Le droit de l'environnement a pour objet l'étude ou l'élaboration de règles juridiques concernant, la protection, l'utilisation, la gestion, la compréhension ou la restauration de l'environnement. La protection juridique de l'environnement est considérée comme un instrument mis en place par les sociétés pour interdire, orienter ou conseiller les comportements des administrations, des opérateurs économiques et des citoyens en vue de la protection des différents éléments de l'environnement. L’ Algérie commençait à s’intéresser à la dégradation de l’environnement depuis les années 80, La loi n°83-03 du 5 février 1983 relative à la protection de l'environnement repose sur des principes essentiels de protection de 1'environnement, notamment la protection contre les différentes nuisances et pollutions et sur l'intégration de la protection de l'environnement dans la planification nationale. Deux décennies après la promulgation de la loi de 1983, le constat est négatif et aucune amélioration notable n'a été enregistrée en matière de protection de l’environnement, comme, il ressort des travaux préparatoires de la loi relative à la protection de l'environnement promulguée en 2003 que l'Algérie ne possède pas une stratégie à la fois nationale et globale, en matière de protection de l'environnement, de nature à garantir une gestion efficace des ressources naturelles et leur protection contre toutes les formes de pollutions dues aux facteurs économiques, naturels et humains. La loi de 2003 marque ainsi une importante évolution législative, dans le domaine de la protection de 1'environnement. C'est dans ce cadre qu'a été adopté la loi n°03-10 du 19 juillet 2003 relative à la protection de 1'environnement dans le cadre de développement durable, dans un contexte international caractérisé par l'importance accordé aux problèmes de l'environnement à l'échelle mondiale. Cette loi a été élaborée sur la base des nouveaux principes internationaux régissant l'environnement et le développement et le développement durable. Parmi les objectifs de la loi figure également la détermination du rôle des différents intervenants dans le domaine de la protection de l'environnement, notamment l'administration publique et les opérateurs économiques. Donc le but recherché et de définir une politique environnementale et proposer des éléments et proposer des mesures institutionnelles et juridiques pour renforcer les capacités de leur prise en charge ensuite élaborer un cadre de l’environnement fondé, ou la notion de partage de responsabilité, et la participation de tous les acteurs économiques à son application. / The environmental law aims to study and to develop legal rules to protect, use, manage, understand or restore the environment. Algeria begins to be interested in degradation of environment since the 80's years. The law No. 83-03 of 5 February 1983 on the protection of the environment based on key principles of protection of environment including protection against various damages and pollution and on integration of environment protection into national planning. After two decades from the enactment of the law of 1983, the result is negative and no significant improvement was recorded in the field of environmental protection. The preparation work for the Law on environment protection enacted in 2003, revealed that Algeria does not have a strategy at both national and global conceming environment protection, such as ensure effective management of natural resources and their protection against all forms of pollution due to economic, natural and human factors. The Law of 2003 was an important legislative development in the field of protection of environment. In this context, was adopted the Law No. 03-10 of 19 July 2003 on protection of environment as part of sustainable development, in an international context characterized by the importance given to global problems of environment. Among the purposes of the law, there is also definition of the role of different stakeholders in the field of environment protection, including public administration and economic operators. The purpose is to define an environmental policy and propose elements and legal and institutional measures to strengthen the capacity of their taking care, then develop a framework of environmental basis, or a notion of shared responsibility, and participation of all economic actors to its application.

Urbanization is increasing around the world and causes distress on the urban green areas as more and more people moves into cities. This leads to expansion and densification of the city and green areas within and around the cities run the risk of being exploited and fragmented. Thus, the rapid urbanisation process negatively affects biodiversity, as fragmentation of green areas occurs due to development of housing and roads. This results in habitat loss, causing decreasing species populations, and loss of connectivity for species dispersal. Urban green areas are important for maintenance of ecosystem services provided by nature. One ecosystem service which is considered a supportive ecosystem service is biodiversity. Biodiversity is therefore vital to preserve not only for the survival of nature, but for the survival of mankind. There are several, both international and national, objectives concerning the preservation of biodiversity. One of the Swedish Environmental Objectives is called “A Rich Diversity of Plant and Animal Life” and is directly targeting the conservation of biodiversity and had its due time in 2020. The objective was deemed not fulfilled this year, and one of the reasons mentioned was the expansion of cities, as green areas risked being exploited and fragmented. The shrinkage and isolation of natural habitats increase the risk for degradation of urban biodiversity so therefore the conclusion was to consider green areas at an early stage of the physical planning process. In this context, Green Infrastructure (GI) is the coherent network of structures, nature areas and habitats that are important for the provision of ecosystem services. GI is used when working with climate adaptation, social values, and biodiversity in urban areas. The Green Area Factor (Grönytefaktor, GYF, Swedish abbreviation) used in Sweden has been adapted to fit the current values and goals of the city of Malmö in Sweden, and later on applied in three of the biggest cities of Sweden: Malmö, Gothenburg, and Stockholm. GYF used in the City of Stockholm is a planning tool adopted for development districts and is applied during land allocation within the municipality (abbreviated GYF KVM). GYF KVM is calculated by dividing the sum of the green areas with the total area of the property. This result in a factor which should be achieved when the development on the property is completed. This thesis investigates how GYF KVM is treated by developers and the city of Stockholm during development and whether GYF KVM is a good tool for preserving the biological diversity in cities. The report also investigates whether GYF KVM is a long-term solution for strengthening the GI, especially regarding biodiversity. Methods used for answering the objectives were in the form of literature research of both scientific and grey literature, and interviews with stakeholders. The stakeholders identified were the City of Stockholm, the Swedish Environmental Protection Agency (SEPA), consultants, C/O City and developers operating within the city of Stockholm. The thesis concluded that GYF KVM is a tool that is primarily intended to implement ecosystem services and is not only intended to strengthen biodiversity. However, GYF KVM lacks strong links to GI as the area of application is limited to the district. One solution could be for the city to implement a complementary tool for the design of green areas on public land. In this way, the planning area is expanded. Another proposal that was raised was to implement a binding national GYF model that ensures that more municipalities use GYF when planning urban environments. A national GYF model would also ensure that the additional green values are followed up and maintained. / En alltmer ökande urbanisering sker runt om i världen och i Stockholms stad växer antalet invånare för varje dag. Urbanisering innebär oftast en påfrestning på de urbana grönytorna då alltfler människor centreras kring stadskärnan vilket resulterar i expandering och förtätning av staden. Den biologiska mångfalden i den urbana miljön riskerar därmed att påverkas negativt. Grönytorna i städer är viktiga att bibehålla för att upprätthålla ekosystemtjänster som naturen ger oss. En ekosystemtjänst som klassas som en stödjande tjänst är den biologiska mångfalden. Biologisk mångfald är därför viktig att säkra inte enbart för naturens skull utan också för människans överlevnad. Det finns många mål, både internationella och nationella, kopplade till bevarande av den biologiska mångfalden. Ett av Sveriges miljökvalitetsmål berör den biologiska mångfalden och heter Ett rikt växt- och djurliv. Naturvårdsverket bedömde att målet inte skulle uppnås år 2020 och ett av hoten mot biologisk mångfald var stadsutbredning. Skälet till detta ansågs vara att grönytor riskerar att exploateras och fragmenteras, vilket ökar risken för degradering av den biologiska mångfalden i staden. Grönytor bör därför beaktas av kommunerna i ett tidigt skede i den fysiska planeringen. Grön infrastruktur (GI) är det sammanhängande nätverk av strukturer, naturområden och livsmiljöer som är viktiga för tillhandahållande av ekosystemtjänster. GI används vid arbete med klimatanpassning, sociala värden och biologisk mångfald i urbana och andra miljöer. Grönytefaktor (GYF) för allmän platsmark är ett planeringsverktyg som används vid planering av gröna ytor inom en tomt eller en fastighet som ska exploateras. För att särskilja GYF för kvartersmark från andra GYF modeller kommer GYF som används i Stockholms stad hädanefter att förkortas till GYF KVM. GYF KVM räknas ut genom att man dividerar de gröna ytorna inom en fastighet med den totala ytan. På så sätt får man en kvot, eller en faktor, som ska uppnås när fastigheten är bebyggd och färdigställd. GYF modeller används och appliceras i Sveriges tre största städer; Malmö, Göteborg och Stockholm. I dessa städer har GYF modellerats efter den specifika stadens behov och mål. I Stockholms stad ställs GYF som ett krav vid försäljning av kommunal mark till en byggherre för exploatering och är tänkt att stärka den gröna infrastrukturen i staden. Den här rapporten utreder hur byggherrar och Stockholms stad behandlar GYF KVM vid exploatering samt om GYF KVM är ett bra verktyg för att bevara den biologiska mångfalden i städer. Rapporten utreder också om GYF KVM är en långsiktig lösning för stärkande av den gröna infrastrukturen, speciellt gällande den biologiska mångfalden. Metoder som appliceras för att svara på frågorna var en litteraturstudie av vetenskapliga rapporter samt rapporter från statliga myndigheter och Stockholm stad. En intervjustudie utfördes också med berörda parter; Stockholm stad, Naturvårdsverket, konsulter, C/O City och byggherrar verksamma inom kommunen. Sammanfattningsvis kan det konstateras att GYF KVM är ett verktyg som främst är till för att implementera ekosystemtjänster, och är inte enbart till för att stärka den biologiska mångfalden. Dock saknar GYF KVM starka kopplingar till GI då planområdet för GYF KVM är begränsat. En lösning kan vara att staden implementerar ett kompletterande verktyg för utformning av grönytor på den allmänna platsmarken, så kallad GYF AP. På så sätt utökas planområdet. Ett annat förslag som togs upp var att implementera en bindande nationell GYF-modell som säkerställer att fler kommuner använder sig av GYF vid planering av urbana miljöer. En nationell GYF-modell skulle också säkerställa att de tillkommande gröna värdena följs upp och kvarstår.