Bakgrund: Tendinopati är ett samlingsbegrepp och en klinisk diagnos för ett patologiskt tillstånd i en muskelsena. Tillståndet är vanligen direkt kopplad till någon form av repetitiv rörelse eller överbelastning och besvären samt rehabiliteringen är ofta långvarig, omfattande och frustrerande. Isolerad excentrisk styrketräning har länge ansetts som den primära träningsinterventionen vid tendinopati men det råder fortfarande oklarhet över hur olika isolerade träningsupplägg står sig mot varandra. Syfte: Syftet med studien var att utvärdera om excentrisk träning i jämförelse med koncentrisk eller isometrisk träning har bättre effekt avseende smärta och funktion vid behandling av tendinopatier. Metod: En systematisk litteratursökning genomfördes i databaserna Pubmed, SCOPUS, PEDro, Web of Science, Cochrane och SportDiscus samt i de inkluderade artiklarnas referenslistor. Resultat: Totalt inkluderades nio artiklar i denna litteraturöversikt.  I samtliga artiklar var minst två av interventionerna excentrisk jämfört med koncentrisk träning vid tendinopati. Ingen av de inkluderade artiklarna behandlade isometrisk träning som en jämförande separat intervention. I sex av nio studier gjorde både den excentriska och den koncentriska interventionsgruppen förbättringar utifrån utfallsmåtten smärta och funktion, men ingen statistisk signifikant skillnad mellan grupperna kunde påvisas. I en studie varierade graden av förbättring inom både den excentriska och den koncentriska gruppen utan statistiskt signifikant skillnad mellan grupperna. I två av nio studier uppmätte den excentriska interventionsgruppen ett signifikant bättre resultat än den koncentriska. Konklusion: Denna litteraturöversikt indikerar att excentrisk träning inte har tillräckligt med vetenskapligt underlag för att kunna anses vara mer effektivt i jämförelse med koncentrisk träning. Det saknas jämförande forskningsunderlag mellan excentrisk och isometrisk träning.

Bakgrund: Knäböj är en av de mest vanligt förekommande övningarna vid träning av nedre extremitet och används både som vardagsträning, i rehabiliteringssyfte och inom styrkesporter. Två vanliga varianter av knäböj är knäböj, med skivstången bakom huvudet vilande på trapeziusmuskulaturen, och frontböj, med skivstången på framsidan på kroppen vilandes under clavikeln och på främre delen av axeln. EMG-mätningar visar på skillnad i muskelaktivering mellan de olika övningarna och även hur bålmuslukaturen aktiveras och påverkas av träning med respektive övning. För att utföra en knäböj krävs det att kroppens motoriska och posturala funktioner är intakt. Studier visar på att stärkande övningar för nedre extremitet har en positiv effekt på balans. Syfte: Syftet med denna pilotstudie var att undersöka hur styrketräning med knäböj och frontböj påverkar isometrisk styrka i bålmuskulaturen, respektive effekter på posturalt svaj. Metod: Studien hade en kvantitativ experimentell design i form av randomiserad kontrollerad studie där deltagarna (n=10) har delats upp i två grupper, där den ena gruppen har fått träna knäböj, och den andra gruppen har tränat frontböj. Träningen skulle utföras två gånger i veckan under fyra veckor med sin respektive övning. Varje träningspass bestod av 4 set med 8 repetitioner med en belastning på 60% av deras 1 repetition maximum. Deltagarna bestod av sex män och fyra kvinnor, med en medelålder på 26 år (SD±4). Tester på balans och bålstyrka utfördes före och efter interventionstiden. Resultat: Båda grupperna förbättrade sina resultat gällande isometrisk bålstyrka, där gruppen som utfört knäböj fick störst förbättring. Förändringarna i stillastående balans var marginella hos båda grupperna. Konklusion: Knäböj och frontböj kan vara ett sätt att förbättra isometrisk bålstyrka. Som enskild balansövning kunde det inte ses någon märkbar förbättring hos unga aktiva individer. Vidare behövs fler studier med större urval för att kunna avgöra effekterna av knäböj respektive frontböj på stillastående balans och isometrisk bålstyrka.

Bakgrund: Handhållen dynamometer (HHD) kan användas för att mäta maximal isometrisk muskelstyrka. Enbenslängdhopp och trestegshopp används för att bedöma prestationsförmågan vid hopp och är vanligt förekommande i klinik.  Syfte: Att undersöka korrelationen mellan maximal isometrisk muskelstyrka mätt med handhållen dynamometer i nio muskler i bål och nedre extremitet med prestationen vid enbenslängdhopp och trestegshopp hos friska idrottsaktiva individer. Ett delsyfte var att undersöka sambandet mellan maximal isometrisk styrka i de nio musklerna i bål och nedre extremitet. Metod: Tjugofem friska, idrottsaktiva män (72%) och kvinnor i åldrarna 15-25 (22±2) rekryterades. Maximal isometrisk muskelstyrka mätt med HHD utfördes med ”make-teknik” på mm. quadriceps, mm. hamstrings, m. iliopsoas, m. gluteus medius, m. gluteus maximus, mm. adductorer, m. obliquus externus höger och vänster samt m. lumbar erector spinae. Funktionell prestation undersöktes genom enbenslängdhopp och trestegshopp. Alla tester utfördes på det icke-dominanta benet.  Resultat: Maximal isometrisk muskelstyrka i nedre extremitet och bål korrelerade svagt till måttligt (r=0,376-0,649, p=0,065- <0,001) med prestation på enbenslängdhopp och trestegshopp. Det fanns en svag till stark korrelation mellan musklerna i bål och nedre extremitet (r=0,429-0,909, p<0,05) Konklusion: Det fanns ett samband mellan prestation på hopptester och maximal isometrisk muskelstyrka i nedre extremitet och bål vilket bidrar till en ökad förståelse vid användning av hopptesterna i klinik. Enbenslängdhopp och trestegshopp korrelerade måttligt med mm. quadriceps, m. lumbar erector spinae och m. iliopsoas. Trestegshopp korrelerade även måttligt med mm. hamstrings, m. gluteus medius och m. gluteus maximus. Sannolikt ställer trestegshopp större krav på stabilitet i höft- och knäled. Det fanns ett samband mellan maximal isometrisk muskelstyrka i bål och nedre extremitet. En stark korrelation sågs mellan m. obliquus externus och m. gluteus medius, mm. hamstrings, mm. quadriceps samt m. iliopsoas. En stark korrelation sågs även mellan m. lumbar erector spinae och mm. quadriceps samt m. iliopsoas.

No description available.

Inledning: Muskelstyrka i höftregionen är en viktig fysisk färdighet inom fotboll dels ur ett prestationsperspektiv, dels för skadeprevention. Trots detta saknas normativa isometriska styrkevärden för höftadduktorer och - abduktorer hos damfotbollsspelare. Syfte: Syftet med denna tvärsnittsstudie var att undersöka den isometriska höftstyrkan i adduktion, unilateralt och bilateralt, samt höftabduktion unilateralt med en handhållen dynamometer hos skadefria damfotbollsspelare. Metod: 29 friska damfotbollsspelare på elitnivå inkluderades i studien. Den isometriska höftstyrkan mättes vid ett tillfälle på försäsongen med en handhållen dynamometer. Höftadduktion och -abduktion mättes unilateralt i en sidliggande position och den bilaterala höftadduktorstyrkan mättes i ett squeeze-test i en ryggliggande position. Ett tillägg av en extern fixation av dynamometern applicerades vid testtillfället. Resultat: Styrkevärden (medelvärde, SD ±) var: höftabduktion dominant ben 1,94 ± 0,3 Nm/kg, icke-dominant ben 1,81± 0,3 Nm/kg, höftadduktion dominant ben 1,61 ± 0,3 Nm/kg, icke-dominant ben 1,51 ± 0,3 Nm/kg, squeeze-test 4,11 ± 0,5 N. Styrkekvot adduktion/abduktion var 0,83 dominant ben och 0,84 icke-dominant ben. Det dominanta benet var signifikant starkare (p<0,05) i både höftadduktion och -abduktion, 7 % respektive 8 %. Konklusion: För damfotbollsspelare var det dominanta benet signifikant starkare i både höftadduktion och -abduktion. Höftabduktorerna var signifikant starkare än adduktorerna i både det dominanta och icke-dominanta benet med en styrkekvot adduktorerna/abduktorerna på 0,83 respektive 0,84. / Introduction: Hip strength is an important physical factor in soccer for both performance and for injury prevention. Despite this normative isometric strength values are lacking for hip adduction and abduction in healthy women’s soccer players. Aim: The aim of this cross-sectional study was to examine the isometric hip strength in adduction, unilateral and bilateral, and hip abduction unilateral with a handheld dynamometer in healthy women's soccer players. Methods: 29 healthy female elite soccer players were included in the study. The isometric hip strength was measured one time in the pre-season with a hand-held dynamometer. Hip adduction and abduction were measured unilaterally in a side lying position and the bilateral hip adductor strength was measured in a squeeze test in a supine position. An addition of an external fixation of the dynamometer was applied during testing. Results: Strength values (mean, SD ±) were: hip abduction dominant leg 1,94 ± 0,3 Nm/kg, non-dominant leg 1,81± 0,3 Nm/kg, hip adduction dominant leg 1,61 ± 0,3 Nm/kg, non-dominant leg 1,51 ± 0,3 Nm/kg, squeeze-test 4.11 ± 0.5 N. The strength ratio of adduction/abduction were 0,83 dominant leg and 0,84 non-dominant leg. The dominant leg was significantly stronger (p<0,05) in both hip abduction and adduction, 7 % and 8 %, respectively. Conclusion: For women’s soccer players the dominant leg was significantly stronger in both hip abduction and adduction. The hip abductors were significantly stronger than the adductors in both the dominant and non-dominant leg with a strength ratio adductor/abductor 0,83 and 0,84 respectively.

Introduktion: Muskulära styrke- och uthållighetsteter är fysioterapeutiska bedömningsinstrument som används inom hjärtrehabilitering. I kliniken krävs uppdaterade normalvärden för de muskulära styrke- och uthålighetstesten samt värden på absolut reliabilitet (MDC) för att upptäcka avvikelser och avgöra kliniskt relevanta förändringar vid utvärdering av patientens prestationsförmåga.   Syfte: Att utvärdera test-retest reliabiliteten och ta fram normalvärden för muskulära styrke- och uthållighetstester.   Metod och material: Test-retest analysen bestod av två testtillfällen med 2-3 dagars mellanrum där 9 friska personer (6 kvinnor, 3 män) slutförde samtliga test (isometrisk armbågsflexion, isometrisk knäextension, isotonisk unilateral axelflexion och isotonsik unilateral tåhävning). Underlaget till normalvärdesanalysen bestod av insamlad data på 164 friska kontroller (61 kvinnor, 103 män) från tidigare studier.   Resultat: Den relativa reliabiliteten klassades som utmärkt för isometrisk armbågsflexion (ICC = 0,98), isometrisk knäextention (ICC = 0,97) samt isotonisk unilateral axelflexion (ICC = 0,98) och god för isotonisk unilateral tåhävning (ICC = 0,90). Mäns muskulära uthållighet var sämre jämfört med kvinnor vid test av isotonisk unilateral axelflexion. Ingen enlighet sågs i muskulär uthållighet mellan könen för isotonisk unilateral tåhävning. Kraftutvecklingen för män var större i båda isometriska tester jämfört med kvinnor. En skillnad sågs mellan olika åldersgrupper i isometrisk knäextension och isotonisk unilateral tåhävning. Ingen skillnad sågs mellan åldersgrupperna i övriga test.   Konklusion: Den relativa reliabiliteten för de muskulära styrke- och uthållighetstesten klassas vara god-utmärkt. Mer forskning behövs på större studiepopulationer där samtliga åldersgrupper representeras för att ta fram ett precist och stabilt underlag för normalvärden och absolut reliabilitet som kan representera och matcha standarden i den kliniska verksamheten.

Introduktion: Sportrelaterade hjärnskakningar drabbar minst 1.6 till 3.8 miljoner idrottare varje år i USA. Idrottare aktiva inom olika kontaktidrotter har en relativ ökad risk att drabbas av hjärnskakningar. Ungdomar är särskilt känsliga för hjärnskakningar på grund av strukturella och anatomiska skillnader i hjärn- och kroppsutvecklingen, vilket kan leda till allvarligare skador. Låg nackstyrka har visat sig vara en bidragande faktor hos idrottare som drabbats av hjärnskakning. Syfte: Att undersöka vilka typer av nackträningsinterventioner som används och om de ökar nackstyrkan hos ungdomar inom kontaktidrotter. Metod: En strukturerad sökning gjordes i Pubmed, Web of Science, SportDiscus och Medline med hjälp av en PICO. P = Idrottande ungdomar inom kontaktidrotter, 12–19 år. I = Träning av nackmuskulaturen och dess effekt. C = Studier som jämför nackträning med kontrollgrupp utan nackträning. O = Ökad nackstyrka. Resultat: Databassökningen genererade 520 studier. Efter kontroll av titel, abstrakt och full genomgång av studier inkluderades fyra studier. Vid referenssökning hämtades två andra studier in som genomgick samma procedur. Samtliga inkluderade studier fann en ökning av nackstyrka efter intervention. Störst ökning i nackstyrka sågs där nackträningen implementerades i ett befintligt skadeförebyggande program. I fem av sex interventioner användes isometrisk träning för att öka nackstyrkan. Konklusion: Nackstyrka går att öka på relativ kort tid med få eller inga redskap. Det går inte att dra en slutsats kring vilken metod som är effektivast då metoderna varierar. Framtida forskning bör fokusera på fler deltagare och idrotter då befintlig forskning är begränsad. / Introduction: Sports-related concussions affect at least 1.6 to 3.8 million athletes each year in the United States. Athletes active in various contact sports have a relatively increased risk of concussion. Adolescents are particularly susceptible to concussions due to structural and anatomical differences in brain and body development, which can lead to more serious injuries. Low neck strength has been shown to be a contributing factor in athletes suffering from concussions. Aim: To investigate what types of neck training interventions are used and whether they increase neck strength among adolescents involved in contact sports. Method: A structured literature search was done in Pubmed, Web of Science, SportDiscus and Medline using a PICO. P = Adolescent athletes in contact sports, 12-19 years old. I = Training of the neck muscles and their effect. C = Studies that compare neck training with control group without neck training. O = Increased neck strength. Results: The database search generated 520 studies. After checking titles, abstract and full screening of studies, four was included. During reference search, two other studies were found and underwent the same procedure. All included studies found an increase in neck strength after intervention. The largest increase in neck strength was seen where neck training was implemented in an already existing injury prevention program. In five of the six interventions, isometric training was used to increase neck strength. Conclusion: Neck strength can be increased in a relatively short time with few or no tools. It is not possible to draw a conclusion about which method is the most effective one, as the methods vary. Future research should focus on more participants and sports as existing research is limited.

<p><strong>Syfte och frågeställningar </strong></p><p>Studiens syfte var att undersöka om utförandet av en isometrisk bålstabiliseringsövning/coreövning kunde påverka upplevelsen av smärta i nacke, axlar och skuldror hos kvinnor med kronisk/långvarig idiopatisk smärta. Studiens frågeställningar var: Hur påverkar utförandet av övningen ”plankan” upplevelsen av smärta i nacke, axlar och skuldror hos deltagarna? Förändras den maximala uthålligheten i övningen mellan deltagarnas första och sista träningstillfälle? Kan interventionen fullföljas av deltagarna?</p><p><strong>Metod </strong></p><p>Fyra kvinnliga deltagare som alla hade kronisk/långvarig smärta i nacke, axlar eller skuldror utförde övningen ”plankan” som hemträningsövning under fyra veckors tid. Mängden träning dokumenterades i en träningsdagbok som deltagarna kontinuerligt fyllde i under träningsperioden. Före samt inom en vecka efter träningsperioden ifylldes en enkät med frågor om upplevd intensitet, frekvens och lokalisation av smärta. Dessutom mättes maximal uthållighet i övningen ”plankan”.</p><p><strong>Resultat </strong></p><p>Efter träningsperioden uppskattade alla deltagare med smärta i nacken en förbättring med 1-3 skalsteg i en sammanslagning av alla frågor rörande smärta i nacke. Detta innebar<strong> </strong>att förändringen mellan deltagarnas svar i före- och efterenkäten, där skalan 0-10 användes, slogs samman till ett värde. Smärta i axlarna skattades som markant förbättrad av två deltagare samt som något försämrad respektive inte förändrad av två deltagare. Endast en deltagare uppskattade sig ha smärta i skuldrorna och ingen skillnad i uppskattningen sågs mellan före- och efterenkäten. Maximal uthållighet i övningen mellan första och sista träningstillfället ökade statistiskt signifikant för alla deltagare mätt i både procent och sekunder.</p><p><strong>Slutsats</strong></p><p>Resultatet i studien tyder på att övningen kan genomföras av individer med långvarig idiopatisk smärta i nacke, axlar och skuldror utan att ökad upplevd smärta eller andra obehag uppstår samt att den maximala uthålligheten i övningen ökar genom att övningen utförs. Hur många gånger övningen måste utföras för att ge resultat på uthållighet är oklart. Trots att flera deltagare upplevde minskad smärta efter träningsperioden så kan inga slutsatser tas då deltagarantalet var litet och resultatet för interventionsgruppen inte jämförts med en kontrollgrupp. Stora variationer i utförandet av hemträningen förekom bland deltagarna och flera faktorer utöver träningsövningen kan ha påverkat förändringen i smärtupplevelse.</p>

Syfte och frågeställningar Studiens syfte var att undersöka om utförandet av en isometrisk bålstabiliseringsövning/coreövning kunde påverka upplevelsen av smärta i nacke, axlar och skuldror hos kvinnor med kronisk/långvarig idiopatisk smärta. Studiens frågeställningar var: Hur påverkar utförandet av övningen ”plankan” upplevelsen av smärta i nacke, axlar och skuldror hos deltagarna? Förändras den maximala uthålligheten i övningen mellan deltagarnas första och sista träningstillfälle? Kan interventionen fullföljas av deltagarna? Metod Fyra kvinnliga deltagare som alla hade kronisk/långvarig smärta i nacke, axlar eller skuldror utförde övningen ”plankan” som hemträningsövning under fyra veckors tid. Mängden träning dokumenterades i en träningsdagbok som deltagarna kontinuerligt fyllde i under träningsperioden. Före samt inom en vecka efter träningsperioden ifylldes en enkät med frågor om upplevd intensitet, frekvens och lokalisation av smärta. Dessutom mättes maximal uthållighet i övningen ”plankan”. Resultat Efter träningsperioden uppskattade alla deltagare med smärta i nacken en förbättring med 1-3 skalsteg i en sammanslagning av alla frågor rörande smärta i nacke. Detta innebar att förändringen mellan deltagarnas svar i före- och efterenkäten, där skalan 0-10 användes, slogs samman till ett värde. Smärta i axlarna skattades som markant förbättrad av två deltagare samt som något försämrad respektive inte förändrad av två deltagare. Endast en deltagare uppskattade sig ha smärta i skuldrorna och ingen skillnad i uppskattningen sågs mellan före- och efterenkäten. Maximal uthållighet i övningen mellan första och sista träningstillfället ökade statistiskt signifikant för alla deltagare mätt i både procent och sekunder. Slutsats Resultatet i studien tyder på att övningen kan genomföras av individer med långvarig idiopatisk smärta i nacke, axlar och skuldror utan att ökad upplevd smärta eller andra obehag uppstår samt att den maximala uthålligheten i övningen ökar genom att övningen utförs. Hur många gånger övningen måste utföras för att ge resultat på uthållighet är oklart. Trots att flera deltagare upplevde minskad smärta efter träningsperioden så kan inga slutsatser tas då deltagarantalet var litet och resultatet för interventionsgruppen inte jämförts med en kontrollgrupp. Stora variationer i utförandet av hemträningen förekom bland deltagarna och flera faktorer utöver träningsövningen kan ha påverkat förändringen i smärtupplevelse.

Aim The purpose of this study was to compare resistance-trained (RT) and non-trained (NT) males regarding mechanisms for neural activation during isometric muscle contractions of the soleus muscle. Further the plantar flexor strength of the two groups were compared. Method Ten males that had been resistance training for at least 3 years (RT) and 10 who did not train regularly (NT) participated in the study. The participants performed isometric contractions of their right plantar flexors against an isokinetic dynamometer at 15, 25, 50, 80 and 100% of maximal voluntary contraction. Five contractions were performed for each level in two different conditions; one where the participants were stimulated using transcranial magnetic stimulation over the left motor cortex and one in which they were stimulated electrically over the tibial nerve. Stimulations were also delivered at rest. The resulting soleus muscle motor evoked potentials (MEPs) and V-waves were normalized to a maximal M-wave (Mmax). Plantar flexor strength was measured and voluntary activation estimated using the twitch interpolation technique. Results No significant difference was found between the RT and the NT group for voluntary activation, V/Mmax ratio or MEP/Mmax at any level of maximal voluntary contraction (MVC). The RT group was significantly stronger than the NT group. Conclusions The study showed that the RT group was stronger than the NT group. Despite the difference in strength there was no significant group difference between the two groups in MEPs, V/Mmax or voluntary activation. This indicates that there is no, or a very small difference in corticospinal excitability of the soleus muscle between the chronic RT males and the NT males.