Standardised care pathways has been identified as an emerging trend in Swedish healthcare. After the policy’s success in cancer care Swedish policy makers have decided that the policy is to be implemented in other areas of the Swedish health care system as well. This process has resulted in the development of a standardised care pathway for the early stages of schizophrenia and similar conditions. To understand the effects of exporting the policy form one area of healthcare to another this thesis sets out to investigate how the policy might impact different agencies involved in the care and treatment of schizophrenia. The study focuses on the policy’s ambition to improve coordinated care interventions. Furthermore, this is done by exploring the agencies perception of coordinated care and the organisational changes the policy might entail. The thesis draws on neo-institutional theory and the translation process to explain the spread of ideas between institutions as part of the policy process. Data has been gathered by conducting semi-structured interviews with representatives from primary healthcare, specialized psychiatric healthcare and municipal care in two different regions. The regions has been selected by population and fiscal assets to generate two cases with large differences in resources to investigate the possible impact of resources on coordinated care and the perception of the standardised care pathway. The analysis shows resources, especially in the form of competence within the workforce, as well as the structure of guidelines and agreements as central themes with an impact on coordinated care interventions. Both limited experience and continuity within the work force as well as unclear guidelines emerge as processes that limit the ability to coordinate care. In line with the theoretical framework these are identified as processes that effect the uniformity of the rationalities within and between the affected agencies. Therefore, how well the policy handles these processes is identified as a central factor for its impact on the agencies involved.

I Sverige är stroke och TIA en folksjukdom och ca 35 000 människor insjuknar varje år. Vården i Sverige ska vara jämlika och ges på lika villkor till hela Sveriges befolkning, oavsett var patienten bor eller vilken bakgrund eller personlig preferens den som söker sjukvård har. Trots detta finns de ojämlikheter i den svenska vården och så även inom strokevården. Socialstyrelsen har i de nationella riktlinjerna tryck på vikten av att patienter i akutskedet av misstänkt strokesjukdom eller TIA vårdas på en avdelning där personalen är specialiserad på strokesjukdomar. För att skapa en bättre och mer jämlik strokevård över hela landet har två sammanhållna personcentrerade vårdförlopp tagits fram. Den ena för att hjälpa till i det akuta skedet av strokevården och de andra för att stötta upp i den rehabiliterande delen av vårdförloppet. Syftet i detta arbete är att undersöka hur implementeringen av vårdförloppen har artat sig på ett mindre sjukhus utifrån sjuksköterskor och vårdadministratörer samt medicinska sekreterares perspektiv. Det som framkommit under tiden som studien med detta arbete pågått är att de finns möjlighet för vårdadministratörer och medicinska sekreterarnas kompetens att nyttjas bättre. Att sjuksköterskor upplever att arbetet med vårdförloppen går framåt samt att vilja och teamkänsla finns för att jobba vidare med implementeringen. De huvudsakliga svårigheter som tas upp i det här arbetet är hög personalomsättning och överbeläggningar som tär på tid och motivation.