Bakgrunden till denna undersökning är att uttal är en viktig del av språket att behärska, samtidigt som det finns indikationer på att uttalsundervisningen inom Svenska för invandrare (SFI) är eftersatt. Ändå uppnår elever inom SFI ett förståeligt uttal och därför antogs att de använder sig av självstudier i uttal och skulle ha uppfattningar om hur de lärt sig uttal. Syftet med denna undersökning var att beskriva och analysera några SFI-elevers uppfattningar av metoder för att lära svenskt uttal, för att ur detta dra slutsatser av didaktisk betydelse för uttalsundervisning inom SFI. Detta undersöktes genom tre forskningsfrågor kring metoder som eleverna uppfattar har hjälpt dem att lära svenskt uttal. Kvalitativa intervjuer med fyra SFI-elever som har gott uttal genomfördes på deras egen skola. Två elever i taget intervjuades under cirka en timme och det uppstod ett fritt samtal om hur de uppfattar att de har lärt uttal. Resultatet är en lång rad metoder som eleverna uppfattar har hjälpt dem för lärande av svenskt uttal: lyssna, läsa, syssla med korrigering, höra, repetera, titta, umgås med människor, prata, arbeta, göra läxan, kämpa, vilja samt ha rätt inställning. En förhållandevis stor del av dessa metoder nämns inte i den tidigare forskningen. Metoder som eleverna nämnde har hjälpt mest är lyssna, repetera långa ord, läsa högt, vilja lära uttal, umgås med människor, ta hjälp av sitt barn samt kämpa. Endast några få metoder från själva SFI-undervisningen nämndes av eleverna. Därför dras i diskussionen slutsatsen att det behövs mer uttalsundervisning inom SFI, särskilt undervisning i prosodi. En annan slutsats är att de metoder som informanterna nämner bör påverka SFI didaktiskt och tre exempel ges på hur detta kan ske.