Elever i dagens skola skriver allt mindre för hand i takt med att de digitala verktygen sedan 1980-talet gjorde sitt intåg och meningarna går isär om hur detta påverkar elevernas utveckling. En del menar att skrivandet kräver visuella och taktila stimuli som sker i kontakt med penna och papper för få den bästa läs- och skrivutvecklingen. Andra anser att digitala verktyg öppnar fler möjligheter när det gäller kreativitet och gemensamhet vilket gör att till exempel mängden text ökar. Syftet med detta arbete är att få en bredare bild av en lärargrupps syn på analogt skrivande i jämfört med digitalt, vilka betydelser som tillmäts handskrift. Det ger också en bild över lärargruppens upplevelse över hur det saknas vetenskapligt baserat utvecklingsarbete kring handskrift i skolan.Som metod till min studie använde jag mig av kvalitativa semistrukturerade intervjuer för att på bästa sätt kunna få en bild av en grupp svensklärares uppfattning och attityd till handskrift. Dessa intervjuer sammanställdes, kategoriserades och analyserades med hjälp av tematisk analys.Resultatet från mina intervjuer visar i sammanfattning att det saknas utvecklingsarbete i skolan som baseras på vetenskap. Resultatet visar också att det finns en samsyn bland lärargruppen att kunskaperna i att skriva för hand måste grundläggas i de tidigare skolåren och att det måste ske en progression genom hela grundskolan, och att det borde vara reglerat i styrdokumenten. Slutligen upplevs det att datorerna kan bli en distraktion om de inte används reglerat och med måtta, vilket medför att det är viktigt med rätt läromedel för att lättare kunna välja bort digitalt skrivande till att användas endast för och i samband med skrivuppgifter.