Akutsjuksköterskans roll är att tillhandahålla omedelbar vård till människor eller att utföra en omvårdnadsåtgärd som kan förhindra att en nödsituation uppstår. Akutsjuksköterskan ska leda, initiera och samordna patientvården. Faktorer som påverkar patientsäkerheten är ledarskapet, att arbeta i team, att arbeta evidensbaserat, kommunikation, utbildning och att arbeta patientcentrerat. Rapid response system (RRS) utvecklades för att förbättra patientsäkerheten inom akutsjukvården. Det finns fyra enheter som är grundläggande för systemet. Den afferenta komponenten som omfattar av sjuksköterskan som ansvarar för identifiering av varningssignaler för kritiskt sjuka patienter och aktivering av RRS. Till sin hjälp har sjuksköterskan ett track- and triggersystem som baseras på patientens vitalparametrar för att identifiera kritiskt sjuka patienter på avdelning. De vanligaste förekommande vitalparametrarna inom akutsjukvården är: respiration, temperatur, blodtryck, hjärtfrekvens, medvetandegrad samt urinproduktion. Den efferenta komponenten är den hjälpinsats som den afferenta komponenten tillkallar vid aktivering av RRS när avvikande vitalparametrar är observerade och genererar hög poängsumma i ett track- and triggersystem alternativt på inrådan av sjuksköterskans instinktiva känsla av att patientens tillstånd försämrats. Syftet var att belysa sjuksköterskans upplevelser av att arbeta utefter ett rapid response system och belysa dess påverkan på patientsäkerheten. Metoden som användes var litteraturöversikt. Databassökningar gjordes i PubMed, CINAHL och Web Of Science, vilket resulterade i att 16 artiklar inkluderades i studien. Inklusionskriterier som användes var att artikeln skulle vara publicerad på engelska, ’peer- reviewed’ och publicerade i vetenskapliga tidskrifter mellan år 2006–2016. En integrerad analysmetod användes för att finna likheter och skillnader i resultatet. I resultatet framkom det att RRS ökade identifieringen av kritiskt sjuka patienter och flertalet artiklar konstaterade att RRS minskade antalet hjärtstopp och oväntade dödsfall. I resultatet framkom svårigheter och begränsningar med att arbeta utefter RRS så som otillräcklig kompetens, hög arbetsbelastning och hierarki. Avvikande vitalparametrar togs mer på allvar jämfört med ”tysta” förändringar. Sjuksköterskorna aktiverade systemet på grund av oro relaterat till klinisk erfarenhet, trots att vitalparametrarna var normala RRS var till hjälp att hantera kritiskt sjuka patienter och fungerade som sjukhusets 112. Avdelningssjuksköterskorna upplevde att de mestadels fick stöttning av det medicinska akutvårdsteamet men tillfällen då sjuksköterskan upplevde otrevligt bemötande påverkade det beslutsfattandet av aktivering av RRS negativt framöver. Slutsatsen av denna litteraturöversikt tyder på att RRS främjar patientsäkerheten och hjälper sjuksköterskan i sitt dagliga arbete genom att främja säker vård. Sjuksköterskans upplevelser belyser gynnsamma omständigheter och upplevda svårigheter med RRS som kan användas till vidare forskning för att utveckla systemet. / The role of the emergency nurse is to provide immediate care to patients or to perform a nursing intervention that can prevent an emergency. They should lead, initiate and coordinate patient care. Factors that affect patient safety could be leadership, working in teams, evidence-based work, communication, training, or patient-centered work. Rapid response system (RRS) was developed to improve patient safety in emergency care. There are four units that are essential for the system to function. The afferent component includes the nurse who is responsible to identify warning signs if the patient is deteriorating and activate RRS. A track-and trigger system based on the patient’s vital signs is used to assist the nurse to identify deteriorating patients on wards. The most common vital signs in emergency care are: respiration, temperature, blood pressure, heart rate, consciousness and urine production. The efferent component is the relief effort that the afferent component calls for by activating RRS when abnormal vital signs are observed and generate a high score in the track-and trigger system. Alternatively, on the advice of the nurse's instinctive feeling that the patient's condition has deteriorated. The aim of this study was to highlight nurses' experiences of applying rapid response system in their work and illustrate its impact on patient safety. The method used was a literature review. Database searches were made in PubMed, CINAHL and Web of Science, which resulted in 16 articles being included in the study. Inclusion criteria used were English language, ’peer-reviewed’ and published in scientific journals between the years 2006-2016. An integrated analysis was used to find similarities and differences in the results. The result showed that RRS increased identification of critically ill patients, resulting in reduced number of cardiac arrests and unexpected deaths and led to more patients being moved to a higher level of care. Difficulties or limitations that emerged were inadequate skills, high workload and hierarchy. Abnormal vital signs were taken more seriously compared to "silent" changes. The nurses sometimes activated the system due to concerns based on their clinical experience, despite vital signs being normal. RRS was a help to manage critically ill patients and served as the hospital's Department 112. The emergency medical team mostly supported the nurses, but sometimes they experienced negative attitudes, which affected the future activations negatively. The conclusion of this literature review indicates that RRS for patient safety could help nurses in their daily work by promoting safe care. The nurse's experiences highlight the favorable circumstances and perceived difficulties with the RRS, which could be used for further research to develop the system.

Psykiatrisk öppenvård utgör en viktig komponent inom den svenska psykiatriska vården och behovet av sådan verksamhet ökar för varje år. Specialistsjuksköterskans kompetens och patientdelaktighet utgör en framgångsfaktor för en god psykiatrisk vård, samtidigt som denna delaktighet ofta kommer med utmaningar. Utebliven delaktighet riskerar att leda till vårdlidande. Den här studiens syfte var att undersöka sjuksköterskors upplevelser av patientdelaktighet inom den svenska psykiatriska öppenvården. Upplevelsen av patientdelaktighet utforskas genom kvalitativa intervjuer med sju sjuksköterskor, som arbetar i den öppen psykiatriska vården i Västra Götalandsregionen. Studien har sin metodologiska utgångspunkt i reflekterande livsvärldsforskning och intervjuerna analyserades med hjälp av induktiv innehållsanalys. Resultatet sammanfattades till tre huvudkategorier, Främja patientens deltagande, att skapa rum för patientens röst och sjuksköterskans roll i patientens vårdresa, vilka sammanfattade intervjuernas huvudlinjer. Resultatet indikerar att patientdelaktighet i likhet med tidigare forskning är central för ökad vårdkvalitet, men också hur denna begränsas av resursbrist. Vårdrelationen framträder som en nyckelfaktor i patientdelaktigheten, men resursbrist hindrar sjuksköterskan från att bygga och bibehålla dessa. Studien bidrar med insikter gällande resurstilldelning och organisatoriska förändringar, som kan stärka patientens delaktighet, öka vårdkvalitet och minska vårdlidande. Genom att åskådliggöra sjuksköterskornas röster, belyser denna studie behovet av förändringar som möjliggör ökat patientengagemang och ökad patientdelaktighet inom psykiatrisk öppenvård. Studien belyser behovet av att adressera resursbegränsningar och implementering av individuellt anpassad delaktighet genom exempelvis tekniska hjälpmedel. Fortsatt forskning föreslås fokusera på just detta. Studien uppmanar specialistsjuksköterskor inom psykiatri att prioritera byggandet av starka, förtroendefulla relationer till sina patienter i syfte att främja patientdelaktigheten samt att använda sin expertis för att individanpassa denna. / Psychiatric outpatient care is an important component of Swedish psychiatric care, and the need for such activities increases every year. The specialist nurse's competence and patient participation are a success factor for good psychiatric care, while this participation often comes with challenges. Non-participation risks leading to poor care. The purpose of this study was to investigate nurses' experiences of patient participation in Swedish psychiatric outpatient care. The experience of patient participation is explored through qualitative interviews with seven nurses, who work in outpatient psychiatric care in the Västra Götaland region. The study has its methodological point of departure in reflective life-world research and the interviews were analyzed using inductive content analysis. The results were summarized into three main categories, promote the Patient´s Participation, to Create Space for the Patient's Voice and The Nurse's Role in the Patient's Care Journey, which summarized the main lines of the interviews. The results indicate that, similar to previous research, patient participation is central to increased quality of care, but also how this is limited by a lack of resources. The care relationship appears as a key factor in patient participation, but a lack of resources prevents the nurse from building and maintaining these. The study contributes insights regarding resource allocation and organizational changes, which can strengthen patient participation, increase care quality and reduce care suffering. By illustrating the nurses' voices, this study highlights the need for changes that enable increased patient engagement and increased patient participation in psychiatric outpatient care. The study highlights the need to address resource limitations and implementation of individually adapted participation through, for example, technical aids. It is suggested that further research focus on precisely this. The study urges specialist nurses in psychiatry to prioritize the building of strong, trusting relationships with their patients in order to promote patient participation and to use their expertise to tailor this to the individual.