Tillkännagivanden från riksdagen till regeringen är ett statsvetenskapligt ämne inom svensk politik som är bristfälligt studerat. Syftet med denna beskrivande studie är att öka kunskapen om tillkännagivandet och vilka funktioner det fyller. Den grundläggande frågeställningen bryts ned till tre preciserade delfrågor om innebörden av begreppet tillkännagivande, hur man använder sig av det och hur man förhåller sig till det. För att placera forskningsproblemet i sitt sammanhang utgår jag från begrepp inom parlamentarisk demokrati och relationen mellan riksdag och regering. Delfrågorna undersöks genom litteraturgranskning och genom metoden kvalitativ textanalys med inriktning klassificerande analys. Som kompletterande metod till kvalitativ textanalys har samtalsintervjuer genomförts. Genom kvalitativ textanalys undersöks fyra tillkännagivanden samt regeringens redogörelser för behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen som avser svar på de fyra tillkännagivandena. Samtalsintervjuer genomförs med två tjänstemän vid utskottskanslier och med två politiska sekreterare vid socialdemokraternas respektive moderaternas partikanslier i riksdagen. Resultatet visar att riksdagens tillkännagivanden till regeringen är uttalanden av riksdagen i obestämd beslutsform som inte är bindande konstitutionellt men däremot politiskt bindande för regeringen genom en tradition av konstitutionell praxis. En av tillkännagivandets funktioner är möjligheten för riksdagen att uttala sig i denna form. Det som utgör en möjlighet för riksdagen kan i förlängningen bli politiskt bindande för regeringen och bidra till att riksdagen indirekt stärker sin makt. Genom att använda analysnivåerna individ-, parti- och parlamentarisk nivå visar resultatet att aktörer på olika nivåer använder tillkännagivanden som ett verktyg för olika syften. En annan av tillkännagivandets funktioner är att användas som verktyg för att kunna lyfta, kanalisera upp, ett förslag från en lägre individ- eller partinivå till den parlamentariska nivån där korrespondensen av skrivelser mellan riksdagen och regering sker.

I den här uppsatsen har jag undersökt vad det kan bero på att det uppstår brister i polisens dokumentation av de straffprocessuella tvångsmedlen. Riksdagens ombudsmän, JO, har kritiserat polisen under flera år för att det brister i dokumentationen av ärenden. Jag har genom en kombination av kvantitativa och kvalitativa metoder undersökt dokumentationen av 140 ärenden gällande innehav av narkotika för att se vilka brister som finns, hur stora dessa brister är och vad det kan bero på. I resultatdelen kommer jag att presentera hur stort problemet är och jag kommer även att komma med förslag till lösning. Den huvudsakliga teorin som använts är Lispkys teori om gräsrotsbyråkraten samt forskning av Otto Petersson, Gunnar Ekman och Rolf Granér & Maria Knutsson. Samtliga svenska forskare har undersökt den vandring en polis gör från legalistisk gröngöling till lagens autonoma, långa arm. Resultatet är överraskande med ett utslag av ca 53% av ärenden som hade tydliga drag av autonomi. Hur stort problemet är totalt sett är svårt att överblicka. Klart är att något bör göras för att komma till rätta med detta. Sen är frågan om det bara gäller dokumentation eller det är ett större institutionellt problem.

No description available.