No description available.

No description available.

<p>Den nuvarande svenska regleringen beträffande det straffrättsliga ansvaret för psykiskt störda lagöverträdare är i ett internationellt perspektiv unik. I svensk gällande rätt är psykiskt störda människor ansvariga för sina handlingar i den meningen att de inte frikänns utan kan dömas till påföljder. Det är 30:6 BrB som reglerar den straffrättsliga särbehandlingen, som har flyttats från ansvarsledet till påföljdsledet, genom ett fängelseförbud för allvarligt psykiskt störda gärningsmän. I vissa, inte alldeles ovanliga, fall kan gärningsmannen ha begått brottet under en kortvarig men allvarlig psykisk störning, här kallad ”kortvarig psykos”. När han då vid domstillfället har tillfrisknat och befinner sig i ett normalt psykiskt tillstånd uppstår problem. Domstolen ska med hjälp av läkarutlåtande (§7-intyg) eller utlåtande från socialstyrelsens rättsliga råd (RPU) avgöra huruvida en kortvarig psykos faktiskt förelåg och om gärningsmannen då ska vara fri från påföljd. Denna situation kompliceras ytterligare när gärningsmannen genom eget vållande har försatt sig i det sinnestillståndet. Denna typ av psykoser är vanligtvis rusutlösta.</p><p>Studien undersöker gällande rätt med avsikten att utreda de psykiskt störda lagöverträdarnas straffansvar, med fokus på påföljdsfrågan i valet mellan fängelse och rättpsykiatrisk vård. Tonvikten ligger på de gärningsmän som lidit av en kortvarig psykos.</p><p>Det framkommer att lagen ger ett alltför stort utrymme för tolkning när det handlar om huruvida gärningsmän med kortvariga psykoser ska gå fria från påföljd eller inte. Ett antal rättsfall refereras i syfte att på ett enkelt sätt illustrera problemet.</p><p>Studien undersöker även om Psykansvarkommitténs betänkande framlagt en tillfredställande lösning på det nämnda problemet varefter en konklusion följer.</p>

<p>Enligt Svensk intern rätt kan en skattskyldig som lämnat en oriktig uppgift till ledning för taxeringen både påföras skattetillägg genom ett disciplinärt förfarande och dömas till straffansvar enligt skattebrottslagen för samma oriktiga uppgift.</p><p>Sedan Sverige ratificerade Europakonventionen år 1953 är vi rättsligt bundna av konventionsrätten. Artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet stadgar bland annat att ”ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan har blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat”. En fråga som uppstår är huruvida skattetillägget är förenligt med detta dubbelbestraffningsförbud.</p><p>”Brottmålsrättegång” är ett autonomt begrepp. I konventionens mening är skatte-tilläggsförfarandet därför enligt de flesta experter en brottmålsrättegång på samma sätt som ett förfarande utifrån skattebrottslagen är det.</p><p>Artikel 4 avser emellertid enbart att någon blir dömd två gånger för ett och samma brott snarare än en och samma gärning. Det är fråga om samma brott om de vä-sentliga rekvisiten är likvärdiga. Stöd för dessa påståenden finns i praxis från Högsta domstolen, Regeringsrätten och Europadomstolen.</p><p>De flesta experter anser därför att skattetilläggssystemet såsom förekomst är för-enligt med artikel 4. Vissa menar emellertid att rekvisiten för att dömas för skatte-förseelse och vårdslös skatteuppgift är så pass lika rekvisiten för att påföras skat-tetillägg att skattetillägget på dessa punkter riskerar att vara konventionsstridigt. Ett slutgiltigt svar på detta kan enbart ges genom en dom i Europadomstolen.</p><p>Vissa remissinstanser som har yttrat sig över 1999 år skattetilläggskommittés be-tänkande anser att även om skattetilläggsreglerna kan anses vara förenliga med dubbelbestraffningsförbudet i konventionen så finns det andra skäl att ta hänsyn till principen om ne bis in idem. Bland annat anförs att resonemanget bakom slut-satsen kan vara svårt för den enskilde att förstå och att det inte är förenligt med god rättsskipning att kännbara sanktioner kan utdömas i två olika förfaranden när de drabbar samma person och i allt väsentligt avser samma gärning.</p><p>Författarens uppfattning är att skattetillägget som förekomst inte är konventions-stridigt men att det vad gäller brotten skatteförseelse och vårdslös skatteuppgift är mer osäkert och att Sverige inte skall balansera på gränsen till vad som är fören-ligt med de mänskliga rättigheterna. För att helt undvika dubbelbestraffning, inte bara med hänsyn till Europakonventionen utan även för att upprätthålla en hög rättssäkerhetsnivå, borde skattetillägget tillämpas enbart vid lindrigare fel medan skattebrottslagen griper in vid allvarligare brott.</p>

Europeiska unionen har en lång historisk bakgrund. Syftet med ett integrationssträvande var till stor del att säkerställa att en upprepning av de stora krigen inte skulle ske. Ändringar av EU fördragen har tidigare skett genom Maastricht-, Amsterdam- och Nice-fördragen. Lissabonfördraget ratificerades den 1 december 2009 av samtliga 27 medlemsstater inom EU för ett enat överstatligt samarbete. Därmed antogs en serie ändringar i Europeiska unionens fördrag. Avsikten med reformen är att göra EU mer demokratiskt, effektivt och öppen för insyn. Syftet med uppsatsen är att beskriva om ratificeringen av Lissabonfördraget medför en effektivisering i EU:s institutioner samt huruvida de ändrade beslutsprocesserna effektiviserar EU:s institutionella arbete. Blir EU en mer välfungerande organisation? Ratificeringen av Lissabonfördraget medför att Europeiska unionen innehar en uttrycklig status som juridisk person vilket ersätter den tidigare pelarstrukturen.

No description available.

Den nuvarande svenska regleringen beträffande det straffrättsliga ansvaret för psykiskt störda lagöverträdare är i ett internationellt perspektiv unik. I svensk gällande rätt är psykiskt störda människor ansvariga för sina handlingar i den meningen att de inte frikänns utan kan dömas till påföljder. Det är 30:6 BrB som reglerar den straffrättsliga särbehandlingen, som har flyttats från ansvarsledet till påföljdsledet, genom ett fängelseförbud för allvarligt psykiskt störda gärningsmän. I vissa, inte alldeles ovanliga, fall kan gärningsmannen ha begått brottet under en kortvarig men allvarlig psykisk störning, här kallad ”kortvarig psykos”. När han då vid domstillfället har tillfrisknat och befinner sig i ett normalt psykiskt tillstånd uppstår problem. Domstolen ska med hjälp av läkarutlåtande (§7-intyg) eller utlåtande från socialstyrelsens rättsliga råd (RPU) avgöra huruvida en kortvarig psykos faktiskt förelåg och om gärningsmannen då ska vara fri från påföljd. Denna situation kompliceras ytterligare när gärningsmannen genom eget vållande har försatt sig i det sinnestillståndet. Denna typ av psykoser är vanligtvis rusutlösta. Studien undersöker gällande rätt med avsikten att utreda de psykiskt störda lagöverträdarnas straffansvar, med fokus på påföljdsfrågan i valet mellan fängelse och rättpsykiatrisk vård. Tonvikten ligger på de gärningsmän som lidit av en kortvarig psykos. Det framkommer att lagen ger ett alltför stort utrymme för tolkning när det handlar om huruvida gärningsmän med kortvariga psykoser ska gå fria från påföljd eller inte. Ett antal rättsfall refereras i syfte att på ett enkelt sätt illustrera problemet. Studien undersöker även om Psykansvarkommitténs betänkande framlagt en tillfredställande lösning på det nämnda problemet varefter en konklusion följer.

Enligt Svensk intern rätt kan en skattskyldig som lämnat en oriktig uppgift till ledning för taxeringen både påföras skattetillägg genom ett disciplinärt förfarande och dömas till straffansvar enligt skattebrottslagen för samma oriktiga uppgift. Sedan Sverige ratificerade Europakonventionen år 1953 är vi rättsligt bundna av konventionsrätten. Artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet stadgar bland annat att ”ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan har blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat”. En fråga som uppstår är huruvida skattetillägget är förenligt med detta dubbelbestraffningsförbud. ”Brottmålsrättegång” är ett autonomt begrepp. I konventionens mening är skatte-tilläggsförfarandet därför enligt de flesta experter en brottmålsrättegång på samma sätt som ett förfarande utifrån skattebrottslagen är det. Artikel 4 avser emellertid enbart att någon blir dömd två gånger för ett och samma brott snarare än en och samma gärning. Det är fråga om samma brott om de vä-sentliga rekvisiten är likvärdiga. Stöd för dessa påståenden finns i praxis från Högsta domstolen, Regeringsrätten och Europadomstolen. De flesta experter anser därför att skattetilläggssystemet såsom förekomst är för-enligt med artikel 4. Vissa menar emellertid att rekvisiten för att dömas för skatte-förseelse och vårdslös skatteuppgift är så pass lika rekvisiten för att påföras skat-tetillägg att skattetillägget på dessa punkter riskerar att vara konventionsstridigt. Ett slutgiltigt svar på detta kan enbart ges genom en dom i Europadomstolen. Vissa remissinstanser som har yttrat sig över 1999 år skattetilläggskommittés be-tänkande anser att även om skattetilläggsreglerna kan anses vara förenliga med dubbelbestraffningsförbudet i konventionen så finns det andra skäl att ta hänsyn till principen om ne bis in idem. Bland annat anförs att resonemanget bakom slut-satsen kan vara svårt för den enskilde att förstå och att det inte är förenligt med god rättsskipning att kännbara sanktioner kan utdömas i två olika förfaranden när de drabbar samma person och i allt väsentligt avser samma gärning. Författarens uppfattning är att skattetillägget som förekomst inte är konventions-stridigt men att det vad gäller brotten skatteförseelse och vårdslös skatteuppgift är mer osäkert och att Sverige inte skall balansera på gränsen till vad som är fören-ligt med de mänskliga rättigheterna. För att helt undvika dubbelbestraffning, inte bara med hänsyn till Europakonventionen utan även för att upprätthålla en hög rättssäkerhetsnivå, borde skattetillägget tillämpas enbart vid lindrigare fel medan skattebrottslagen griper in vid allvarligare brott.

The prevention of age discrimination in Sweden did not have any solvent grounds until directive 2000/78/EG was implemented into Swedish law. Today age discrimination has been banned for just over two years. This ground of discrimination has, compared to other existing grounds of discrimination in Swedish law, a lot more opportunities to make exceptions from. Given the fact that the exemption rules are vague, it is difficult to determine whether the protection against age discrimination is in fact a protection at all. The purpose of this essay is to describe what the law regarding age discrimination means. Is the protection against age discrimination appropriate or are the prohibitions against age discrimination deficient? Both Swedish and EU-law applies in this essay, since the Swedish Discrimination Act has been influenced by EU-law. From the prohibition of age discrimination there are a few exemptions which are permissible under Swedish and EU-law. There are three possibilities to make exemptions to the age discrimination ban in Swedish law, one of which can be made in individual contracts and collective agreements as regards the right to pension- survivor - or invalidity benefits. The other two exemptions are more general and vague and therefore do not provide much guidance. Consequently, the main question is whether or not the Swedish Discrimination Act provides a protection with no actual effect, since the preparatory works mention situations where exceptions to the prohibition of age discrimination are considered to be permitted. In 2001 a mandatory rule came into force in the Employment Protection Act (LAS) which gave employees the right, to remain in their post until the month in which he or she reaches the age of 67. The issue however occurs after the employer has reached this age and whether or not this rule constitutes a direct discrimination by law.

Abstract Ever since Sweden joined EU Swedish law has to be compatible with EU law. Swedish law cannot state anything that may restrict the freedom of establishment. This means that companies are free to change their resident within the EU without any restrictions. National rules regarding exit tax states that companies who wants to move their business out of Sweden is taxed as if their assets has been disposed of at the exit time. These rules have been found to restrict EU law according to case RÅ 2008 ref 30. Because of this a new set of rules has arisen which regards respite of payment of the tax. The rules regarding companies who wants to establish business in Sweden is stated in chapter 20a IL. This chapter states how purchase value and acquisition cost shall be calculated when a company enters taxation in Sweden. A company who enters taxation in Sweden is taxed as if the assets have been acquired at the time of the move. The Swedish rules can be incompatible with EU law if the rules restrict the freedom of establishment. In the analysis of this essay the conclusion is that Swedish national rules in question are restricting the freedom of establishment, because when a company is taxed though it vacates a Member State it can discourage companies from establishing in other member states. The determination of tax of entering can also discourage establishment, therefore the Swedish national rules conflicts with EU law. The question that occurs is whether the rules can be justified. The rules regarding taxation entry cannot be justified through the justification grounds, because the rule did not have an object of public interest and the rule was not likely to achieve the objective. Exit taxation can be justified through the principle of territoriality, however, the rule did not fulfill the requirement of proportionality and where therefore not accepted.