Bakgrund: Arbetsrelaterad nack- och skuldersmärta är problematiskt både för arbetstagaren och arbetsgivaren. Denna smärta är vanligt förekommande vid statiska och/eller repetitiva arbetsmoment vilket ofta förekommer bland biomedicinska analytiker. Det finns viss evidens för att pauser med specifik styrketräning på arbetsplatsen kan påverka denna typ av smärta.  Syfte: Att undersöka hur två korta styrketräningspass per dag kan påverka nack- och skuldersmärta hos de som arbetar på biomedicinskt laboratorium och hur implementering av fysisk aktivitet på arbetsplatsen fungerar. Metod: Biomedicinska analytiker (n=9) på Norrlands Universitetssjukhus genomförde under tre veckor ett kort styrketräningsprogram för nacke och skuldra två gånger per dag på arbetstid. Smärta mättes med 11-gradig NRS (medelvärde senaste veckan), och sexgradig Likertskala (medelvärde senaste tre veckorna) före och efter intervention. Implementeringen utvärderades genom grad av fullföljande. Resultat: Kliniskt signifikant minskning av smärta erhölls. Smärta mätt med NRS gick ned med 1,56 poäng från veckan innan till interventionens sista vecka (p=0,007). Smärta skattad på Likertskala gick också ned med en kliniskt signifikant skillnad (p=0,005). Fullföljandegraden blev i genomsnitt 77,3%, dock rapporterat av endast fyra av nio deltagare. Konklusion: Interventionen med korta styrketräningspass på arbetstid visade sig lyckad med en minskad smärta för deltagarna. Implementeringsmetoden fungerade väl baserat på den relativt höga graden fullföljande. Detta var dock en mindre pilot-studie och för mer kunskap behövs större studier med fler personer och helst en kontrollgrupp.

Bakgrund Hemiparetisk skuldersmärta (HPS) efter stroke är vanligt med en prevalens mellan 22-47%. I nuläget finns ingen optimal behandling för HPS och de nationella riktlinjerna rekommenderar stödjande hjälpmedel som behandling trots att patienter beskrivit dessa som negativa. Därför föreslås en mer aktiv behandling mot HPS.   Syfte Att undersöka patienters upplevelse av aktiv träning för att förebygga eller minska skuldersmärta efter stroke, dels inneliggande på sjukhus med stöd av undersköterskor samt självständig träning i hemmiljö. Metod Det är en explorativ studie med kvalitativ ansats. Fem strokepatienter rekryterades och följdes under sex månader. Fem semi-strukturerade intervjuer gjordes per deltagare för att följa deltagarnas upplevelser över tid. Två analyser genomfördes, en i sjukhusmiljö och en i hemmiljö. Data analyserades med kvalitativ innehållsanalys.  Resultat Sex teman utkristalliserades i vardera analys och visade stor spridning på upplevelser gällande övningarna. Hindrande faktorer för träningen var smärta och trötthet samt undersköterskornas traditionella roll. Deltagarna upplevde biopsykosociala effekter av träningen och de kände förtroende för personal och träningen.  Konklusion Aktiv träning för HPS upplevdes förbättra det biopsykosociala måendet, i sjukhus- och hemmiljö. Ytterligare studier behövs för att undersöka hur träningen kan optimeras gällande undersköterskors potentiella roll som coacher och faktorer som underlättar för ökad empowerment för självträning. / BackgroundHemiparetic shoulder pain (HSP) after stroke is common, with a prevalence of 22-47%. Currently there is no optimal treatment for HSP and National guidelines recommends using assistant aids as treatment, despite negative experiences from patients. Therefore, an active treatment to HSP is suggested.  Aim To investigate experiences of an active rehabilitation to decrease or prevent HSP after stroke; in hospital with coaching from assistant nurses and self-training.  Method It is an exploratory study with a qualitative approach. Five stroke patients were recruited and followed for six months. Five interviews per patient were made with a semi-structured interview guide to examine experiences over time. Data were analyzed using a qualitative content analysis.   Results Six themes per analyze emerged which indicated a wide spread of experiences about the exercises. Barriers to execute the rehabilitation were pain and fatigue and the traditional roles of assistant nurses. Biopsychosocial effects and trust towards the exercises and staff was experienced.  Conclusions Active rehabilitation for HSP was found to improve biopsychosocial well-being, in hospital and home environment. Further research is required to investigate how the rehabilitation can be optimized regarding the assistant nurse’s potential role as coaches and factors that facilitate increased empowerment for self-training.

<p><strong>Syfte och frågeställningar </strong></p><p>Studiens syfte var att undersöka om utförandet av en isometrisk bålstabiliseringsövning/coreövning kunde påverka upplevelsen av smärta i nacke, axlar och skuldror hos kvinnor med kronisk/långvarig idiopatisk smärta. Studiens frågeställningar var: Hur påverkar utförandet av övningen ”plankan” upplevelsen av smärta i nacke, axlar och skuldror hos deltagarna? Förändras den maximala uthålligheten i övningen mellan deltagarnas första och sista träningstillfälle? Kan interventionen fullföljas av deltagarna?</p><p><strong>Metod </strong></p><p>Fyra kvinnliga deltagare som alla hade kronisk/långvarig smärta i nacke, axlar eller skuldror utförde övningen ”plankan” som hemträningsövning under fyra veckors tid. Mängden träning dokumenterades i en träningsdagbok som deltagarna kontinuerligt fyllde i under träningsperioden. Före samt inom en vecka efter träningsperioden ifylldes en enkät med frågor om upplevd intensitet, frekvens och lokalisation av smärta. Dessutom mättes maximal uthållighet i övningen ”plankan”.</p><p><strong>Resultat </strong></p><p>Efter träningsperioden uppskattade alla deltagare med smärta i nacken en förbättring med 1-3 skalsteg i en sammanslagning av alla frågor rörande smärta i nacke. Detta innebar<strong> </strong>att förändringen mellan deltagarnas svar i före- och efterenkäten, där skalan 0-10 användes, slogs samman till ett värde. Smärta i axlarna skattades som markant förbättrad av två deltagare samt som något försämrad respektive inte förändrad av två deltagare. Endast en deltagare uppskattade sig ha smärta i skuldrorna och ingen skillnad i uppskattningen sågs mellan före- och efterenkäten. Maximal uthållighet i övningen mellan första och sista träningstillfället ökade statistiskt signifikant för alla deltagare mätt i både procent och sekunder.</p><p><strong>Slutsats</strong></p><p>Resultatet i studien tyder på att övningen kan genomföras av individer med långvarig idiopatisk smärta i nacke, axlar och skuldror utan att ökad upplevd smärta eller andra obehag uppstår samt att den maximala uthålligheten i övningen ökar genom att övningen utförs. Hur många gånger övningen måste utföras för att ge resultat på uthållighet är oklart. Trots att flera deltagare upplevde minskad smärta efter träningsperioden så kan inga slutsatser tas då deltagarantalet var litet och resultatet för interventionsgruppen inte jämförts med en kontrollgrupp. Stora variationer i utförandet av hemträningen förekom bland deltagarna och flera faktorer utöver träningsövningen kan ha påverkat förändringen i smärtupplevelse.</p>

Syfte och frågeställningar Studiens syfte var att undersöka om utförandet av en isometrisk bålstabiliseringsövning/coreövning kunde påverka upplevelsen av smärta i nacke, axlar och skuldror hos kvinnor med kronisk/långvarig idiopatisk smärta. Studiens frågeställningar var: Hur påverkar utförandet av övningen ”plankan” upplevelsen av smärta i nacke, axlar och skuldror hos deltagarna? Förändras den maximala uthålligheten i övningen mellan deltagarnas första och sista träningstillfälle? Kan interventionen fullföljas av deltagarna? Metod Fyra kvinnliga deltagare som alla hade kronisk/långvarig smärta i nacke, axlar eller skuldror utförde övningen ”plankan” som hemträningsövning under fyra veckors tid. Mängden träning dokumenterades i en träningsdagbok som deltagarna kontinuerligt fyllde i under träningsperioden. Före samt inom en vecka efter träningsperioden ifylldes en enkät med frågor om upplevd intensitet, frekvens och lokalisation av smärta. Dessutom mättes maximal uthållighet i övningen ”plankan”. Resultat Efter träningsperioden uppskattade alla deltagare med smärta i nacken en förbättring med 1-3 skalsteg i en sammanslagning av alla frågor rörande smärta i nacke. Detta innebar att förändringen mellan deltagarnas svar i före- och efterenkäten, där skalan 0-10 användes, slogs samman till ett värde. Smärta i axlarna skattades som markant förbättrad av två deltagare samt som något försämrad respektive inte förändrad av två deltagare. Endast en deltagare uppskattade sig ha smärta i skuldrorna och ingen skillnad i uppskattningen sågs mellan före- och efterenkäten. Maximal uthållighet i övningen mellan första och sista träningstillfället ökade statistiskt signifikant för alla deltagare mätt i både procent och sekunder. Slutsats Resultatet i studien tyder på att övningen kan genomföras av individer med långvarig idiopatisk smärta i nacke, axlar och skuldror utan att ökad upplevd smärta eller andra obehag uppstår samt att den maximala uthålligheten i övningen ökar genom att övningen utförs. Hur många gånger övningen måste utföras för att ge resultat på uthållighet är oklart. Trots att flera deltagare upplevde minskad smärta efter träningsperioden så kan inga slutsatser tas då deltagarantalet var litet och resultatet för interventionsgruppen inte jämförts med en kontrollgrupp. Stora variationer i utförandet av hemträningen förekom bland deltagarna och flera faktorer utöver träningsövningen kan ha påverkat förändringen i smärtupplevelse.