Denna litteraturstudie utforskar relationen mellan språk och känslor i samband med högläsning. För att lyfta ur viktiga komponenter för analysen använder jag mig av talhandlingsteori. Med talhandlingsteorin kan jag lättare se vart och hur känslor och språkliga lärprocesser uppstår i högläsning. Datainsamlingen består av studier kring högläsning, språkutveckling och känslor för barn i förskoleålder. Dessa studier sammanställs och delas sedan upp efter teman som i sin tur analyseras tematiskt med talhandlingsteorin.Talhandlingar kan uppfattas som lokuta, illokuta samt perlokuta. De tre talhandlingarna representerar meningarnas känslosammanhang och betydelse för barnet. Beroende på vilken effekt talhandlingen ger benämns de efter just lokuta, illokuta samt perlokuta. I resultatet framgick att känslor och språk oupphörligen hör samman. Språk underlättar uttryckandet av känslor och känslor stärks även allteftersom språket utvecklas. Känslor i sin tur är sammanvävda med den språkliga lärprocessen och kan ej särskiljas från den. Högläsningen är ett verktyg för förskollärare att arbete med språkutveckling i förskolan. De kan även använda sig av högläsning för att arbeta med barns känslor i verksamheten.

<p>Det nord-australiska pama-njunganspråket djambarrpuyŋu har studerats med avseende på finita egenskaper. Det går att påstå att det finns en finithetsdistinktion i djambarrpuyŋu eftersom det finns satser som kan uttrycka vissa egenskaper (t ex tempus, modus, aspekt och nominativt/ergativt subjekt) samtidigt som det finns satsliknande konstruktioner som inte kan uttrycka detta. Ett möjligt samband mellan finita kriterier i djambarrpuyŋu är förmåga att fungera som talhandling och förmåga att overt kunna uttrycka nominativt/ergativt subjekt, men detta behöver studeras närmare. Ett annat möjligt samband är att endast konstruktioner som kan uttrycka nominativt/ergativt subjekt har möjlighet att uttrycka TMA på något vis, dvs overt TMA-markering ses då som ett möjligt (men icke-obligatoriskt) finit kriterium medan nominativt/ergativt subjekt ses som ett nödvändigt kriterium.</p>

Föreliggande studie undersöker pragmatisk kompetens hos vuxna interimspråkstalare med syfte att studera hur de uttrycker sig när de avböjer ett erbjudande, en inbjudan och en vädjan. Studien lutar sig mot Celce-Murcias (2008) modell av kommunikativ språkförmåga där pragmatisk kompetens innefattar förmågan att uttrycka sig på ett för situationen, mottagaren och intentionen adekvat sätt. Inom pragmatikforskningen har olika typer av så kallade talhandlingar kategoriserats. Studiens specifika frågeställningar rör interimspråkstalarnas (i) formuleringssätt och (ii) artighetsgrad i talhandlingskategorin ”att avböja”. I studien deltog 24 akademiker på sfi, studieväg 3, kurs D (undersökningsgrupp). Deras svar jämfördes med svaren från en kontrollgrupp svenska målspråkstalare. Datainsamlingstekniken var ett DCT-formulär (Discourse Completion Test). Resultatet visar att undersökningsgruppen avböjer med formuleringar som ofta är direkta, snarare än indirekta, och som varken är idiomatiska eller målspråksenliga. Inte heller uppnår undersökningsgruppen den artighetsgrad som situationen och relationen till personen egentligen kräver. Konsekvensen av att inte ha denna pragmalingvistiska förmåga kan medföra att individerna riskerar att uppfattas som oartiga, okänsliga eller ignoranta.

Det nord-australiska pama-njunganspråket djambarrpuyŋu har studerats med avseende på finita egenskaper. Det går att påstå att det finns en finithetsdistinktion i djambarrpuyŋu eftersom det finns satser som kan uttrycka vissa egenskaper (t ex tempus, modus, aspekt och nominativt/ergativt subjekt) samtidigt som det finns satsliknande konstruktioner som inte kan uttrycka detta. Ett möjligt samband mellan finita kriterier i djambarrpuyŋu är förmåga att fungera som talhandling och förmåga att overt kunna uttrycka nominativt/ergativt subjekt, men detta behöver studeras närmare. Ett annat möjligt samband är att endast konstruktioner som kan uttrycka nominativt/ergativt subjekt har möjlighet att uttrycka TMA på något vis, dvs overt TMA-markering ses då som ett möjligt (men icke-obligatoriskt) finit kriterium medan nominativt/ergativt subjekt ses som ett nödvändigt kriterium.