fyra föräldrapar uttrycker behov av att utvecklingspsykologiskt kunna förstå sitt barn, vad är symtom och vad är normalt. Samspelet mellan barn och föräldrar är ett område som berör känslomässigt. Ett område som föräldrarna beskriver har inneburit osäkerhet i föräldraskapet och vanmakt inför att kunna få en fungerande relation till barnet.

Syftet med denna studie har varit att försöka ta reda på om familjeterapi är tillämpligt på en psy­kiatrisk mottagning. Vi har intervjuat fyra familjer och deras behandlare för att få svar. Denna uppsats kan ses som en explorativ och kvalitativ studie Vi har använt färdigformulerade, halvstrukturerade ” öppna frågor” och utvärderat enligt ”sam­forskningsmodellen”, d.v.s. vi har bjudit med klienter som medforskare för att försöka förstå vad som är verksamt och inte verksamt i familjesamtalen. De patienter och familjer vi intervjuat bekräftar familjeterapins synsätt, nämligen det faktum att när någon mår dåligt, påverkas hela familjen och dess nätverk, Samtliga patienter och deras anhöriga, som deltagit i denna studie, uttrycker att de fått hjälp när de sökt psykiatrisk vård. Även anhörigas behov har synliggjorts. Patienterna och deras nätverk har satt stort värde på relationen till ”sina” behandlare, som varit en trygghet och ett stöd under sjukdomstiden. Vi har genom studien kunnat fastställa att saklig och realistisk information är en viktig del i kon­takten med patienter och deras anhöriga. De flesta patienter och anhöriga upplever att det är viktigt att bli lyssnad på och tagen på allvar. Relationerna och samarbetet med behandlare påverkar patienters och anhörigas relationer till andra människor på ett positivt sätt. Resultaten går inte generalisera, men vårt huvudintryck är att familjeterapi är tillämpligt på en psykiatrisk mottagning.

Denna studie har ägnats åt att studera och fördjupa kunskapen kring skamaffekten i relation till negativa kroppsupplevelser. Det har skett genom en litterarstudie vars utgångspunkt har varit tre frågeställningar. Den första frågeställningen har berört hur skamaffekten kan beskrivas. Som svar på denna frågeställning visar studien att skammen har många markörer, att skammen har sina tidliga kroppsliga uttryck, att skamupplevelsen är en mycket obehaligt upplevelser och att människor på en mängd sätt försöker skydda sig från skamupplevelsen. Till följd av alla skyddsmekanismer kan skamaffekten uppträda i en högst förklädd form och vara svår att identifiera som just skam. Studien visar även att skam som en social emotion påverkar den relationella förmågan på ett högst negativt sätt. Skam bidrar till att individen isolerar sig och till uppkomst av olika former av patologiska tillstånd. Samtidigt belyses att skam på många sätt fyller viktiga funktioner för individen och för individen i samhället. Frågeställning nummer två har gällt vilka källor skam har. Studen visar flera olika skamkällor och olika tankar kring hur skam uppstår. Intrapsykiska källor har belysts liksom relationella och även källor till skam sprungna ur den sociala kontexten. Genus och traumaperspektiv har lyfts fram och även perspektivrörande personlighetsstruktur. Den tredje frågeställningen har handlat om skammens koppling till människans kroppslighet. Här visar studien att utvecklingsperspektiv kan visa på kopplingar mellan skam och kroppslighet. Det faktum att skammen tenderar att verka i det fördolda knyter affekten till icke- verbaliserat upplevande. Sexualiteten och männskans behov av beröring är kroppsnära och även skamnära områden visar studien. Normer i det postmodernistiska samhållet, genus och samhälleliga hierarkier, med koppling tilltill kroppen och skamaffekten, är ytterligare perspektiv som belyses. Diskussionen understryker det kliniska värdet av att ha fördjupande kunskaper om skamaffekten liksom värdet av att det kliniska arbetet med negativa kroppsupplevelser göra det utifrån kunskaper om skammens olika markörer och källor. Behov av ytterligare studier inom områdets påtalas.

I denna uppsats möter man tre ungdomar med diagnosen transsexualism och deras familjer. Syftet med studien var att förmedla kunskap och förståelse om transsexualism genom att studera interaktionen mellan familjemedlemmarna och hur de upplever verkligheten i en förändringsprocess. Syftet grundar sig på tankar och reflektioner om dessa familjers utsatthet och vad det inneburit för dem. Intervjuer har genomförts tillsammans med familjemedlemmarna och sammanfattas i uppsatsen. Med utgångspunkt från ”Vad är transsexualism?” och systemisk teori får man en uppfattning om hur familjen upplevt och hanterat processen, vilken betydelse familjen haft för individen och hur familjen har upplevt vårdprocessen och samhället i övrigt. Resultaten från intervjuerna pekar på att familjerna har upplevt stigmatisering och utanförskap. Studien har uppmärksammat individens svåra situation från tidig barndom och familjens viktiga betydelse. Studien visar också på att vårdapparaten och myndigheter i övrigt behöver mer kunskap och resurser för bemötande och vård och behandling.

Den senaste tidens forskning visar på att barnet redan från födelsen börjar lägga den grund som det sedan ska bära med sig genom livet. Grunden för barnets förmåga att relatera, att känna och vara med andra. När relationen och samspelet mellan barnet och dess föräldrar domineras av lustbetonade möten, bygger föräldern och barnet utan att veta om det, barnets sociala hjärna och utvecklar dess förmåga till självreglering och komplexa sociala relationer. Forskningen visar att barnet har en stark drivkraft, söker aktivt och är kompetent i att bidra till kommunikation med sin omgivning. Syftet med uppsatsen är att söka kunskap om ögonkontaktens betydelse för spädbarnets utveckling och hur samspelet mellan barn och föräldrar utvecklas. Fokus ligger på de första månaderna i barnets liv. Det finns familjer där detta sampel av olika anledningar inte kommer i gång utan barn och föräldrar hamnar i ett avvisande beteende som skapar svårigheter för det fortsatta samspelet. Denna studie söker förståelse för orsaken till att vissa barn vänder sig bort från föräldern och inte söker ögonkontakt. Studien vill också belysa möjligheten att påverka samspelet genom samspelsbehandling och vad teorin säger om detta.   Uppsatsen ställer frågan om det finns kritiska perioder i barnets utveckling där det finns en ökad risk att det blir störningar i samspelet mellan föräldrar och barn om föräldern inte möter och bekräftar barnets initiativ till ögonkontakt. Den vill också belysa att förälderns egen anknytningserfarenhet har betydelse för hur samspelet till barnet utvecklas. Om föräldern har egna upplevelser av negativa samspelsmönster kan det skapa en sårbarhet inför uppgiften att samspela med sitt barn. Studien genomfördes genom att koda och analysera videoinspelningar på samspelet mellan spädbarn och föräldrar med fokus på ögonkontakten. Resultatet i studien visar att det fanns en skillnad i hur mycket ögonkontakt det var mellan barn och föräldrar i de olika familjerna. I de familjer där insats i form av samspelsbehandling påbörjats före 2 månader ålder fanns det ögonkontakt och den ökade under behandlingens gång. I de familjer där insatsen påbörjades efter 2 månader ålder fanns det betydligt mindre ögonkontakt och dessa barn uppvisade att avvärjande beteende. I familjer från kommunalt BVC fanns det mer ögonkontakt men framförallt var den stora skillnaden längden på ögonkontakten.  Den vill också framhålla att det är betydelsefullt att uppmärksamma familjer som av olika orsaker behöver stöd och erbjuda dem insatser i form av samspelsbehandling före 2 månaders ålder.

Denna studie kommer sig av författarens nyfikenhet på hur drömgrupper med Ullmans metod kan vara till användning för psykoterapeuter för personlig del samt hur det kan vara till hjälp att använda drömmar i den psykoterapeutiska processen i klientarbetet. Det finns mycket skrivet om drömmar och hur drömmar kan tolkas, men hur man kan få en praktisk träning och egna erfarenheter till detta har varit svårare att hitta litteratur kring. Det har visat sig att det är relativt sällsynt att drömmar används. Många gånger på grund av att psykoterapeuterna inte själva har erfarenheter att utforska drömmen.   Syftet med studien var att ta reda på vad drömgruppsarbetet betytt för tre erfarna psykoterapeuter på ett personligt och ett professionellt plan. Den metod som valdes var kvalitativ metod där författaren intervjuat tre psykoterapeuter om deras erfarenheter av drömgruppsarbete och vad de uppfattat att det inneburit för dem. Intervjuerna har analyserats genom kvalitativ innehållsanalys.   Av analysen framkommer att alla tre använts sig av drömmar kontinuerligt. De upplevde att de genom drömgruppsarbetet fått en metod att på ett strukturerat sätt intressera sig för klienters drömmar. De har inte använt metoden fullt ut i det psykoterapeutiska arbetet utan använt delar av metoden. Genom att själva ha erfarenhet av att arbeta med drömmar har det varit ett enkelt sätt att intressera sig för klienters drömmar. Alla tre informanterna betonar metodens förhållningssätt som en viktig del. Drömgruppsarbete har även varit av betydelse för den egna utvecklingen. Det har varit ett roligt och kreativt sätt att fortsätta sin personliga utveckling och vara i kontakt med sitt eget inre på ett djupare plan. Det har med dessa intervjuer även framkommit att de använt drömgruppsarbetet som mentalhygien. Slutligen föreslår författaren att psykoterapeutstudenter får utbildning i Ullmans metod med drömgruppsarbete för att få exempel på hur man kan gå använda drömmar i sitt kommande arbete som psykoterapeuter. Författaren ger även förslag på ämnen för vidare studier.

Självdestruktivt beteende hos ungdomspopulationen ett svårbehandlat problem och tre till fyra gånger så vanligt hos flickor som hos pojkar. På ett behandlingshem i Bergslagen för unga kvinnor med självdestruktivt beteende, har man påfallande goda resultat. Förutom kognitiv psykoterapi i grupp och enskilt, erbjuds de unga kvinnorna hästassisterad terapi. Denna uppsats har som syfte att fördjupa kunskapen om vad hästassisterad terapi är samt vad terapeut och patient upplever som verksamt med ridningen. Metoden är dels en begränsad litteraturstudie, dels en kvalitativ undersökning på det aktuella behandlingshemmet där föreståndare och patienter intervjuas. Studien ger vid handen att hästassisterad terapi är en form av Animal Assisted Therapy (AAT) då den, som all annan AAT innebär interaktion mellan patient och ett utbildat djur tillsammans med sin skötare, med målet att underlätta patientens utveckling mot terapeutiska mål. Författaren visar på att terapeuten når mål som annars kan vara svåra att nå: Man når kroppen med dess reservoar av minnen, alliansen stärks, och det är ett effektivt sätt att arbeta med medveten närvaro. Subjektivt upplevda effekter hos patienterna är bland annat glädje, lugn, stolthet, självförtroende och framtidstro. Patienterna rapporterar att den hästassisterade terapin frigör tankarna och underlättar samtalet samt att närheten till, och gemenskapen med hästen är en viktig beståndsdel. Det finns behov av vidare forskning som värderar insatser som hästassisterad terapi och tar i beaktning den subjektiva upplevelsen av sådan behandling.