Kuratorer kommer i kontakt med personer i sorg där det bemötande som ges är av betydelse för stödsökandes fortsatta bearbetning och välmående. Utifrån det vill vi få ökad kunskap kring bemötande i sorg och hur stödsökande berättar om bemötandet från kuratorer. Syftet med studien har varit att utforska hur stödsökande som haft en kuratorskontakt på grund av sorg i relation till nära anhöriga berättar om upplevelsen av bemötandet. För att utforska det har vi utgått från vad stödsökande berättar som positivt och mindre positivt i bemötandet. Studien är en kvalitativ studie där vi har använt semistrukturerade intervjuer och en narrativ analys. Med hjälp av Bernler och Johnsons (2001) teori för psykosocialt arbete samt Eide och Eides (2006) processuella modell har vi antagit ett perspektiv som synliggör förhållningssätt i bemötandet och kommunikationens dimensioner. Teorierna har bidragit till att ge ett djup i tolkningarna samt lett till förståelse av vad som framkommit i materialet. Fokus i studien har varit stödsökandes berättelser vilket lyfts fram i den narrativa analysen. Studien har utgått från att flera tolkningar av verkligheten kan göras och vi har gjort en tolkning av de stödsökandes berättelser med grund i våra teoretiska perspektiv. Studien har gett oss möjlighet att få en ökad kunskap och förståelse kring vad som berättas om bemötandet av stödsökande. Resultatet som framkommit har handlat om vikten av ett individuellt bemötande utifrån personliga behov. Det som har varit avgörande för om en kurators bemötande känts positiv eller mindre positivt har varit stödsökandes gemensamma berättelse av huruvida kuratorn varit en god lyssnare, sättet kuratorn förmedlat saker på, om kuratorn känts intresserad och genuin, haft kunskap samt varit inkännande. Vi avser att vår studie ska bidra med att få ta del av personliga berättelser där upplevelser framkommer av vad som varit positivt och mindre positivt i bemötandet. Studiens resultat kan bidra till det sociala arbetet med vidare kunskap och en förståelse för stödsökandes upplevelser. Det är av relevans för det sociala arbetet att ta hänsyn till stödsökandes enskilda berättelser, detta på grund av att stödsökande då får sina röster hörda. Studien ger även möjlighet utifrån sin teoretiska grund och empiri att se bemötandet ur andra perspektiv för yrkesverksamma inom området.

Substansmissbruk är ett stort och utbrett samhällsproblem i Sverige som medför konsekvenserför både den som är i missbruket, likväl dem som står människan nära. En grupp som påverkasnegativt är partners till människor i ett substansmissbruk. För att minska de negativakonsekvenserna finns det anhörigstöd som partners har rätt till. Det är däremot otydligt enligtnationella riktlinjer vad stödet ska innefatta. Partners kan dölja sina problem för andra, vilkethindrar stödsökandet. Därav är syftet att undersöka hur yrkesverksamma verkställeranhörigstöd för partners till människor med ett substansmissbruk, och att upplysa de faktorersom yrkesverksamma anser har gett en förutsättning för partners att ingå i anhörigstöd.Insamlandet av empirin har genomförts genom fyra semi-strukturerade intervjuer med femyrkesverksamma som arbetar med anhörigstöd. Därefter har materialet bearbetats genom enkonventionell innehållsanalys och anlägger en induktiv metodansats. Med hjälp av denkonventionella analysen fann vi sex teman som legat till grund för att uppnå studiens syfte. Desex teman som har återfunnits är: drivkraft, misskreditabel, yttre förutsättningar, utförande,strukturella brister och “medberoende”. Studiens slutsats är att anhörigstöd är individanpassatoch innefattar individuellt stöd och valbart gruppsamtal. De yrkesverksamma inspireras avandra behandlingsmetoder, men de säger sig inte erbjuda behandling. Studiens andra slutsats äratt yrkesverksamma spelar en stor roll i att fånga upp partners, men att partners själva ocksåbidrar till deras eget ingående i stödet. Yttre faktorer såsom stödets struktur, förändringar isamhället och stora händelser kan också vara bidragande faktorer till partners ingående i stöd.