Sprutbyte har varit ett kontroversiellt ämne för debatt och forskning sedan 1980-talet. Denna studie syftar till att belysa fyra ideella organisationers - Convictus, Svenska Brukarföreningen (SBF), IOGT-NTO och Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle (RNS) - arbete i sprutbytesdebatten i Stockholm och på så sätt utvidga förståelsen för både debatten och hur den ideella sektorn möjligen kan vara en del av större social förändring. Vilken inställning organisationerna haft till sprutbyte och hur den inställningen är nära kopplad till organisationernas syn på narkotika i allmänt, hur organisationerna argumenterat för respektive mot sprutbyte och hur argumenten legitimerats samt hur organisationerna ser på sin roll i sprutbytesdebatten är frågor som behandlas i studien. Eftersom organisationerna anses agera utifrån olika verklighetsuppfattningar analyseras organisationernas argument och inställningar utifrån ett socialkonstruktivistiskt perspektiv. Empirin består av fyra intervjuer med organisationsrepresentanter och hemsidematerial. Den verklighet som IOGT-NTO och RNS representerar kan uppfattas som vad Berger och Luckmann kallar en dominerande kärnverklighet. Dessa organisationer är emot sprutbyte, förespråkar narkotikafrihet samt restriktiv narkotikapolitik och lagstiftning. Convictus och SBF däremot är förespråkare för sprutbyte. De har underordnade verklighetsuppfattningar och arbetar för avstigmatisering, smittskydd och bättre vård och hälsa för narkotikaanvändare. Dessa organisationer är representanter för vad Berger och Luckmann kallar för subuniversum. Subuniversum kan uppmana kärnverkligheten och möjliggöra social förändring. Sprutbyte kan uppfattas som en signal för en samhällsförändring mot ett mer liberalt, skadebegränsande sätt att se narkotikaanvändning på. Studien visar att sprutbytesdebatten i Stockholm, när det gäller de studerade ideella organisationerna, handlat om mer än enbart själva sprutbytet: rättigheter för en marginell grupp, samhällets ansvar för sina medlemmar, vad i narkotikaanvändningen anses vara problematiskt och hur dessa problem ska åtgärdas.

Studien syftar till att belysa faktorer som kan påverka de möten som sker inom svenska sprutbytesprogram. Utöver målet med att minska smittspridning av blodsjukdomar ska sprutbytesprogrammen vara en kontaktskapande arena där deltagarna motiveras till vård och behandling. Den metodologiska utgångspunkten är en hermeneutisk kvalitativ ansats med semistrukturerade intervjuer. Tre sprutbytesprogram har besökts och två stycken respondenter på varje verksamhet har intervjuats. Resultatet undersöks tillsammans med Wrights teorier om punktuella och relationella pedagogiska möten. Studien visar att deltagarna återvänder mer frekvent då vårdpersonalen genom sitt bemötande skapar förtroendefulla relationer. Vårdpersonalen kan då påbörja ett motivationsarbete som mynnar ut i ett drogfritt liv. En varierad arbetsgrupp är att föredra inom sprutbytesprogrammen för att kunna kombinera betydande faktorer för motivationsarbetet. Två av tre verksamheter samarbetade med övrig beroendevård i regionen och en verksamhet hade en kurator knuten till sig. En av våra slutsatser är att ramarna för det pedagogiska arbetet bör ses över.

About 35 years ago the WHO advocated that countries with injecting drug users should introduce the so-called needle exchange programs (NEP) to curb the spread of infection by blood-borne diseases. In Sweden the first NEP started 1985 in Lund, but the program was extremely controversial in a country with such a restrictive drug policy like Sweden. The study you are about to read shall process this controversy, when a NEP opened in Stockholm, by analyzing the articles published in the newspapers Dagens Nyheter and Svenska Dagbladet. By using discourse analysis as a processing tool we’ll try to see the difference between the two chosen newspapers. We will identify and analyze the different participant’s, such as doctors, politicians, user associations and media, arguments in the needle exchange issue.   Our results show that the liberal DN articles were supportive of the NEP and that they considered it to be an infectious disease control issue. The liberal conservative newspaper SvD had a different view of the issue and considered NEP to be a question about drug policy. Even after the decision was made the city had problems to find suitable premises for the NEP to operate from.

The aim of this thesis is to describe the users visiting the syringe exchange clinic in Malmö with respect to what characterises the group, how they utilize the services of the clinic and how their patterns of participation relate to risk behaviour, physical and mental health and social development. The heterogeneity of the group has been captured by the use of Stimsons dimensions “integration in majority society” and “involvement in sub-culture”, yielding four different groups of syringe exchangers: “stables”, “loners”, “two-worlders” and “junkies”. The study rests on two sources of data: a register from the clinic including all syringe exchangers that have visited the clinic between 1989 and 2003, altogether 3660 individuals, and an interview of visitors at the clinic during 1995, including 496 persons. The results show that syringe exchangers, compared to other persons with severe addiction in Malmö, to a larger extent use amphetamine as their drug-of-choice, are older and inject more irregularly. The population visiting the clinic is heterogeneous with respect to integration in society and involvement in sub-cultures. The group classified as junkies do, as expected, display the highest inclination to share syringes and needles with other and hence have the most advanced risk behaviours. As to utilization of the programme, the results show that the longer the syringe exchangers stay in the programme, the more frequent they visit it. Also with respect to utilization-patterns, we find substantial variations within the studied group. Five categories are discernible: drop-in visitors with only one or two visits, sporadic visitors who in spite of contacts over a number of years never really establish a regular contact, intermittent visitors who have had contact over several years but display a very irregular visiting pattern, regular visitors who relatively fast establish a consistent contact with visits between uniform time intervals and frequent visitors who tend to stay longer than others and visit the clinic more often. Another aspect of utilization is to what extent the distribution of needles and syringes cover the needs of the visitors. With a strict definition of need, only a minority manages to cover their needs, but if we accept a more extensive individual re-use, around 90 percent of the average need is covered. Data also reveals that a very high proportion of the users on at least one occasion have visited the programme without syringe exchange taking place or any complementary service delivered. Basically these visits seem to be of a more social nature, reinforcing the contacts between the staff and the visitors. Data do not give any clear support for the basic assumption that syringe exchange reduce the incidence of HIV or hepatitis. Recent sharing of utensils or low coverage of syringe need through the programme do not predict a higher infection risk. Instead we find that the social contacts with the staff (without syringe exchange) function as a predictor of lower incidence. This indicates that the mechanisms may be more complex than just related to the provision of clean needles and syringes. The result shows that integration increase over time while sub-cultural involvement decreases. However, the patterns for different groups are very diverse and we find no evidence that more frequent contacts as such are related to increased integration. There is however, some evidence that social visits are positively related to increased integration. No support could be found for the assumption that the programme increases the number of severe addicts.