Abstrakt   Syftet med studien är att undersöka, utifrån barnpsykiatrins perspektiv, hur skolan kan bemöta elever med oro och ångest som gynnar elevernas utveckling och lärande. Studien är en kvalitativ studie där vi intervjuat fyra psykologer, som är verksamma eller har varit verksamma inom barnpsykiatrin. Semistrukturerade intervjuer har använts som metod. Fördelen med semistrukturerade intervjuer är att det finns möjlighet att kunna ställa följdfrågor, detta för att öka möjligheten att få kunskap om hur barn med ångest upptäcks, och vad skolan kan göra för att möta och bemöta dessa barn på allra bästa sätt.   Intervjuresultaten påvisade att begreppet ångest är ett komplext begrepp. Det är viktigt att gå till grunden med vad problemet verkligen handlar om. Ångest är i grunden en rädsla men för att räknas som ångest ska problemet vara så stort att det hindrar dig från att leva och fungera i din vardag. Ångest kan visa sig på olika sätt.  Hos yngre barn som inte kan sätta ord på hur de känner är det vanligt att problemen yttrar sig som magont, huvudvärk och ledvärk. Ytterligare reaktioner kan vara koncentrationssvårigheter, sömnsvårigheter eller aggression. Hos äldre barn handlar det ofta om ångest i samband med krav. Det kan handla om krav på att nå målen i skolan, och också krav på att nå mycket bra resultat som man ställer på sig själv. Det som framkom vid intervjuerna, hur skolan kan bemöta elever med ångest, var vikten av att det bör finnas vuxna som ser, hör och tar sig tid. Studien visade även på att stor omflyttning bland personalen är ett problem. Lärare kan underlätta genom att informera och gå igenom arbetsdagen så att det blir struktur, rutiner och förutsägbarhet i skolarbetet. Att i god tid förbereda schemaavvikande aktiviteter och att sammanfatta genomgångna moment och händelser för att det ska bli tydligt för eleven. Det framkom också att skolans utformning av miljön är viktig, på så sätt att det bör finnas tillgång till små rum för arbete i liten grupp, enskilt arbete och återhämtning. / <p>Obs! Handledare 2, Kirsten Flaten, tillhör universitetet i Sogndal, Högskulen på Vestlandet, Norge.</p>

Huvudsyftet med denna studie var att få insikt i hur ungdomar med diagnostiserad dyslexi kan uppfatta sitt funktionshinder, hur upplevde de rätten till stöd från skolan och lärare? Ett andra syfte var att ta reda på vad de anser om lärarnas roll i barns/ungdomars självbildsutveckling. Kvalitativa intervjuer med fyra ungdomar, alla med diagnostiserad dyslexi, är gjorda. Ungdomarna är två pojkar på högstadiet och två flickor som kommit längre i skolåldern, de går på gymnasiet och Kom Vux. Slutsatsen blev att lärarnas bemötande är viktig för att ungdomarna skulle utveckla en god självbild och för att lärande skulle ske. Det framkom också tydligt att föräldrarna och deras stöd är viktigt. Ungdomarna menade att deras föräldrar har varit tvungna att kämpa både för att de skulle få en diagnos men också för att skolan skulle sätta in rätt stödåtgärder. Speciellt hyllade ungdomarna sina mammor och deras envishet och starka tro på sina ”barn”. Min andra slutsats blev därför att föräldrar och speciellt mammor är viktiga för ungdomarnas studier och självbild.