<p>Föreliggande studie är en kvantitativ måluppfyllelseutvärdering av behandlingsinsatsen företagspraktik i Sollentuna kommun. Insatsen bedrivs i socialtjänstens regi och bygger på praktik och behandling. Målgruppen är ungdomar i åldrarna 16-24 år som är sysslolösa och socialt utsatta. Målet med insatsen är att ungdomarna ska gå vidare till arbete eller utbildning efter avslutad praktik. Syftet med studien var att utvärdera om målet uppfylls, vilken betydelse insatsen haft och om det finns något i insatsen som skulle kunna förändras för att fler ungdomar ska uppfylla målet. Studien besvarar också frågor om vilka ungdomar som beviljats företagspraktik och vad socialarbetare som arbetat med ungdomarna tror att ungdomarna upplevde som positivt respektive negativt med insatsen. För att besvara frågorna gjordes en registerstudie av ungdomarnas akter samt två enkätundersökningar med socialarbetare som arbetat med ungdomarna under insatsen. Utvärderingspopulationen består av samtliga 37 ungdomar som beviljats företagspraktik. Resultaten visade att hälften av ungdomarna arbetade eller studerade cirka tio månader efter avslutad insats. Resultaten jämfördes med tidigare forskning av andra insatser/åtgärder som innehåller praktik.</p>

Föreliggande studie är en kvantitativ måluppfyllelseutvärdering av behandlingsinsatsen företagspraktik i Sollentuna kommun. Insatsen bedrivs i socialtjänstens regi och bygger på praktik och behandling. Målgruppen är ungdomar i åldrarna 16-24 år som är sysslolösa och socialt utsatta. Målet med insatsen är att ungdomarna ska gå vidare till arbete eller utbildning efter avslutad praktik. Syftet med studien var att utvärdera om målet uppfylls, vilken betydelse insatsen haft och om det finns något i insatsen som skulle kunna förändras för att fler ungdomar ska uppfylla målet. Studien besvarar också frågor om vilka ungdomar som beviljats företagspraktik och vad socialarbetare som arbetat med ungdomarna tror att ungdomarna upplevde som positivt respektive negativt med insatsen. För att besvara frågorna gjordes en registerstudie av ungdomarnas akter samt två enkätundersökningar med socialarbetare som arbetat med ungdomarna under insatsen. Utvärderingspopulationen består av samtliga 37 ungdomar som beviljats företagspraktik. Resultaten visade att hälften av ungdomarna arbetade eller studerade cirka tio månader efter avslutad insats. Resultaten jämfördes med tidigare forskning av andra insatser/åtgärder som innehåller praktik.

Studien syftar till att belysa faktorer som kan påverka de möten som sker inom svenska sprutbytesprogram. Utöver målet med att minska smittspridning av blodsjukdomar ska sprutbytesprogrammen vara en kontaktskapande arena där deltagarna motiveras till vård och behandling. Den metodologiska utgångspunkten är en hermeneutisk kvalitativ ansats med semistrukturerade intervjuer. Tre sprutbytesprogram har besökts och två stycken respondenter på varje verksamhet har intervjuats. Resultatet undersöks tillsammans med Wrights teorier om punktuella och relationella pedagogiska möten. Studien visar att deltagarna återvänder mer frekvent då vårdpersonalen genom sitt bemötande skapar förtroendefulla relationer. Vårdpersonalen kan då påbörja ett motivationsarbete som mynnar ut i ett drogfritt liv. En varierad arbetsgrupp är att föredra inom sprutbytesprogrammen för att kunna kombinera betydande faktorer för motivationsarbetet. Två av tre verksamheter samarbetade med övrig beroendevård i regionen och en verksamhet hade en kurator knuten till sig. En av våra slutsatser är att ramarna för det pedagogiska arbetet bör ses över.

Studiens syfte var att undersöka kriminalvårdens centrala riktlinjer för psykisk ohälsa bland anstaltsklienter och om dessa riktlinjer realiseras i praktiskt arbete på två olika avdelningar: normalavdelning och behandlingsavdelning på en anstalt av högsta säkerhetsklass i Sverige. Data samlades in genom intervjuer med åtta kriminalvårdare och en psykolog. Resultatet visade att psykisk ohälsa ur ett personalperspektiv är vanligt förekommande, främst ADHD, depression, ångest och sömnsvårigheter. Majoriteten av respondenterna visste inte om vilka riktlinjer som finns vid behandling av klienters psykiska ohälsa. Slutsatsen är att det råder brister i kommunikationen mellan ledningen och kriminalvårdarna inom anstalten. / The purpose of this study was to examine the correctional institutions central guidelines for mental problems among their clients and whether these guidelines are used in practical work within two different facilities: normal facilities and treatment facilities at an institution of a maximum security prison in Sweden. Data was collected through interviews with eight prison officers and a psychologist. The results showed that mental problems from a staff perspective are common, mainly ADHD, depression, anxiety and insomnia. The majority of the respondent did not have knowledge about the central guidelines for client’s mental problems. Conclusion is that there are deficiencies in communication between management and the prison officers within the correctional institution.

This study demonstrates that there is variety of treatment interventions for children exposed to intimate violence. These interventions are differentiated in design but a common ground for them all is that they strive to provide a chance for children exposed to intimate violence, to be able to speak about and process their feelings and violent experiences. The study’s aim is to, with a qualitative approach, seek understanding for the different actors who practice social work, see upon their task in the treatment interventions that are provided for children exposed to intimate partner violence. The study is based on mapping the existing treatment interventions for previously mentioned target group, in Malmö. Concerned actors for this study are socialtjänsten (the Social Services), Barnkriscentrum (Children Crisis center), Maskrosen Söder (Dandelion South), Rädda Barnen (Save the Children International) and Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP, Children- and youth psychiatry). For a deeper understanding and analyzing of the study’s results, we will use system theory and previous research in the actual disciplinary field. The result shows that concerned treatment interventions in most cases are without aid from the Social Services, which means that the Social Services do not grant these interventions. It is shown that they only recommend treatment interventions done by other intervening actors. Only one of the totals concerned actors, work with a treatment intervention that is granted by the Social Services. When the treatment intervention is heading to its end, it is shown that the professionals usually take the initiative for this kind of decisions. But they usually pay regards to the family’s wishes and needs. The final descicision of a treatment interventions’ ending is taken by the collective consisting of three parties, which are the Social Services, the family in treatment and the actors providing the actual treatment.