Syftet med denna studie var att utifrån ett socialkonstruktionistiskt perspektiv och ett Foucault-inspirerat diskursanalytiskt ramverk visa på några av de sätt att tala om och förstå den bildterapeutiska processen som finns tillgängliga för och används av bildterapeuter. Syftet var även att beskriva hur dessa sätt att tala kan påverka bildterapeuter i det bildterapeutiska arbete de bedriver. Datainsamlingen genomfördes med semistrukturerade intervjuer med bildterapeuter. I resultatet lyftes tre distinkta sätt att tala om processen fram, som gav den tre olika innebörder. Dessa tre diskursiva konstruktioner framställde den bildterapeutiska processen som en blottläggande process, som en experimenterande process och som en reflekterande process. Det framkom också att de olika konstruktionerna kan möjliggöra för en bildterapeut att ta en informationssökande, kreativitetsbefrämjande respektive guidande position i terapiarbetet. Studien bidrog på så vis med att uppmärksamma och tydliggöra diskursers betydelse för studier av den bildterapeutiska praktiken.

<p>Att berätta sin historia är något som länge varit och är en essentiell del av psykoterapier. Klientens berättelsen antas bidra till att förklara och organisera viktiga livshändelser som orsakar lidande. Sedan 1980-talet har J.W. Pennebaker intresserat sig för effekterna av att genom skrivande ge uttryck åt sina "djupaste tankar och känslor". Han skapade en enkel metod; deltagare ombeds att under tre dagar i följd, under ca tjugo minuter vid varje tillfälle, skriva om sina djupaste tankar och känslor rörande påfrestande, traumatiska eller starkt emotionellt laddade livshändelser. Denna skrivandemetod har varit/är föremål för omfattande experimentell forskning och har visat sig ge positiva effekter både på det emotionella och det somatiska välbefinnandet. Bakomliggande förklaringsmodeller vilka bygger på kognitions och emotionsforskning samt inlärningsteoretiska principer har diskuterats av flera forskare. Syftet med föreliggande undersökning var att systematiskt beskriva den expressiva skrivandeprocessen samt att diskutera huruvida denna kan förklaras utifrån ett kognitivt beteendeterapeutiskt perspektiv. Med en explorativ ansats och en kvalitativ analysmetod bearbetades arton deltagares texter. Resultatet visar att den expressiva skrivandeprocessens komponenter har beröringspunkter med en kognitiv beteendeterapeutisk behandlingsprocess. Expressivt skrivande leder till en aktivering av känslor associerade till traumatiska/svåra upplevelser och tycks bidra till en kognitiv omstrukturering genom en genererering av alternativa tankar. Studien ger underlag till vidare forskning på området</p>

Att berätta sin historia är något som länge varit och är en essentiell del av psykoterapier. Klientens berättelsen antas bidra till att förklara och organisera viktiga livshändelser som orsakar lidande. Sedan 1980-talet har J.W. Pennebaker intresserat sig för effekterna av att genom skrivande ge uttryck åt sina "djupaste tankar och känslor". Han skapade en enkel metod; deltagare ombeds att under tre dagar i följd, under ca tjugo minuter vid varje tillfälle, skriva om sina djupaste tankar och känslor rörande påfrestande, traumatiska eller starkt emotionellt laddade livshändelser. Denna skrivandemetod har varit/är föremål för omfattande experimentell forskning och har visat sig ge positiva effekter både på det emotionella och det somatiska välbefinnandet. Bakomliggande förklaringsmodeller vilka bygger på kognitions och emotionsforskning samt inlärningsteoretiska principer har diskuterats av flera forskare. Syftet med föreliggande undersökning var att systematiskt beskriva den expressiva skrivandeprocessen samt att diskutera huruvida denna kan förklaras utifrån ett kognitivt beteendeterapeutiskt perspektiv. Med en explorativ ansats och en kvalitativ analysmetod bearbetades arton deltagares texter. Resultatet visar att den expressiva skrivandeprocessens komponenter har beröringspunkter med en kognitiv beteendeterapeutisk behandlingsprocess. Expressivt skrivande leder till en aktivering av känslor associerade till traumatiska/svåra upplevelser och tycks bidra till en kognitiv omstrukturering genom en genererering av alternativa tankar. Studien ger underlag till vidare forskning på området

<p>I psykoterapidebatten finns två läger, som hävdar gemensamma respektive specifika faktorers betydelse för utfallet i psykoterapi. I forskningen finns brist på studier som lyfter fram klientens subjektiva upplevelse av terapins nytta. Uppsatsens syfte var att undersöka hur psykoterapiklienter integrerar och använder erfarenheter från terapin i sin vardag, samt vilka faktorer som har underlättat terapiprocessen. Tretton klienter som genomgått psykodynamisk terapi (PDT) eller kognitiv beteendeterapi (KBT) intervjuades. Data analyserades tematiskt och sammanställdes som fyra idealtyper. Resultaten visade att gruppen PDT-klienters breda problemformuleringar utvecklades via förändrade tankemönster till konkreta användningsområden. KBT-klienternas avgränsade problemformulering utvecklades via bemästrande av avgränsat problem till generaliserad användning av strategier. Viktiga gemensamma inslag i terapiprocessen var insikt, förmåga att se sig själv utifrån och möjlighet eller vilja till konkret applicering av nya erfarenheter. Underlättande faktorer var klientens beredskap och aktiva deltagande, i kombination med förtroende för terapeuten och tro på terapimodellen. Användning som alternativt utfallsmått diskuteras, liksom resultatens implikationer för terapeutisk verksamhet och synen på utvärdering av psykoterapi.</p>

I psykoterapidebatten finns två läger, som hävdar gemensamma respektive specifika faktorers betydelse för utfallet i psykoterapi. I forskningen finns brist på studier som lyfter fram klientens subjektiva upplevelse av terapins nytta. Uppsatsens syfte var att undersöka hur psykoterapiklienter integrerar och använder erfarenheter från terapin i sin vardag, samt vilka faktorer som har underlättat terapiprocessen. Tretton klienter som genomgått psykodynamisk terapi (PDT) eller kognitiv beteendeterapi (KBT) intervjuades. Data analyserades tematiskt och sammanställdes som fyra idealtyper. Resultaten visade att gruppen PDT-klienters breda problemformuleringar utvecklades via förändrade tankemönster till konkreta användningsområden. KBT-klienternas avgränsade problemformulering utvecklades via bemästrande av avgränsat problem till generaliserad användning av strategier. Viktiga gemensamma inslag i terapiprocessen var insikt, förmåga att se sig själv utifrån och möjlighet eller vilja till konkret applicering av nya erfarenheter. Underlättande faktorer var klientens beredskap och aktiva deltagande, i kombination med förtroende för terapeuten och tro på terapimodellen. Användning som alternativt utfallsmått diskuteras, liksom resultatens implikationer för terapeutisk verksamhet och synen på utvärdering av psykoterapi.