<p>Syftet med denna studie är att beskriva mental träning som rehabiliteringsmetod för personer som drabbats av stroke med hemipares av övre extremitet. Metoden som har använts är litteraturstudie med deskriptiv ansats. Tolv vetenskapliga artiklar ligger till grund för resultatet. Resultatet i alla granskade studier visar att mental träning ger positiva motoriska förändringar och att patienterna upplever ett ökat användande av armen i ADL. Mental träning är en kostnadseffektiv metod som patienterna lätt tar till sig och som i kombination med fysisk träning ökar resultaten av rehabilitering. Mental träning är en metod som kan användas i både tidig och sen rehabilitering och som kan tränas självständigt i den egna bostaden. Det krävs dock mer forskning för att fastställa riktlinjer och användbara bedömningsinstrument för att mental träning ska kunna användas i rehabiliteringen efter stroke.</p>

In today’s technological society, there are increasingly less physical demands on the locomotor system. However, despite that notion strength and function in the hand’s complex biomechanical system are in fact both needed to cope with daily life. The grip function is a main function in the hand and is used in many examples of scientific research, for instance when assessing physical health and predicting the probabilities of premature mortality. A newly developed tool for assessing grip strength is Grip-it which today lacks support for the arm which would offer a standardized measured position for the upper extremity. The objective of this project was to design and evaluate a support for the arm that positions the upper extremity for maximum power capacity when assessing the amount of grip strength. A dynamic product development based on anthropometrical data has been applied to design a support for the arm with focus on the user. Literature surveys, preliminary studies and an evaluation of clinical personnel have provided the basis for a functional prototype, developed in close contact with the industry, and is now ready for user tests. The group of the project is of the opinion that there are good possibilities of developing a finished product, which would enable a standardized positioning when assessing the amount of grip strength with Grip-it. With new technology, Grip-it expands possibilities of analyzing grip strength assessments and can lead to an expanded research and understanding of these assessments, subsequently applicable to rehabilitation, various sports and evaluations of certain actions taken, such as surgical ones. / I dagens tekniska samhälle ställs allt mindre fysiska krav på rörelseapparaten. Trots det så krävs styrka och funktion i handens komplexa biomekaniska system för att klara av det dagliga livet. Gripfunktionen är en huvudfunktion i handen och används i flertalet forskningssyften, exempelvis vid bedömning av fysisk hälsa och att förutspå tidig dödlighet. Ett nyutvecklat mätinstrument för gripstyrka är Grip-it som idag saknar avlastningsarmstöd som möjliggör standardiserade mätpositioner för övre extremitet. Projektets syfte var att designa och utvärdera ett avlastningsarmstöd som positionerar övre extremitet för maximal kraftutveckling vid gripstyrkemätningar. För att designa ett avlastningsarmstöd, med användaren i centrum, har dynamisk produktutveckling utifrån antropometriska data tillämpats. Litteraturstudier, genomförd förstudie och utvärdering av klinisk personal har legat till grund för en funktionell prototyp som tagits fram i nära kontakt med näringslivet och nu är redo för användartester. Projektgruppen anser att det finns goda möjligheter för utveckling till färdig produkt, vilket skulle möjliggöra standardiserad positionering vid mätning av gripstyrka med Grip-it. Med ny teknik utökar Grip-it möjligheterna att analysera gripstyrkemätningar och kan leda till en utökad forskning och förståelse som sedan är applicerbar inom rehabilitering, olika sporter samt utvärdering av ingripanden, såsom kirurgiska ingrepp.

Syftet med denna studie är att beskriva mental träning som rehabiliteringsmetod för personer som drabbats av stroke med hemipares av övre extremitet. Metoden som har använts är litteraturstudie med deskriptiv ansats. Tolv vetenskapliga artiklar ligger till grund för resultatet. Resultatet i alla granskade studier visar att mental träning ger positiva motoriska förändringar och att patienterna upplever ett ökat användande av armen i ADL. Mental träning är en kostnadseffektiv metod som patienterna lätt tar till sig och som i kombination med fysisk träning ökar resultaten av rehabilitering. Mental träning är en metod som kan användas i både tidig och sen rehabilitering och som kan tränas självständigt i den egna bostaden. Det krävs dock mer forskning för att fastställa riktlinjer och användbara bedömningsinstrument för att mental träning ska kunna användas i rehabiliteringen efter stroke.

Bakgrund: Stroke innebär en fokal störning i hjärnan som varar minst 24 h, riskerna för stroke ökar med åldern och efter 55 års ålder är ökningarna markanta. Konsekvenserna av en stroke är en strukturell skada i hjärnan och nerverna och kan därigenom negativt påverka kognition, motorik och sensorik. Dessa nedsättningar kan i sin tur påverka individens förmåga till att kunna utföra aktiviteter i vardagen då den nedsatta funktionen av kroppen utgör hinder för individens aktivitetsutförande då många vardagliga aktiviteter förutsätter en hög grad av funktion. Strokepatienter kan således söka rehabilitering från arbetsterapeuter vars uppgift det är att hjälpa andra skapa en fungerande och tillfredsställande vardag. Den uppgiftsorienterade modellen utgår från uppfyllande av livsroller genom fysisk adaption eller förbättrat aktivitetsutförande. Denna litteraturstudie söker bilda en översikt av den effekt som den uppgiftsorienterade modellen kan ha för strokerehabilitering av övre extremiteter.för att uppnå fysisk adaption för ett förbättrat aktivitetsutförande. Syfte: Syftet med denna litteraturstudie var att bilda en översikt över den uppgiftsorienterade modellens effekt vid rehabilitering av de övre extremiteterna hos strokepatienter. Metod: En litteraturstudie där informationssökningen baserats på tre databaser: PubMed, CINAHL och AMED. Både MeSH-termer och fritextord har använts i sökningen. Efter inledande sökning vilket resulterade i totalt 163 artiklar, efter ett urval i flera steg baserad på inklusions- och exklusionskriterier som redovisas i löpande text samt sökmatris reducerades antalet till 14 artiklar som redovisas i artikelmatris. Resultat: 12 av 14 artiklarna i resultatet tyder på att den uppgiftsorienterade metoden har en positiv effekt på både funktion och användning av övre extremiteter och handens funktion specifikt. Ett visst stöd hittades även för långsiktigt positiva effekter för funktionen i övre extremiteter som en följd av den uppgiftsorienterade modellens användning inom strokerehabilitering. Slutsats: Vår studie finner stöd för den uppgiftsorienterade modellens positiva effekt inom rehabilitering av övre extremiteter hos strokepatienter. Mer forskning krävs inom området för att vidare bygga på kroppen av modern evidens som finns om modellens effekt på strokerehabilitering, särskilt gällande den långsiktiga effekten.

Inledning: Den optimala intensiteten för styrkeökning vid styrketräning anses vara 60–70% av 1RM (repetitions maximum). Ocklusionsträning innebär träning i samband med delvis strypning av det arteriella blodflödet via ett yttre tryck proximalt på extremiteten. Vid ocklusionsträning används oftast en yttre belastning som endast motsvarar 20–40% av 1RM. Syftet med den här litteraturöversikten var att undersöka effekten av lågintensiv ocklusionsträning i övre extremitet avseende styrka och hypertrofi i muskler proximalt och distalt om ocklusionen jämfört med hög- och/eller lågintensiv styrketräning. Metod: En systematisk litteratursökning genomfördes 2023-03-01. Databaserna som söktes var PubMed, SPORTDiscus och CINAHL. Sökningen kompletterades genom granskning av inkluderade studiers referenslistor. En kvalitetsgranskning av det sammanvägda resultatet utfördes enligt the Grading of Recommendations, Assessment, Development and Evaluation (GRADE).Resultat: Sökningen genererade 151 enskilda artiklar varav 15 artiklar inkluderades i studien. Kvalitetsgranskningen av underlaget visade på låg (⨁⨁◯◯) evidensgrad enligt GRADE. Två studier visade något större styrkeökning för ocklusionsträning jämfört med lågintensiv styrketräning på distal muskulatur, en visade ingen skillnad. Två studier visade större hypertrofi i ocklusionsgruppen jämfört med lågintensiv styrketräning på distal muskulatur, en visade ingen skillnad. Jämfört med högintensiv styrketräning på distal muskulatur var resultaten motsägelsefulla gällande styrka och hypertrofi. För proximal muskulatur gav ocklusionsträning större styrkeökningoch hypertrofi jämfört med lågintensiv styrketräning enligt majoriteten av studierna men verkade ge lägre styrkeökning och hypertrofi än högintensiv styrketräning. Konklusion: Ocklusionsträning i övre extremitet hos friska vuxna ger med låg säkerhet större styrkeökning och hypertrofi i muskulatur distalt och proximalt om ocklusionen jämfört med lågintensiv styrketräning. Jämfört med högintensiv styrketräning verkar ocklusionsträning ge relativt likvärdiga resultat för muskulatur distalt om ocklusionen men lägre styrkeökning och hypertrofi för proximal muskulatur. Dock bör dessa resultat tolkas med försiktighet på grund av de stora diskrepanserna mellan studierna när det kommer till träningsprotokoll, ocklusionsprotokoll och utvärderingsmetoder. / Introduction: The optimal intensity for strength gain during resistance training is thought to be 60-70% of 1RM (repetition maximum). Blood flow restriction training (BFRT) is when the arterial blood flow is partially occluded by a cuff placed proximally on the extremity during training. Usually during BFRT an external load equal to only 20-40% of 1RM is used. The aim of this study was to examine the effect of low intensity BFRT in the upper extremity regarding strength and hypertrophy in muscles proximally and distally to the occlusion site compared to high intensity resistance training (HI-RT) and/or low intensity resistance training (LI-RT). Method: A systematic search was conducted 2023-03-01. The databases that were searched wasPubMed, SPORTDiscus and CINAHL. The original search was supplemented by exploring the reference lists from the included studies. A quality assessment of the overall result was conducted according to the Grading of Recommendations, Assessment, Development and Evaluation (GRADE).Results: Of 151 identified articles, 15 were included in the study. The quality assessment showed low (⨁⨁◯◯) quality evidence according to GRADE. Two studies showed slightly higher strength gain after BFRT compared to LI-RT in distal muscles, one study showed no difference between groups. Two studies showed higher hypertrophy after BFRT compared to LI-RT in distal muscles, one study showed no difference between groups. Compared to HI-RT on distal muscles the results were contradictory regarding strength and hypertrophy. BFRT on proximal muscles produced higherstrength gain and hypertrophy than LI-RT according to most studies but seemed to provide lower strength gain and hypertrophy than HI-RT. Conclusion: BFRT in the upper extremity generates, with low certainty, higher strength andhypertrophy in muscles distally and proximally to the occlusion site compared to LI-RT. Compared to HI-RT, BFRT produces equivalent results in distal muscles but lower strength gain and hypertrophy in muscles proximally to the occlusion site. These results should be interpreted with caution due to the large discrepancy between the included studies regarding training protocols, occlusion protocols and assessment methods.

Bakgrund I Sverige drabbas årligen 50 000 personer av förvärvad hjärnskada. Vanliga komplikationer är funktionsnedsättning i övre extremitet, skuldersmärta, spasticitet och sänkt livskvalitet. En fysioterapeutisk rehabiliteringsmetod som försöker minska dessa komplikationer, men som ännu inte utvärderats vetenskapligt är Vasa-konceptet. Syfte Att undersöka vilken effekt en fem veckor lång intervention enligt Vasa-konceptet hade på nämnda komplikationer hos tre personer med förvärvad hjärnskada. Metod   Studien har en Singel Subject Experimentell Design med AB-design för att kunna följa förändringsprocessen över tid hos tre individer. Utfallsmått var Reaching Performance Scale, Patient-Specifik Funktionell Skala, Numerisk Skala, Modifierad Ashworth Skala och Modifierad Short version of Stroke Specific Quality of Life Scale. Studien pågick under sex veckor. Data bearbetades med visuell analys av trender, lutning och stabilitet. Resultat Arm/handfunktionen ökade hos två av tre deltagare. Den självskattade arm/handfunktionen ökade hos samtliga deltagare. Skuldersmärtan slutade öka hos en deltagare och övriga hade ingen smärta under interventionen, förutom vid några enstaka tillfällen. Spasticiteten i armbågsflexorer ökade hos en deltagare och förblev oförändrad hos övriga. I handledsflexorer minskade spasticiteten hos två av deltagarna och var oförändrad hos en. Livskvaliteten ökade hos samtliga deltagare. Konklusion Interventionen i studien hade positiva effekter på arm/handfunktion, skuldersmärta och livskvalitet. Ytterligare studier krävs dock för att kunna bekräfta dessa effekter av Vasa-konceptet. / Background Each year 50 000 persons are affected by acquired brain injury in Sweden. Common complications include disability in the upper extremity, shoulder pain, spasticity and reduced quality of life. A physiotherapeutic rehabilitation method which tries to reduce these complications, but has not yet been evaluated scientifically is the Vasa-concept. Purpose To examine the impact of a five-week intervention with the Vasa-concept on the mentioned complications in three persons with acquired brain injury. Method The study has a Single Subject Experimental Design with an AB-design, focusing on changes over time in three individuals. Outcome measures were Reaching Performance Scale, Patient-Specific Functional Scale, Numeric scale, Modified Ashworth Scale and Modified Short version of Stroke Specific Quality of Life Scale. The entire study lasted for six weeks. Data were processed by visual analysis of trends, tilt and stability. Results Upper extremity function increased in two of three participants. Self-rated upper extremity function increased in all participants. Shoulder pain stopped to increase in one participant and did not occur in the remainders, except for a few occasions. Spasticity in elbow flexors increased in one participant and was unchanged in the remainders. In wrist flexors the spasticity decreased in two participants and was unchanged in one. Quality of life increased in all participants. Conclusion The intervention had positive effects on arm/hand function, shoulder pain and quality of life. Further studies are needed to confirm these effects of the Vasa concept.

Introduction One out of five reported motor vehicle collision injuries occur to the upper extremities. Certain parts of The Total HUman Model for Safety (THUMS) lack validation against experimental data, including the elbow. The aim of this project is to refine and validate the elbow joint of THUMS, with focus on anatomical response of the elbow during axial impact applied to the wrist. Methods Internal contacts in the elbow were modified and new contacts assigned between bones and ligaments of the elbow. The posterior part of the radial- and ulnar collateral ligaments, and joint capsule was implemented to the model. Elasticmodulus of the cortical bones of the elbow was increased as well as the shell thickness of the humeral cortical bone. The updated model was validated against an experiment where an axial load was applied to the wrist of a female cadaver. The experimental resultant force in the wrist was then compared with the wrist force obtained from the simulations. Results The correlation between the experimental and simulation resultant wrist force for the updated model resulted in a CORA score of 0.882. This gave a 6.7% higher CORA score compared with the original model. Hourglass energy was reduced from 63.52% of internal energy to 0.78%. Energy ratio and contact energies indicated that the simulation was stable. Discussion Movement of elbow bones was assessed to be more anatomically correct, by accounting for the posterior ligament and elbow capsule support. The contact peak force in the humerus was lower and occurred earlier in the simulation in the updated model compared to the original. This is believed to be due to the reduced gap between the elbow bones after increasing the shell thickness of the humeral cortical bone. The model setup resembled the experiment in a good manner. Conclusion The upper extremity of THUMS was refined for improved biofidelity, with focus on the anatomical response of the elbow joint under an axial impact. However, further model improvements are suggested as well as extended validated against other experimental impact results. / Introduktion En av fem rapporterade krockskador med motorfordon förekommer i de övre extremiteterna. Vissa strukturer hos Total HUman Model for Safety (THUMS) saknar validering gentemot experimentell data, där armbågen är ett av dem. Syftet med detta projekt är att förfina och validera armbågsleden hos THUMS, med fokus på dess anatomiska respons under axiellt islag applicerad på handleden. Metod Interna kontakter i armbågen modifierades och nya kontakter tilldelades mellan ben och ligament. De posteriora delarna av kollateral ligament hos radius och ulna implementerades i modellen, så även armbågens ledkapseln. Elasticitetsmodulen hos de kortikala benen i armbågen höjdes och skalets tjocklek idet humerala kortikala benet utökades. Den uppdaterade modellen validerades mot ett experiment där en axiell belastning hade applicerats mot en kvinnlig kadavers handled. Den resulterande kraften i handleden från experimentet jämfördes sedan med erhållen kraft i handleden från simuleringarna. Resultat Korrelationen mellan den experimentella kraften och simulerade kraften hos den uppdaterade modellen resulterade i ett CORA-poäng på 0,882. Detta är en ökning med 6,7% jämfört med den ursprungliga modellen. Hourglassenergin reducerades från 63,52% av inre energi till 0,78%. Energiförhållandet och kontaktenergier indikerade stabil simulering. Diskussion Rörelsen av armbågens ben bedömdes vara mer anatomiskt korrekt, med hänsyn till stödet från de posteriora ligamentet och armbågens ledkapsel. Den maximala islagskraften i humerus minskade och uppträdde tidigare i simuleringen hos den uppdaterade modellen jämfört med originalet. Detta tros bero på reducerat avstånd mellan armbågens ben genom ökandet av skaltjockleken hos det humeralakortikala benet. Modelluppställningen motsvarade experimentets uppställning. Konklusion De övre extremiteterna av THUMS förfinades i syfte att förbättra biofideliteten. Fokus låg på armbågens anatomiska respons under ett axielltislag. Både ytterligare förbättringar av modellen och utökad validering mot andra experimentella islag rekommenderas. / Technology

Globally, approximately 1.2 million people die each year due to traffic accidents. Upper extremity injuries account for 18% to 25% of all car accident injuries. In order to be able to analyze these crash-related injuries, Human body models(HBMs) are used as a complement to FE simulations. An example of a HBM is the THUMS SAFER that is based on a 50 percentile American male. The aim of this study was to improve the upper extremity of the THUMS SAFER with respect to Autoliv's requirements to better predict fractures. In addition, this was validated against the Forman experiment(Forman, et al., The journal of trauma and acute care surgery, vol. 77, 2014) where human cadavers of the upper extremity were axially impacted to replicate a car collision. This was done by generating the upper extremity geometry with segmentation of medical images of a right human hand in combination with the complete STL-geometry of the forearm from the Piper project. The STL-geometry of the segmented human hand and Piper forearm was integrated and a complete STL-geometry of the upper extremity was obtained. Based on the complete STL-geometry, the FE-arm HEX 4.0 was built with modelling of bones, ligaments, soft tissue and skin with corresponding material choice in accordance with Autoliv's requirements. The model HEX 4.0 was improved considering an increased mesh density from an average of 94% to 98%. HEX 4.0 was also validated against the data from the Forman experiment for experiments 5, 6 and 15. It showed a good correlation with the acceleration curves between the simulated and experimental values for the three experiments. The reaction force in the elbow was compared for experiment 15, where the simulated value 5.7 kN divided by a factor of 1.4 from 4 kN for the experiment. Furthermore, the fi rst principal strains that occurred in HEX 4.0 were analysed by 17 ms were the highest acceleration was achieved for experiments 5 and 6. Both experiments were shown to be close to the failure threshold of bones. However, the highest value e5=9.8E-03 occurred in the radius for experiment 5, while e6=9.3E-03 in a ligament for experiment 6. In addition, the failure threshold for experiment 15 exceeded 5 ms in lunate, schapoid and triquetrum. This indication of fractures is in good agreement with the experimental results where the corresponding bones resulted in fractures in experiment 15. HEX 4.0 was an improved upper extremity of the THUMS SAFER considering an increased mesh density. It is also capable of indicating fractures and corresponding positions in the form of analyzes of occurring stresses and strains. Nevertheless, improvements and further validation of HEX 4.0 has been proposed in the future work section. / Globalt, dör varje år ungefär 1.2 miljoner personer på grund av trafi kolyckor. Skador på övre extremitet utgör 18% till 25% av alla skador inom bilolyckor. För att kunna analysera dessa krockrelaterade skador används humanmodeller(HBM) som komplement för FE-simuleringar. Ett exempel på en HBM är THUMS SAFER som är baserad på en "50 percentile" amerikans man. Målet med denna studie är att förbättra över extremiten av THUMS SAFER med avseende på Autolivs krav för att bättre kunna förutspå frakturer. Dessutom validerades detta mot Forman experiment(Forman, et al., The journal of trauma and acute care surgery, vol. 77, 2014) där övre extremitet av människokadaver blev axiellt påverkade för att replikera en bilkollsion. Detta gjordes genom att generera STL-geometrin av en övre extremitet med segmentering av medicinska bilder av en höger människohand i kombination med färdig STL-geometri av underarmen från Piper projektet. STL-geometrin av den segmenterande människohanden och Piper underarmen integrerades och en komplett STL-geometri av övre extremiteten erhölls. Baserad på den kompletta STL-geometrin byggdes FE-armen HEX 4.0 med modellering av ben, ligament, mjukvävnad samt hud med motsvarande materialval i enighet med Autolivs krav. Modellen HEX 4.0 förbättrades i form av en ökad mesh densitet från medelvärdet 94% till 98%. Den validerades även gentemot data från Forman experimentet för experiment 5, 6 och 15. Det påvisade en god korrelation på accelerations kurvorna mellan de simulerade och experimentella värdena för de tre experimenten. Reaktionskraften i armbågen jämfördes för experiment 15 där den simulerade värdet 5.7 kN skiljde sig med en faktor 1.4 från 4 kN för experimentet. Ytterligare analyserades första huvudtöjningarna som uppkom i HEX 4.0 vid 17 ms, då den högsta accelerationen uppnådes för experiment 5 och 6. Det visades att båda experimenten låg nära gränsen för benfraktur, däremot uppkom det högsta värdet e5=9.8E-03 i radius för experiment 5, samt e6=9.3E-03 i ett ligament för experiment 6. Dessutom överskred gränsen för benfrakturer för experiment 15 efter 5 ms i lunate, schapoid och triquetrum. Denna indikation av frakturer stämmer väl med resultatet av experimentet där motsvarande benen resulterades i frakturer i experiment 15. HEX 4.0 är en förbättrad övre extremitet av THUMS SAFER i form av förbättrad meshdensitet. Den är även kapabel att indikera frakturer och motsvarande position i form av analyser på förekommande spänningar och töjningar. Förbättringar och ytterligare validering av HEX 4.0 föreslås för framtida arbete.

<p><strong>Syfte och frågeställningar </strong></p><p>Studiens syfte var att undersöka om utförandet av en isometrisk bålstabiliseringsövning/coreövning kunde påverka upplevelsen av smärta i nacke, axlar och skuldror hos kvinnor med kronisk/långvarig idiopatisk smärta. Studiens frågeställningar var: Hur påverkar utförandet av övningen ”plankan” upplevelsen av smärta i nacke, axlar och skuldror hos deltagarna? Förändras den maximala uthålligheten i övningen mellan deltagarnas första och sista träningstillfälle? Kan interventionen fullföljas av deltagarna?</p><p><strong>Metod </strong></p><p>Fyra kvinnliga deltagare som alla hade kronisk/långvarig smärta i nacke, axlar eller skuldror utförde övningen ”plankan” som hemträningsövning under fyra veckors tid. Mängden träning dokumenterades i en träningsdagbok som deltagarna kontinuerligt fyllde i under träningsperioden. Före samt inom en vecka efter träningsperioden ifylldes en enkät med frågor om upplevd intensitet, frekvens och lokalisation av smärta. Dessutom mättes maximal uthållighet i övningen ”plankan”.</p><p><strong>Resultat </strong></p><p>Efter träningsperioden uppskattade alla deltagare med smärta i nacken en förbättring med 1-3 skalsteg i en sammanslagning av alla frågor rörande smärta i nacke. Detta innebar<strong> </strong>att förändringen mellan deltagarnas svar i före- och efterenkäten, där skalan 0-10 användes, slogs samman till ett värde. Smärta i axlarna skattades som markant förbättrad av två deltagare samt som något försämrad respektive inte förändrad av två deltagare. Endast en deltagare uppskattade sig ha smärta i skuldrorna och ingen skillnad i uppskattningen sågs mellan före- och efterenkäten. Maximal uthållighet i övningen mellan första och sista träningstillfället ökade statistiskt signifikant för alla deltagare mätt i både procent och sekunder.</p><p><strong>Slutsats</strong></p><p>Resultatet i studien tyder på att övningen kan genomföras av individer med långvarig idiopatisk smärta i nacke, axlar och skuldror utan att ökad upplevd smärta eller andra obehag uppstår samt att den maximala uthålligheten i övningen ökar genom att övningen utförs. Hur många gånger övningen måste utföras för att ge resultat på uthållighet är oklart. Trots att flera deltagare upplevde minskad smärta efter träningsperioden så kan inga slutsatser tas då deltagarantalet var litet och resultatet för interventionsgruppen inte jämförts med en kontrollgrupp. Stora variationer i utförandet av hemträningen förekom bland deltagarna och flera faktorer utöver träningsövningen kan ha påverkat förändringen i smärtupplevelse.</p>

Syfte och frågeställningar Studiens syfte var att undersöka om utförandet av en isometrisk bålstabiliseringsövning/coreövning kunde påverka upplevelsen av smärta i nacke, axlar och skuldror hos kvinnor med kronisk/långvarig idiopatisk smärta. Studiens frågeställningar var: Hur påverkar utförandet av övningen ”plankan” upplevelsen av smärta i nacke, axlar och skuldror hos deltagarna? Förändras den maximala uthålligheten i övningen mellan deltagarnas första och sista träningstillfälle? Kan interventionen fullföljas av deltagarna? Metod Fyra kvinnliga deltagare som alla hade kronisk/långvarig smärta i nacke, axlar eller skuldror utförde övningen ”plankan” som hemträningsövning under fyra veckors tid. Mängden träning dokumenterades i en träningsdagbok som deltagarna kontinuerligt fyllde i under träningsperioden. Före samt inom en vecka efter träningsperioden ifylldes en enkät med frågor om upplevd intensitet, frekvens och lokalisation av smärta. Dessutom mättes maximal uthållighet i övningen ”plankan”. Resultat Efter träningsperioden uppskattade alla deltagare med smärta i nacken en förbättring med 1-3 skalsteg i en sammanslagning av alla frågor rörande smärta i nacke. Detta innebar att förändringen mellan deltagarnas svar i före- och efterenkäten, där skalan 0-10 användes, slogs samman till ett värde. Smärta i axlarna skattades som markant förbättrad av två deltagare samt som något försämrad respektive inte förändrad av två deltagare. Endast en deltagare uppskattade sig ha smärta i skuldrorna och ingen skillnad i uppskattningen sågs mellan före- och efterenkäten. Maximal uthållighet i övningen mellan första och sista träningstillfället ökade statistiskt signifikant för alla deltagare mätt i både procent och sekunder. Slutsats Resultatet i studien tyder på att övningen kan genomföras av individer med långvarig idiopatisk smärta i nacke, axlar och skuldror utan att ökad upplevd smärta eller andra obehag uppstår samt att den maximala uthålligheten i övningen ökar genom att övningen utförs. Hur många gånger övningen måste utföras för att ge resultat på uthållighet är oklart. Trots att flera deltagare upplevde minskad smärta efter träningsperioden så kan inga slutsatser tas då deltagarantalet var litet och resultatet för interventionsgruppen inte jämförts med en kontrollgrupp. Stora variationer i utförandet av hemträningen förekom bland deltagarna och flera faktorer utöver träningsövningen kan ha påverkat förändringen i smärtupplevelse.