Föreliggande uppsats är en kvalitativ studie med syftet att undersöka några pedagogers uppfattningar av pedagogisk utredning vid upprättandet av åtgärdsprogram för elever i socioemotionella svårigheter. Uppslaget till studien var den aktuella debatt som förs kring skolans arbete kring elever i behov av särskilt stöd samt den nya skollagen som trädde i kraft juni 2011. Metoden som har använts är en halvstrukturerad intervjustudie där sex pedagoger i grundskolan fick samtala utifrån följande frågeområden; Pedagogisk utredning, åtgärdsprogram och delaktighet. Pedagogerna arbetar på fem skilda grundskolor varav två är friskolor. Resultatet visar att det förekommer någon form av pedagogisk utredning på samtliga skolor innan ett åtgärdsprogram skrivs fram. Flertalet av skolorna har dessutom ett skrivet dokument som ska ge struktur och skapa ett samförstånd när pedagogerna ska arbeta med den pedagogiska utredningen. Resultatet visar att elever och föräldrar är delaktiga i processen att diskutera fram konkreta åtgärder till åtgärdsprogrammet och i utvärderingen av dessa. I utredningsfasen i den pedagogiska utredningen och i andra processer såsom resursfördelning och undervisning framkom deras delaktighet inte lika tydligt. Underlaget i den pedagogiska utredningen kom huvudsakligen fram genom samtal där det var den utredningansvariga pedagogen som höll i samtalen samt summerade dem. Vidare kan det i resultatet utläsas en fokusering på eleven som individ och där exempelvis åtgärder som är knutna till eleven är centrala. Pedagogerna lyfte även fram betydelsen av att arbeta med hela gruppen kring exempelvis klassrumsklimat och att ett sådant arbete gynnar elever i socioemotionella svårigheter.

Studien är en kvalitativ studie med en hermeneutisk fenomenologisk ansats. Syftet med studien är att förstå och beskriva hur sju förskollärare upplever sitt arbete med barn i behov av särskilt stöd i förskolan. Studiens resultat visar att förskollärarna upplever att de arbetar med barn i behov av särskilt stöd. Samtliga respondenter berättar om barn som har behov av särskilt stöd av socioemotionell karaktär. De beskriver att de arbetar med barn som har svårt att kommunicera, att koncentrera sig, att styra sina impulser och som behöver stöd i sitt samspel och sina relationer med andra barn och vuxna. Förskollärarna berättar att de har funderingar över vilka barn som egentligen är barn i behov av särskilt stöd. De tydliggör att alla barn har olika behov och förutsättningar. Studiens resultat visar att förskollärarna har strategier för att möta barn i behov av särskilt stöd. Strategier som de lyfter som framgångsrika är att skapa närhet och trygghet, att fånga intresse och motivation, att stötta i leken, att skapa tydlighet och struktur, att arbeta med mindre barngrupper, att ta vara på utemiljön samt att samverka inom och utanför arbetslaget. Respondenterna menar att dessa strategier gynnar alla barn i barngruppen. Resultatet visar också att förskollärarna upplever en del svårigheter kring att möta barn i behov av särskilt stöd. Svårigheter som de lyfter är att barngrupper är stora, att personaltätheten är låg, att barnet lätt blir syndabock, att det brister i anknytningen och att det brister i samverkan. / The study is a qualitative study with a hermeneutic, phenomenological approach. The purpose of the study is too understand and describe how seven preschool teachers experience their efforts with children in need of special support in the preschool. The study’s results show that the preschool teachers believe that they work with children in need of special support. All respondents report about children in need of special support of socio emotional nature. They describe that they work with children with troubles communicating, concentrating, control impulses, and who needs support in their relationships with other children and with grown-ups. The preschool teachers acknowledge that they contemplate which children that really are children in need of special support. They highlight that every child have different needs and pre-conditions. The results of the study show that the preschool teachers have strategies in their efforts with children in need of special support. Strategies which are brought forward and considered successful include to create closeness and safety, to capture interest and motivation, to support the children’s play, to create clearness and structure, to work with small groups of children, to benefit from the outdoor environment, and to cooperate within and between teams. The respondents think these strategies benefit all children in the children’s group. The results also show that the preschool teachers experience some difficulties related to supporting children in need of special support. Difficulties brought forward include too large children’s groups, too few staff members, the tendency to make a child into a scapegoat, flaws in connection and flaws in the interaction.