<p>Att äga och förvalta fastigheter innebär ett ansvarstagande gällande säkerheten för människor som vistats i och i anknytning till dessa fastigheter. En stor mängd lagar och förordningar ställer höga krav på fastighetsägaren. För att fullgöra sin skyldighet krävs det att fastighetsägaren har god kännedom om lagen och dess innebörd.Syftet med denna uppsats var att sammanställa de viktigaste lagar, förordningar, föreskrifter och allmänna råd som en fastighetsägare ska ha kännedom om för att uppfylla säkerhetskraven. Vidare var även syftet att ta reda på fastighetsägarnas synpunkter om gällande lagstiftning i fråga om överblickbarhet, innehåll och behov av förändringar eller kompletteringar. Vad fastighetsägarna ansåg om den ansvarsfördelning lagen ger upphov till var också en fråga som utreddes genom en enkätundersökning. Studien är avgränsad mot kommunala och privata fastighetsföretag och inkluderar endast allmänna utrymmen kopplade till hyresrätter.</p><p>Resultatet av denna uppsats visar att lagstiftningen för detta område är komplext och är spridd över en mängd olika lagar och förordningar. Undersökningen bland fastighetsägarna visar att hälften av dessa anser att det är svårt att få en samlad bild över vilka skyldigheter man har som fastighetsägare i fråga om olyckor och förebyggande arbete i det syftet. En fjärdedel upplevde också att det fanns tolknings- och gränsdragningssvårigheter med lagstiftningen.71 % av de tillfrågade ansåg att lagen är komplett men trots det tyckte 66 % att gällande regelverk bör förändras eller förtydligas i något avseende. Flertalet företag eftersöker ett större ansvarstagande från hyresgästens sida. Mer än hälften av företagen ansåg att lagen ställer rimliga krav på fastighetsägaren, men ingen av de tillfrågade ansåg att lagen var rättvis i sin bedömning av fastighetsägarens ansvar när väl en olycka inträffat. Undersökningen visade även att trapphuset är det allmänna utrymme som vållar mest bekymmer för fastighetsägarna i deras olycksförebyggande arbete. Sammanfattningsvis ansåg tre av fyra företag att lagen fungerar väl i praktiken.</p><p>Slutsatsen är att det är många lagar och bestämmelser som reglerar området och dessa är spridda över flera olika dokument. Det leder till att många fastighetsägare anser att det är svårt att veta sina skyldigheter för att kunna åstadkomma en säker och trygg miljö för sina hyresgäster. Det finns ett behov av förtydliganden av lagen i vissa avseenden men framförallt finns ett behov av ett mer samlat regelverk för detta område.</p><p>Nyckelord: skydd mot olyckor, allmänna utrymmen, hyresrätter, fastighetsägare</p>

Att äga och förvalta fastigheter innebär ett ansvarstagande gällande säkerheten för människor som vistats i och i anknytning till dessa fastigheter. En stor mängd lagar och förordningar ställer höga krav på fastighetsägaren. För att fullgöra sin skyldighet krävs det att fastighetsägaren har god kännedom om lagen och dess innebörd.Syftet med denna uppsats var att sammanställa de viktigaste lagar, förordningar, föreskrifter och allmänna råd som en fastighetsägare ska ha kännedom om för att uppfylla säkerhetskraven. Vidare var även syftet att ta reda på fastighetsägarnas synpunkter om gällande lagstiftning i fråga om överblickbarhet, innehåll och behov av förändringar eller kompletteringar. Vad fastighetsägarna ansåg om den ansvarsfördelning lagen ger upphov till var också en fråga som utreddes genom en enkätundersökning. Studien är avgränsad mot kommunala och privata fastighetsföretag och inkluderar endast allmänna utrymmen kopplade till hyresrätter. Resultatet av denna uppsats visar att lagstiftningen för detta område är komplext och är spridd över en mängd olika lagar och förordningar. Undersökningen bland fastighetsägarna visar att hälften av dessa anser att det är svårt att få en samlad bild över vilka skyldigheter man har som fastighetsägare i fråga om olyckor och förebyggande arbete i det syftet. En fjärdedel upplevde också att det fanns tolknings- och gränsdragningssvårigheter med lagstiftningen.71 % av de tillfrågade ansåg att lagen är komplett men trots det tyckte 66 % att gällande regelverk bör förändras eller förtydligas i något avseende. Flertalet företag eftersöker ett större ansvarstagande från hyresgästens sida. Mer än hälften av företagen ansåg att lagen ställer rimliga krav på fastighetsägaren, men ingen av de tillfrågade ansåg att lagen var rättvis i sin bedömning av fastighetsägarens ansvar när väl en olycka inträffat. Undersökningen visade även att trapphuset är det allmänna utrymme som vållar mest bekymmer för fastighetsägarna i deras olycksförebyggande arbete. Sammanfattningsvis ansåg tre av fyra företag att lagen fungerar väl i praktiken. Slutsatsen är att det är många lagar och bestämmelser som reglerar området och dessa är spridda över flera olika dokument. Det leder till att många fastighetsägare anser att det är svårt att veta sina skyldigheter för att kunna åstadkomma en säker och trygg miljö för sina hyresgäster. Det finns ett behov av förtydliganden av lagen i vissa avseenden men framförallt finns ett behov av ett mer samlat regelverk för detta område. Nyckelord: skydd mot olyckor, allmänna utrymmen, hyresrätter, fastighetsägare

Inledning: Den första januari 2004 trädde lag (2003:778) om skydd mot olyckor (LSO) i kraft. Till skillnad från tidigare lagstiftningar i form av brandlagen (1974:80) och räddningstjänstlagen (1986:1102) är LSO tilltänkt att verka för en bredare olyckspreventiv verksamhet som sträcker sig utöver räddningstjänstens traditionella ansvarsområden. Lagen har dock inte utvärderats under de senaste sex åren. Följaktligen ämnar denna studie att kartlägga vilken inverkan som LSO har på det olyckspreventiva arbete som idag bedrivs på lokal nivå. Metod: Studien har en mixmetodologisk ansats där sammanlagt fyra semistrukturerade intervjuer med sex informanter har utförts i Värmland. Därutöver har en enkätundersökning distribuerats till samtliga 163 räddningstjänster och räddningstjänstförbund i Sverige. Resultat: De data som samlats har totalt genererat fem olika kategorier. Synen på LSO som en räddningstjänstlag anspelar på det faktum att arbetet med LSO i mångt och mycket åligger räddningstjänsten. Det förvaltningsspecifika styrdokument förklarar att handlingsprogramet, som var tilltänkt att utgöra en kommunövergripande olyckspreventiv strategi, uteslutande reglerar räddningstjänstens verksamhet. Initierandet av en förändringsprocess kartlägger de framgångsfaktorer som förutsätts för att en framgångsrik verksamhet ska kunna bedrivas. Lagom är bäst: Oenighet kring statens roll påtalar behovet av detaljstyrning och tillsynsarbete. Avslutningsvis beskriver Med facit i hand: Saker och ting tar tid att arbetet med lagstiftningar är en tidskrävande process som måste bedrivas långsiktigt. Slutsats: Sammantaget visar resultatet att det praktiska utfallet av LSO är att betrakta som en räddningstjänstlag snarare än en kommunövergripande olycksskyddlagstiftning. Det påtalas därigenom att LSO är uddlös när det kommer till att initiera ett olycksförebyggande arbete som sträcker sig utanför räddningstjänstens traditionella verksamhetsuppdrag. Det antyds dock att svårigheterna att följa den initiala visionen inte enbart kan härledas till lagstiftningens utformning, utan även till kommuners bristande medvetenhet för det lokala olyckspanoramat. / Introduction: On January 1st 2004, Sweden’s contemporary Civil Protection Act (LSO), was put in place. Unlike its precursors, "brandlagen (1974:80) and räddningstjänstlagen (1986:1102)", LSO serves to institute and facilitate accident preventative measures beyond the traditional work carried out by municipal rescue services. However, the legislation has not been evaluated over the past six years. Consequently the aim of this study is to assess the impact that LSO has on the accident preventive activities currently carried out at the municipal level. Methods: The study has a mixed methodological approach where four semi structured interviews have been conducted with a total of six informants in Värmland, Sweden. A questionnaire was also distributed to all 163 rescue services in Sweden. Results: A total of five categories emerged from the data analysis process. "Synen på LSO som en räddningstjänstlag" addresses the fact that most of the work done in compliance with LSO is solely carried out by local rescue services. "Det förvaltningsspecifika styrdokumentet" pinpoints that the action plan required by LSO only regulates the work of rescue services, despite its vision of guiding all relevant municipal sectors. Moreover, "Initierandet av en förändringsprocess" maps the factors that are critical to successfully carrying out accident prevention measures at the local level. "Lagom är bäst: Oenighet kring statens roll" underlines the need for micromanagement and regulatory work. Finally, "Med facit I hand: Saker och ting tar tid" describes that the institutionalization of legislation is a time consuming process that needs to be approached as such. Conclusions: Overall, the results demonstrate that LSO is to be regarded as a legislation that specifically regulates the rescue services, rather than municipalities as a whole. Hence, the study suggests that LSO is futile in terms of initiating accident prevention measures beyond the daily activities of the rescue services. However, the struggle of LSO to institutionalize an overarching accident prevention process cannot solely be attributed to the design of the legislation, but also to insufficient municipal risk awareness.